Inför IFK Norrköping - Malmö FF: Premiär!
Doft av läder och nyvattnad grönfärgad plast - imorgon är det allsvensk premiär!
Premiär! Det känns ibland som en evighet sedan MFF säkrade guldet i den där episka slutbataljen mot Elfsborg som avgjorde allt. Samtidigt känns det ibland som om det var igår som Isaac Kiese Thelin sköt hem guldet och vi stod där i varandras famnar på innerplan. Om jag anstränger mig kan jag fortfarande förnimma doften av lertungt höstgräs och bengaleld i mina förkylda näsborrar. Konstigt, det där med tid, va.
Skitsamma, oavsett vilket så ligger den allsvenska säsongen nu oförstörd precis framför våra fötter. Förväntningar är höga. Det är de nästan alltid för alla vid den här tiden på året, men kanske lite extra nere hos oss i Malmö. Vi utgår liksom alltid från att vi är bäst, allt annat får motbevisas och detta har ännu inte hunnits göra i slutet av mars. I år är inget undantag, snarare tvärtom. Jag kan inte minnas att vi har gått in i en säsong med större självförtroende än vad vi gör i år. Vi är storfavoriter i såväl våra som andras ögon. Den här säsongen ska joggas hem. Njut nu, malmöiter, innan tvivlet smyger sig på. Det gör det alltid nämligen, även om det hela såklart kan sluta i skönsjungande dur ändå.
Premiärer är speciella och lever ibland sitt egna liv, det vet ni lika väl som jag. Nerver och ackumulerade försäsongsförväntningar kan tynga de mest grundtrygga axlar. Ett ännu inte helt etablerat grundspel likaså. Malmö FF brukar dock sällan ha särskilt stora sådana bekymmer. Det brukar gå bra, helt enkelt. MFF själva har inför morgondagen gjort en gedigen historisk sammanställning om just detta varför det känns som dubbelarbete för mig att här rabbla samma siffror och glädjande statistik. Istället kan ni läsa in er här.
Senaste gången MFF premiärspelade mot Peking är faktiskt ett av mina allra finaste premiärminnen. Året var 2016, solen sken och Norrköping kom till Malmö som regerande mästare. Malmö FF hade ömsat lite skinn efter ett svagt allsvenskt fjolår och hade plockat in Vidare Örn Kjartanson och en viss rödlätt köpenhamnare som börjat frysa om skinkorna på en italiensk avbytarbänk. Peking tog ledningen innan MFF kvitterade efter att Markus Rosenberg serverat AC. I andra halvlek gav Jo Inge Berget oss ledningen efter en tveksamt dömd straff innan Erdal Rakip punkterade tillställningen med ett av sina vackraste mål i himmelsblå skrud. Gör som jag, se om höjdpunkterna.
Matchen imorgon då? Jodå, nu ska vi se.
Anders Christiansens klev av träningen under torsdagen och även om beskeden kring detta varit lugnande är hans medverkan osäker. Oliver Berg verkar vara snart vara redo för spel, men missar premiären. Anton Tinnerholm verkar också närma sig återkomst, men det känns det tyvärr som att man har hört sedan i somras så vem vet. Nils Zätterström är indisponibel ytterligare ett gäng veckor, elscooterskadad som han är. Martin Olsson är avstängd. Annars är vi i stort sett hela och disponibla.
Det känns emellertid inte helt självklart hur elvan kommer att se ut, åtminstone inte offensivt. Väljer Rydström att spela med två centrala anfallare eller bara med en? Och om han satsar på det senare, vem startar i så fall? Får Taha Ali och Stefano Vecchia fortsätta nöta bänk? Jag vet varken vad jag tror eller vill, men när jag blundar och drar en lapp ur min imaginära hatt hittar jag följande elva:
Dahlin
Stryger, Jansson, Cornelius, Busanello
Jörgensen, Berg Johnsen, Peña, Nanasi
IKT, Botheim
Peking känns alltid på förhand som en svår motståndare trots att de inte alltid visat sig vara det, framförallt inte de senaste åren. De föregående två säsongerna har inneburit fyra allsvenska segrar för MFF och i cupkvarten för ett par veckor sedan satte vi ner foten ordentligt och skojade hem en 5-2-vinst. Tre säkra poäng imorgon alltså? Förhoppningvis, gissningsvis, men kanske inte nödvändigtvis. Peking saknar nämligen inte kvalitet, framförallt inte på en del nyckelfigurer i offensiven. Vår gamla kompis Arnor Traustason är numera hårt arbetade box-till-boxmittfältare snarare än snajdig ytter och kan i den rollen summera ett kanonår under 2023. Han är tveklöst en av seriens bästa mittfältare när han är bra, även om han faktiskt var klappkass när det begav sig på Stadion för några veckor sedan. Vidare är självklart Totte Nyman bra längst fram. Det har utvecklats till en naturlag att han ska göra tio mål varje skadeskjuten säsong. Dessutom har Tim Prica gjort allsvensk comeback och har tydligen sett ganska bra ut de första matcherna. Andreas Alm är ny tränare för året, men avkräv mig gärna inte på hur detta hunnits syna på planen.
Premiärer är som sagt alltid premiärer och presterar vi inte på topp är jag säker på att Peking jättegärna utkräver revansch för senast. Jag tycker dock att MFF ser både bra, stabila och självsäkra ut vilket får mig att vara övertygad om en premiärseger. 3-1 till Di Blåe, visst låter det som ett både troligt och trevligt resultat? En 3000-hövdad himmelsblå trupp beger sig under påskaftonsskvisten norrut för att se det hända. 15.00 kör vi.
Älskade Allsvenskan, precis framför våra fötter.