Inför Malmö FF - Hammarby IF
Match igen. Ångest igen. Framåt Malmö!
Ibland hör man att fotboll skulle en del av underhållningsindustrin. De som hävdar detta kan dock rimligen aldrig ha följt ett lag särskilt nära. Själv skulle jag snarast säga det rakt motsatta. Underhållen blir man i någon enstaka sekvens i någon enstaka avgjord match men fotbollen i sig är en del av självplågarindustrin.* Någonstans för en månad sedan verkar även Malmö FF ha förstått vad deras verksamhet egentligen går ut på och kommit ihåg att deras huvudsakliga syfte är att skapa så mycket lidande som möjligt för sina följare. En poäng på tre på förhand klart överkomliga matcher är allt man mäktat med och helt plötsligt känns varje match som en cupfinal igen.
Söndagens match, den 23:e i årets allsvenska för Malmö FF, är mot Hammarby IF från Stockholm. Hammarby har sett ganska trevliga ut i de få matcher jag har sett dem och befinner sig i ett bekvämt ingenmansland där Europaplats är en teoretiskt, men knappast praktiskt, möjlig morot. Då Malmös främsta guldkonkurrenter dessutom är två andra Stockholmslag kan man kanske hoppas på att desperationen från de grönvita är något lägre än vår. I Hammarby får vi se två återvändare. Dels Jiloan Hamad som för första gången sedan guldinfernot mot Syrianska 2013 kommer beträda Swedbank Stadion, dels Johan Wiland som kan bidra till att göra sitt eget SM-guld med osäkert om han är för bra.
Hur vi själva ställer upp har jag inte den blekaste aning om. Dahlin, Tinnerholm, Nielsen, Brorsson, Lewicki och AC (om han kan spela) torde vara självskrivna. Hur man däremot gör med övriga platser vet jag inte. Många har systematiskt gjort sitt yttersta för att spela sig längre och längre bort från startelvan sista månaden men jag hoppas i vart fall att vi slutligen får se Carlos Strandberg från start.
Framåt Malmö!
*Vilket - på tal om ingenting - gör det ytterst paradoxalt att en av fotbollens vita fläckar är fakirernas hemkontinent Indien. Men kanske landhockey och cricket har samma effekt. Vad vet jag.
