Inför Malmö FF - Gif Sundsvall: Vi som jagar, vi som jagas
Efter att den senaste tiden bara sett framåt och jagat toppen, är nu MFF också jagade av lagen strax bakom. Inspirerande eller skrämmande?
Vi har sen juli tittat uppåt, framåt; vi har jagat. Vi har jagat för att komma ikapp och förbi. Många lag på vägen har passerats, och vi har vunnit varenda match förutom när vi mötte Östersund hemma och spelade årets kanske bästa men ändå bara fick oavgjort. Vi har njutit av det, vi har flugit förbi Örebro, Djurgården, Kalmar… Vi har, om än inte uttalat, haft siktet inställt på att komma allra längst upp i tabellen trots årtiondets svagaste vårsäsong från vår sida.
Jakten på den ädlaste medaljen. Det är den vi har haft för ögonen.
Men så åkte vi till Norrköping och orättvist eller rättvist, vi förlorade i vilket fall. Och fick väl någonstans inse att det där guldet vi jagade så hårt efter nog blir väl tufft att behålla. En annan konsekvens av 1-3 mot IFK Norrköping var att vi helt plötsligt blev varse att det finns lag bakom oss. Vi hade under vår jakt inte brytt oss om att titta neråt. De vi för inte så länge sen växlade upp mot och passerade utan att se oss om efter i backspegeln, de lagen som vi körde förbi i fri fart på Uwes Autobahn, de visade sig också ha lagt in en högre växel och alls inte tänkt försvinna bakom oss i horisonten.
Samtidigt som vi nu jagar främst tredjeplatsen som innebär Europa också nästa år, även om tidigare nämnda Norrköping på en för närvarande andraplats alls inte är omöjliga att komma ifatt, så är vi också jagade. Häcken och Östersund lever, de vinner sina matcher. När vi gick om dem så hakade de på oss. De kastade ut tampar och fäste i vår rygg. Höll avståndet på sex-sju poäng bakom oss.
När vi så förlorade i onsdags och de vann; nu är de nära igen.
Skrämmande kan tyckas.
Eller, inspirerande hellre.
För vi har ju Allsvenskans mesta vana på att vara jagade. Som föreningen med flest allsvenska både guld och seriesegrar så vet vi hur det känns att ha lag bakom oss, flåsande.
Vi har lärt oss att ta en match i taget, att inte titta bakåt utan framåt. Vi har lärt oss att älska ljudet av de andra lagens gurglande när de inte längre orkar. Det tar vi med oss den här hösten. Vi vet att inte oroa oss, mer njuta, hellre inspireras.
Morgondagens motståndare Gif Sundsvall finns också i häradet, sju poäng bakom inför morgondagens match. Inte bara att de befinner sig där de gör i tabellen utan framför allt på grund av hur de spelar är en lika stor överraskning som att MFF låg där vi låg efter de första 12 omgångarna.
Sportchef Mats Gren i IFK Göteborg får en viss förståelse från en del håll: de ekonomiska ramar hans förening måste hålla sig inom kan ju inte tillåta några utsvävningar på de dyrare hyllplanen. De ekonomiska ramar han har att förhålla sig till är ändå väl tilltagna jämfört med vad sportchefen i Gif Sundsvall, Urban Hagblom, hade inför den här säsongen. Där fanns så lite pengar på deras kontot i vintras att det skramlade ihåligt när man gick förbi banken. Under de förutsättningarna har det gjorts underverk av tränare Joel Cedergren med flera.
Det som för bara ett år sedan kändes som sex säkra poäng under en säsong, samma lag tittas idag på med respekt. Så sent som i våras, i den tredje omgången, lämnade Malmö FF Norrland med 2-2 och en stor portion besvikelse. Vi hade bara spelat oavgjort mot laget som enligt de flestas tips skulle få svårt att hänga kvar i Allsvenskan, om de inte gick i konkurs innan dess förstås.
Det är en stark resa de har gjort. Jag lyfter på hatten och saluterar dem till en fin säsong så här långt. Emellertid, nu får det vara stopp. Vi ska, trots ett intensivt spelschema, ha spelare som ska ta hem de tre poängen. Kanske inte utan besvär, men heller inte med alltför mycket dramatik.
Vilket jag skriver inte för att jag vill vara stöddig eller lida av övermod, utan blott av den anledningen att med alla våra pengar och erfarenhet så ska vi hålla en bra mycket högre kvalitet än morgondagens motståndare. Något annat vore märkligt.
Motivation slår klass heter det. Med tanke på tabell-läget och så gärna alla himmelsblå spelare, ledare och supportrar vill resa utomlands 2019 (också), så är jag rätt säker på att medelpadingarna inte kan hoppas så mycket på skåningarnas bristande motivation. Det är en större morot med Europaspel än en allsvensk medalj som inte smakar guld.
Rasmus Bengtsson saknas på grund av skada liksom tidigare Carlos Strandberg, Guillermo Molins och Fredrik Andersson. Oscar Lewick på grund av avstängning efter gult kort mot Norrköping.
Startelvan släpps en timme innan match. Framåt, uppåt!
