Inför Malmö FF - AIK
Så var vi framme vid den 28:e omgången. AIK kommer på besök – en motståndare som spelar för en plats i Europa, medan vi spelar för ett poängrekord.
Här och där har jag i veckan hört röster om att vi skulle väntat tills imorgon; att det varit roligare att säkra guldet på hemmaplan. Jag kan i och för sig förstå vad folk menar, men jag håller inte med. Att det förlösande jublet skedde på annan ort är för mig av helt underordnad betydelse. Vi vann allsvenskan. Igen. Och att vi gjorde det så tidigt är för mig bara positivt. Det besparar mig mycken magont.
Vårt eget lag
Den rent bokstavliga baksmällan efter guldmatchen i Norrköping lär har klingat av. Däremot är det inte otänkbart att det blir någon form av reaktion ändå. För det vore inte orimligt om en tändvätska skapad av möjligheten att spela för ett poängrekord är av lägre oktan än den som pressas fram av ett hägrande guld. Titta bara på 2016 och 2014: i matcherna närmast efter guldet säkrats fick vi stryk med 1-0 mot Gefle borta respektive 1-2 mot Elfsborg hemma. Kanske inga kompletta katastrofinsatser någon av dem, men de där allra sista in-i-kaklet-procenten saknades.
Rasmus Bengtsson är avstängd och Behrang Safari står över på grund av skada. Detsamma gäller förstås den långtidsskadade Carvalho. I övrigt pekar förhandspratet på att ’bästa laget’ startar. Vilket förmodligen att Brorsson ersätter Rasmus rakt av, att Tinnerholm precis som i måndags hoppar ner till Safaris position och att Vindheim finns på plan redan vid avspark. Så här:
Dahlin – Brorsson, Nielsen, Tinnerholm – Vindheim, Rakip, Lewicki, Christiansen, Berget – Rosenberg, Strandberg.
Det innebär det i så fall följande bänk:
Fredrik Andersson, Hadzikadunic, Eikrem, Innocent, Svanberg, Samuel Adrian, Jeremejeff.
Svårt att hitta något att invända mot i den startuppställningen, men det går såklart att filosofera kring vad som är det ’bästa laget’ just i det här läget. Personligen hade jag gärna sett Mattias Svanberg från start. Logiken bakom det skulle bland annat vara reaktionsresonemanget ovan: att spelare som fått nöta bänk en del på sistone skulle kunna vara lite hetare i den här typen av match.
Vi får se. Oavsett vilket blir det ett lag som i allra högsta grad är kapabelt att vinna matchen. Och ibland är ju faktiskt detta att kunna spela avslappnat enbart något positivt.
Motståndet
När AIK kommer på besök är det kutym att påpeka att de brukar ha det svårt här nere, och att de inte har vunnit en allsvensk bortamatch mot Malmö FF sedan 1996. De har varit väldigt nära ett par gånger – till exempel 2011, då de tog ledningen i slutminuterna men Mathias Ranégie sen knoppade in kvitteringen i 92:a. Och, såklart, 2014, då Pawel Cibickis övertidskvittering mycket väl kunde dömts bort på grund av en offsidestående Pontus Jansson. Men, som alla vet, nära ger ingen cigarr. Och de har också varit väldigt långt ifrån några gånger, som till exempel 2002 (5-0 till oss) och 2012 (4-0 till oss, alla målen i första halvlek).
Men AIK är bra just nu. De övertog nyligen andra plats, spelar för en plats i Europa och kommer till match med tre raka segrar där de producerat sammanlagt inte mindre än 13 mål. De är obesegrade nio matcher i rad. Ändå har inte allt varit frid och fröjd på sistone. I matchen som föregick de senaste tre segrarna spelade man i en sällsynt torftig tillställning 0-0 mot ett skadedrabbat och avstängningstyngt GIF Sundsvall. Sågningarna i tidningar och på forum efteråt var obarmhärtiga.
Försvarsmässigt har AIK varit starka hela året, men målskyttet har alltså kommit igång på allvar på sistone. Under våren fungerade det knackigt. Vinterns bosniska nyförvärv Suleyman Krpic gjorde inte många AIK:are glada, och han återvände hem i somras. Kroatiska wingback-lånet Stipe Vrdoljak orsakade fler fråge- än utropstecken och försvann även han under sommaren. Och Henok Goitom och – framförallt – Kristoffer Olsson såg rostiga ut i seriens inledning, samtidigt som succén uteblivit för fjolårets prestigevärvning Denni Avdic. Men under sommaren värvades Rasmus Lindkvist och Nicolas Stefanelli. Även den argentinske forwarden hade det lite trögt i början, men står nu noterad på åtta mål. Ett tungt nyförvärv i juli var också Chinedu Obasi. Han visade direkt klassen, men har varit skadad en del nu under hösten.
Sist borstade AIK av J Södra med 2-0. En match av en-dag-på-jobbet-karaktär. Då startade man så här – och det är väl inte helt otänkbart att det blir samma startelva imorgon:
Linnér – Hauksson, Pär Karlsson, Nils-Eric Johansson – Sundgren, Blomberg, Kristoffer Olsson, Ishizaki, Lindkvist – Goitom, Stefanelli.
Simon Thern har inte lyckats göra sig bofast i laget, vilket jag tycker är lite trist. Han är värd framgång, helt enkelt. På svenskfotboll.se står han trots allt noterad för 14 starter och 7 inhopp. Men gissningsvis förlängs inte lånet.
Och så innebär matchen att vår gamle guldtränare Rikard Norling återvänder. Det må ha blivit ett stökigt slut, men jag vill påstå att han gjorde en hel del bra saker med laget. Jag gillar honom. Och att en av stroferna i ’Min far han sa’ skulle kunna sägas ha sitt ursprung hos Norling kan ju den som vill välja att se som ett hommage till honom.
Det om det. Mot tre nya friska poäng – såna kan man aldrig få för många av.
