Inför Malmö FF - BK Häcken: Är det nu det vänder?
Daniel Anderssons första hemmamatch som tränare för Malmö FF blir mot BK Häcken. Ännu en i raden av matcher där vi hoppas på en vändning väntar.
I helgen som är vikt åt att bli hänryckt spelar Malmö FF årets sjuttiofjärde allsvenska match, nu mot BK Häcken från Hisingen. Räddas det som räddas kan av den här säsongen, eller se det som ännu en nystart?
Det är egentligen helt bisarrt att jag sitter här i mitt kök på pingstaftonen, med fåglar som kvittrar utanför det öppna fönstret och barn som spelar fotboll och använder vårt staket som bollplank. Ja, det är förstås inte bisarrt, det är i allra högsta grad underbart att se. Det bisarra är att jag sitter här och skriver om att vårt MFF befinner sig i en till synes bottenlös ravin. Så var det ju inte tänkt, tvärtom skulle vi vinna svenska cupen, Allsvenskan, spela i Europa (nåja, det målet kan fortfarande förverkligas) och våra ungdomar skulle få chansen på riktigt.
Det har väl gått sådär. Men jag tänker inte fördjupa mig mer i detta. Nu blickar jag framåt. Igen, för det har blivit några framåtblickar den här säsongen.
Till dagens träning kom ett stort antal himmelsblå supportrar till träningen inne på Stadion. Första kvarten av träningen var öppen för allmänheten, och det sjöngs och det applåderades och det ingöts mod i spelares huvuden, vars mentala prestationer nog inte befinner sig på den övre självförtroendeskalan. Jag gillar sånt. Jag gillar banderollerna:
”Vi står alltid bakom er oavsett prestation” och ”Kämpa för föreningen med vilja och passion!”
Det är möjligt att ifrågasätta den första, som till exempel att vi skulle vara nöjda bara spelarna gör sitt yttersta och där serieplaceringen är sekundär. Så är det givetvis inte. Inte nu. Tvärtom är det helt rätt att skicka budskapet att vi förstår att de har det tufft för tillfället, att det såg hundra gånger bättre ut mot Hammarby senast trots förlusten, men att vi tror att det vänder.
Eller som Yasmin Evans, bättre ”känd” som Yazz, sjöng och dansade i slutet av 80-talet:
”The only way is up
For you and me now
The only way is up, baby”
Om supportermanifestationen gav extra råg i ryggen visar sig i morgon. Daniel Anderssons tillträde som tränare visade sig ge extra energi, vilket syntes i matchen i onsdags. Nu räckte det inte, men just den förlusten är lättare att bära då en sådan förlust hade kunnat komma även om vi hade legat i andra änden av tabellen. Vi förlorade inte för att vi var genomusla eller inte hade något spel att komma med, vi förlorade trots att vi spelade bra. Det är helt ok, så länge vi inte förlorar alla matcher OCH spelar bra.
Skadeläget är fortfarande ingen munter historia med Bachirou, Dahlin, Traustason och Safari borta (samt Vindheim som har varit skadad hela den allsvenska säsongen), och därtill är Lasse Nielsen avstängd efter utvisningen mot Hammarby. Rasmus Bengtsson är ett osäkert kort.
Efter de senaste matchernas defensiva haverier är det många som ropar på att ge unge Hugo Andersson chansen från start. Det kan inte bli sämre menas det. Vågar Daniel ge honom den (chansen)? Eller sätter man ner Oscar Lewicki och hoppas att Bonke Innocent klarar den defensiva mittfältspositionen helt på egen hand? Det är just sådana frågeställningar som ger mig magknip dagen innan ännu en livsviktig match.
Jag har ingen aning om hur Häcken ställer upp och jag lägger ingen energi på att ta reda på det heller. Jag har faktiskt ingen aning om var de ligger i tabellen, eftersom jag bojkottar den för tillfället. Normalt sett tycker jag att det tänket är tämligen respektlöst, men jag hoppas hisings-supportrarna har förståelse för att just nu räcker det och blir över med mitt eget lag.
Jag gissar inte på någon startelva. Jag gissar inte på något resultat. Jag hoppas bara att det vänder nu.
Framåt Malmö! Låt oss få ryckas hän.
