Roma - Hellas Verona
Inför IFK Göteborg - MFF: Tidig seriefinal
Dags för klassikermöte. Måndag kväll tar vi oss an tvåan i maratontabellen uppe på Gamla Ullevi.
Det är förresten inte bara maratontabellens två tätlag som möts. Efter årets första omgång låg MFF och Göteborg faktiskt etta respektive tvåa även i den allsvenska tabellen. Och som alltid när dessa svensk fotbolls stormakter möts, innebär matchen också att andra företeelser ställs mot varandra: Två guldstjärnor mot räknehäften; avadådå-attityd mot görsköjiga ordvitsar. Och rentutav skönhet mot … tja, "odjur" är såklart ett alldeles för starkt ord, men något som i alla fall inte är fullt så snyggt? Med det sistnämnda syftar jag såklart på fjolårets debatt, där exempelvis en av De Riktigt Stora, Jonas Thern, kallade Göteborgs spelsätt för ”brottarfotboll”. Vi däremot, vi fick idel lovord för vårt tjusiga, framtidsförankrade possession-spel. Det kändes givetvis bra, jag skulle inte vilja byta, men jag måste samtidigt tillstå att jag i inledningen av förra säsongen var lite kluven. En smula avundsjuk på Göteborgs vi-mot-alla-andra-position; på att man liksom kunde rycka på axlarna åt omvärldens näsrynkande och fortsätta brunka sig till poäng, skit samma hur det såg ut. Göteborg gjorde ju inledningsvis 2013 det enda som spelar nån roll i sammanhanget: de vann matcher. Förra våren muttrade jag ofta om att jag gärna sett lite mer cyniskt griseri även i mitt eget lag. Trots att vi också tog våra poäng. ”Är det inte för att du har svårt att identifiera dig med att tillhöra de snyggas och populäras sida?” undrade min fru, denna insiktsfulla kvinna.
Jovisst. Så låt mig för en stund glömma den stämpel som de yngre tonårens skoningslösa människokategorisering för evigt ingraverat i min själ och konstatera: det slutade ju lyckligt ifjol. Trots Sam Larssons försmädliga övertidskvittering (ja, Daniel har lämnat oss, men ändå: var det trevligt att göra så mot sin storebror?) i slutet av april. Halvvägs genom serien låg vi lika, men sen kroknade Göteborg något. John Alvbåge hade ironiserat över vårt Barcelonaliknande spel, men när allsvenskan 2013 summerades var Göteborg 9 poäng efter oss. Och Alvbåge var inte sämre karl än att han ansåg sig det vara rätt att han nu skulle få stå ut med lite gliringar. Heder åt honom för det.
Hur ser IFK Göteborg ut i år då?
Motståndet
Lite svårbedömt. Kulturbäraren och målsprutan Tobias Hysén for till Shanghai och lämnade förstås ett gigantiskt hål efter sig. Att Pontus Farnerud slutat är säkert också kännbart. Fast man har också värvat rätt så imponerande: Högermittfältaren och fasta situationer-specialisten Martin Smedberg-Dalence har återvänt. May Mahlangu är på väg tillbaks från skada. Från Norge hämtades senegalesen Malick Mané och Gustav Svensson blev i veckan spelklar efter att ha lämnat Tavrija Simferopol i Ukraina.
Via TV följde jag, lite lagom halvkoncentrerat, Göteborgs cupkvartsfinal mot Sirius. Då var de inte bra. De var statiska. Uddlösa. Det hela ändade i en ganska välmotiverad 0-1-förlust mot Superettan-nykomlingen. Sirius tränare, Kim Bergstrand, var ändå inte överdrivet entusiatisk över det egna lagets insats. ”Vi gör det OK, men det blir inte så svårt för oss - de allsvenska lagen är så primitiva”, sa han i TV-intervjun efteråt.
Mot AIK i måndags var det nåt helt annat. Visst räddade Alvbåge Göteborg vid ett par tillfällen, men av det jag såg var segern rättvis och en frukt av disciplinerat arbete och vassa omställningar. Lasse Vibe, som ju annars är yttermittfältare, axlade Hyséns roll bredvid Robin Söder på topp. Det gjorde han med den äran. Han stod för ett mål och fixade både frilägen och utvisning på AIK:s Per Karlsson. Sen kom Mané in och satte tvåan.
En tung seger, även ur maratontabells-perspektiv. IFK Göteborg fick nu lite andrum i kampen om andraplatsen. Man har ju annars tvingats börja titta neråt i den tabellen - inför årets säsong hade gapet till AIK på tredje plats krympt till blott 133 poäng.
Hjalmar Jonsson vikarierade för en magsjuk Waehler i mittförsvaret. Norrmannen ska nu vara i speldugligt skick igen. Eller vill man möjligen spela in Gustav Svensson direkt?
Hursomhelst är det rimligt att tro att Mikael Stahre inte vill ändra för mycket på det lag som lyckades så väl på Friends Arena. En gissning kring startelva lyder alltså:
Alvbåge - Adam Johansson, Bjärsmyr, Waehler, Augustinsson - Smedberg-Dalence, Jakob Johansson, Haglund, Sam Larsson - Vibe, Söder.
Vårt eget lag
Frågan är om inte det mest imponerande över vår premiärmatch var att vi tog en tremålsseger utan att egentligen spela särskilt bra. Sånt känns som en typisk topplagsegenskap. Vidare tycker jag att Markus Rosenberg emellanåt visade vilka kvaliteter han besitter. Vissa aktioner - framspelningen till Thern, när han trycker sig fram och ordnar ett halvt friläge i första - osade av klass.
Dessutom åker vi till Göteborg med en stärkt trupp: Ricardinho är tillbaks efter sin vadskada och Guillermo Molins har sonat sin avstängning. Den senare hade tydligen lite halsproblem tidigare i veckan, men inget allvarligt. De lär starta bägge två.
Erik Johansson är sannolikt bättre skaffad än Thern att ta den fysiska kampen med Haglund och Jakob Johansson på mitten. Men frågan är om det är det vi i första hand bör sträva efter. Fysisk kamp, alltså. Förutsättningarna för mer spel och mindre kamp blir ju något bättre med Thern. Och med tanke på att Simon via sin halvlek mot Falkenberg visade att han är en startman lutar det åt följande startuppställning:
Robin - Miiko, Helander, Pontus, Ricardinho - Molins, Thern, Halsti, Forsberg - Magnus Eriksson, Rosenberg.
I övrigt uttagna i truppen: Azinovic, Özen, Erik Johansson, Kroon, Rakip, Nazari och Cibicki.
Som slutkläm kan inflikas att vi faktiskt inte förlorat borta mot IFK Göteborg sedan 2009. De tre senaste åren har vi fått med oss kryss hem från Gamla Ullevi. Och inte bara fjolåret bjöd på övertidsdramatik: 2012 var det Alex Nilsson som kvitterade i rätt bur i 92:a.
Det blir tufft, det här. Klarar vi av att bemästra kontringarna? Får vi fatt i den vindsnabbe Vibe, som såg så otäckt bra ut mot AIK? Kan vi undvika att bli, som man uttryckt det de senaste åren, ”uppätna” på mitten? Måndag vid niosnåret har vi svaren.
Knappt 1400 MFF:are har, enligt mff.se, i skrivande stund bokat biljett. Kan det bli bråk? Nej. Världen får inte vara så absurd att det blir det. Så det måste vara omöjligt.
Undrar förresten om de fortfarande spelar den där Joel Alme-låten vid inmarsch? Den är jag riktigt avundsjuk på.
