Inför MFF - Olympiacos
Nu skriver jag historia, bara så ni vet. Jag har nämligen fått det ärofulla uppdraget att skriva inför världshistoriens första CL hemmamatch då MFF möter Olympiacos, onsdagen 1 oktober anno 2014. Smaka på det!
Helt klart satt 4-1 segern mot Mjällby som en smäck och det känns bra att ha i ryggen inför vad som komma skall. Motståndet kan såklart inte jämföras på samma vecka, men ett hattrick boostar alltid upp självförtroendet – för Forsberg och för hela laget – och med ett tillräckligt stort självförtroende kan vad som helst hända på onsdag. Tinnerholm har fyra nätter på sig att vila sin mörbultade kropp och i drömmarna visualisera hur bollen glider in på rätt sida av stolpen. Får sedan Thelin och Eriksson hållas så ska de nog kunna visa var skåpet ska stå. Båda kan ta för sig och tar plats, inte bara fysiskt.
Olympiacos ja. På förhand påstods det vara bara i den här matchen som MFF hade chans att kapa åt sig poäng. Å andra sidan har folk påstått så mycket på förhand när det gäller europaspelet så hälften kunde räckt. Markus Johannesson satt till exempel i SVT och påstod att MFFs avancemang till CL var ”mer tur än skicklighet”. Grabben pratar förstås som han har förstånd till. Det gör å andra sidan jag också så vi får väl se vem som har bäst förståndsgåvor…
Att grekerna skulle slå Atlético Madrid var det nog ingen som påstod på förhand. Och knappt efteråt heller. Hände det verkligen? Jo det hände och de (typ alla) som påstått att det inte skulle hända fick raskt ändra om i tabellen över vem de påstod skulle ta vilka poäng och var de skulle göra det. I det här läget är den diskussionen fullständigt meningslös. Påstår jag.
Ägaren
Olympiacos ägs av redarmagnaten Evangelos Marinakis, Pireus starke man även kallad, som garanterat är only in it for the money. En man med makt och inflytande utöver det vanliga och utan några som helst skrupler verkar det. Det understryks även av hans uppenbarelse, som bäst kan beskrivas som en korsning mellan Zeus (gudarnas kung) och Hades (härskare över underjorden) med ett stänk av Demis Roussos. Förpackad i Armanikostym. Frågan är; har han makt och inflytande när Olympiacos kliver in på Swedbank Stadion? Inte en chans. Fråga Red Bull magnaten.
Tränarna
Spanjoren och fd Real Madridspelaren Michel är huvudtränare för Olympiacos och har fört laget till två liga- och en cuptitel. På Football Coach World Ranking är han högt rankad, mycket högt, men Åge Hareides rankingkurva är samtidigt väldigt positiv (och så länge man inte jämför startpunkterna för respektive kurva så kan man fortsätta vara glad). Oavsett ranking, Hareides slughet är svårslagen – karlen verkar ha en hel rävfarm bakom örat – så mellan spanjoren och norrmannen vågar jag påstå att det är dött lopp.
Lagen
Olympiacos har ett flertal landslagsspelare i truppen, exempelvis de inhemska Mitroglou (utlånad från Fulham) och Maniatis som båda gjorde mål mot Atlético, vilket även Affelay gjorde. Laget har vunnit den grekiska ligan fler gånger än alla andra lag tillsammans, det inger naturligtvis stor respekt. Att de spelar i MFFs gamla avlagda bortadressar gör dock att man blir något mindre vördnadsfull. Personligen gillade jag aldrig de röd-vitrandiga bortatröjorna, tyckte de såg ut att tillhöra ett jippolag från Gränna. Det tycker jag fortfarande. (Förlåt om ni blir förnärmade, ni som är så gamla att ni minns att MFFs tröjor var polkagrisrandiga före 1920, men det fanns ju liksom en anledning till att man bytte till himmelsblått.)
Olympiacos har bara mött ett lag i Sverige en gång tidigare, i Europacupen -82/-83 mötte de Öster. Bouzoukispelarna lär ha haft svårt att komma över att de släppte in ett mål och inte lyckades få med sig några poäng hem från Värendsvallen. Hemma i Aten vann de dock över Öster, men bara med 2-0. Så vitt jag har kunnat utröna har MFF aldrig mött något grekiskt lag, men det är inget jag vågar påstå med säkerhet så rätta mig gärna. En viss koppling till Olympiacos finns dock. Babis Stefanidis, som enligt vanligtvis välunderrättade källor är MFFs i särklass sämsta värvning någonsin (signerad Sören Åkeby) är numera tränare i Olympiacos. Jo, det är faktiskt sant, han sprider sina erfarenheter i Stockholmslaget Olympiacos. De ligger i femman.
