Inför Djurgården - MFF
Malmö åker upp till Stockholm för att ta sig an Djurgården.
Jag vet inte vad du, kära läsare, tycker, men efter de senaste dagarnas Champions League-eufori har det varit en smula svårt att … ja, komma ner. Ändå, att kalla söndagens match för en återvändo till den allsvenska lunken vore både orättvist och rentutav oriktigt. Vi möter en av allsvenskans klassiska klubbar, och det blir storpublik på Tele2 Arena. När detta skrives är det lördag eftermiddag och nästan 23 000 biljetter är sålda.
De senaste årens möten har allt som oftast varit svängiga tillställningar. Tidigt 2012 vann vi med 3-2 uppe på Stockholms Stadion. Då ledde vi med 2-0 i paus, efter en smått magnifik förstahalvlek. DIF hämtade emellertid upp underläget i andra, innan pendeln svängde över igen och Mathias Ranégie tryckte in segerbollen i 88:e minuten. Hemmamötet det året skedde i den 28:e omgången. Då tog vi greppet om guldet (ett grepp vi sedan släppte; vi slutade som bekant trea 2012) genom att vinna med 3-1. Målen då gjordes av Thern, Halsti och Jiloan Hamad.
Sedan dess har vi inte slagit Djurgården. Ifjol mötte vi dem i den 8:e omgången, och det var då ett Djurgården som stått för en rekordusel inledning av serien. Efter sju matcher hade laget blott ett poäng och 2-19 i målskillnad. Och när man fick Amartey utvisad i underläge 2-1 såg det ut att bli ytterligare ett nederlag. Men DIF vände och vann med 3-2, vilket också blev vändningen för deras säsong. Under andra halvan av serien spelade stockholmarna som ett topplag och tog 28 poäng på de sista 15 omgångarna. I september slog de oss på Swedbank Stadion - i en match där vi inte var direkt dåliga fick vi ändå stryk med 2-0 efter två Amadou Jawo-mål.
I våras blev det 2-2. Vi vände ett underläge till 2-1-ledning, men Erton Fejzullahu rakade sedan in en Robin Olsen-retur och säkrade krysset.
Motståndet
Efter den fina avslutningen ifjol tillhörde jag dem som trodde att Djurgården skulle befinna sig lite närmare toppen så här dags. Nu parkerar DIF i mitten av tabellen, trots att man kommer till match med två raka 4-0-segrar i bagaget. Det har varit en del turbulens i spelartruppen också. Daniel Amartey blev klar för FC Köpenhamn redan i juni. Chibsah försvann till Turkiet, vänsterbacken Vytautas Andriuskevicius till Holland och Erton - fortfarande på delad femteplats i skytteligan - lånades hastigt och lustigt ut till FC Beijing i slutet av juli. Och efter visst rabalder i media, med ilskna kommentarer från en upprörd agent, lämnade schweizaren Aleksandar Prijovic för en klubb i turkiska andraligan. Förstärkt har man också gjort i sommar; Fredrik Stenman har återvänt hem efter ett antal år utomlands. Och så plockade man över förre ängelholmaren Sebastian Andersson, en forward som mäktat med tre mål på två och ett halvt år och 52 matcher (många inhopp såklart, men hursomhaver ett inte alltför imponerande facit) för Kalmar. Knappast en av allsvenskans hetaste forwards alltså, och en i mina ögon lite underlig värvning. Meeen, trots allt, kanske inte så illa scoutat ändå: Kom ihåg att han gjorde mål på oss i våras, och nu, häromveckan mot BP, slog han plötsligt till med ett hattrick för sin nya klubb.
Vårt eget lag
Den optimistiske ser naturligtvis att vi, sprängfyllda av självförtroende efter den osannolikt makalösa insatsen mot Salzburg, rider vidare på framgångsvågen. Pessimisten, eller möjligen realisten, väntar sig någon form av negativ reaktion på urladdningen.
Vad ska man då tro om startelva? Ricardinho är inte tillgänglig på grund av knäskadan han ådrog sig mot Norrköping. Enligt Sydsvenskan väntar ingen rotationsorgie - enda personella skillnaden i startelva jämfört med Salzburgsmatchen är att Kroon ersätter Isaac. Det ser också ut som att vi återgår till 4-4-2, och att då Magnus Eriksson flyttar fram i anfallet igen. Det skulle alltså innebära följande startelva:
Robin - Tinnerholm, Helander, Erik Johansson, Pa Konate - Kroon, Halsti, Enock, Forsberg - Eriksson, Rosenberg.
Truppen i övrigt: Azinovic, Concha, Hammar, Nazari, Isaac, Agon och Cibicki.
Kom dock ihåg att Markus Halsti går i väntans tider. Han blir far när som helst, så huruvida han kommer till start är förstås avhängigt att inget händer på den fronten redan nu i helgen.
Efter söndagens match väntar tretton dagars landslagsuppehåll. Vet inte vad spelarna tycker, vet inte vad du, kära läsare, tycker, men själv säger jag att det ska bli skönt att luta sig tillbaka och pusta ut lite.
Helst med en seger som huvudkudde.