Med denna faktauppgift får kvoten för värdelöst vetande betraktas som fylld och vi byter ämne, som de säger på TV.
Durmaz
Att ex MFF:aren Jimmy Durmaz nyligen skrivit på för Olympiacos har knappast undgått någon. I en intervju på UEFAS hemsida säger Durmaz att det enda han saknade under sina fyra år i MFF var att få spela i CL. När han gav sig ut i Europa tog han omvägen om Turkiet och hann sedan knappt ställa ner flyttlådorna i Aten, innan det var dags att tillsammans med Olympiacos kliva på planet och resa ”hem” till Malmö igen. Enligt uppgift vill Michel ha honom på vänsterkanten där han har ”a licence to shoot from distance”. Om han får starta återstår att se, konkurrensen om en plats i startelvan är garanterat hårdare i det grekiska laget än i MFF, så kanske sitter han på bänken som mot Atlético. Eller på läktaren. Det sista vore onekligen en ödets ironi.
Hur blir det för Durmaz – om han får spela – att kliva in på stadion och mötas av en ljusblå supportertsunami, att stå där på innerplan och lyssna till ”Oh vi älskar Malmö FF…” ur 20000 strupar, att känna håret resa sig på armarna? Det påstås att fotbollsspelare på den här nivån är så professionella att de inte har några problem med lojaliteten när de byter klubb. Det påstås att de tjänar den klubb som föder dem utan så mycket som en tår i ögonvrån. De som påstår det begriper kanske fotboll, men inte mycket om sådant som gör oss till sociala individer och emotionellt välutvecklade människor. Under fyra år i MFF utvecklades Jimmy Durmaz från ung talang till vuxen internationell spelare. Han präglades av MFF, dygnet runt i fyra år. Atmosfären, känslorna och tillhörigheten ristades in i hans frontallober. För alltid. Ingenting kan få mig att tro att den resan inte påverkar det han presterar på stadion, om han får chansen att spela den 1 oktober. Återstår att se hur.
En sång till Robin Olsen
MFF är ett lag, vinner och förlorar som ett lag. MEN, medan utespelarna kan komma undan med sumpade målchanser så visar sig målvaktsmissarna obönhörligen i resultattabellen. Olsen gör inte många misstag. Särskilt inte på hemmaplan och jag vill tro att det har samband med att han känner vårt stöd. Ännu har Olsen inte släppt in några mål på hemmaplan i europamatcherna, låt oss be en bön att trenden håller i sig på onsdag. Sjung några decibel högre på onsdag. För Olsen!
Uppställningarna
Vilka är det då vi får se rada upp sig till tonerna av CL hymnen? (Öva gärna så det låter som om vi sjungit den där gama visan förut.) Grekerna satsar rejält på mittfältet, men ser ut att bli svaga och svajiga både framåt och bakåt.
En otrolig grekisk startelva:
Ouzo-Retsina
Svajig dagsform, klappar lätt igenom
Stefanidis
Riskfaktor, självmålsbenägen!
Ericsson AB
Mutade sig in i truppen
Teodorakis
Extremt vänsterorienterad
Phytagoras
Strategisk och beräknande, se upp!
Kalifatides
Seg kulturbärare, inte så snabb
Marathon
Löpvillig!
Konstantin II
Föredetting som hänger kvar
Papandreou
Vill ta över matchen, laget, the lot
Arcimedes
Bör ingå, av princip
Rallis
Extremt högerorienterad
Akilles
Stark men skadebenägen, nyligen tillbaka efter en hälskada
Onassis
Dyrköpt toppspelare som mest seglar omkring
Den uppmärksamme noterar säkert att ovanstående uppställning innehåller tretton spelare vilket dock, enligt min källa, är helt i sin ordning i Grekland. Man räknar med att det alltid blir en del svinn. I värsta fall infinner sig inte en enda av ovanstående gubbar, jag garderar därför med en…
…något mer trolig startelva
Det är inte lätt att spekulera i uppställningen för Olympiacos, de har trettioåtta spelare i truppen och flertalet är okända för mig, liksom för de flesta andra i Sverige, men det funkade ju bra mot Atlético så uppställningen kan mycket väl bli densamma.
Roberto
Elabdellaoui – Botía – Abidal – Masuaku
Maniatis – Kasami – Domingues
Milivojevic – Afellay – Mitroglou
Och hemmalaget…
Halsti – numera pappa på riktigt och inte bara i laget – vill jag påstå är i det närmaste oumbärlig, om ljumskarna är fräscha vill säga. Han sprider ett lugn som känns ända upp på läktaren. Likaså gör Ricardinho, fast man kan ana en generationsväxling när Konate far som ett torrt skinn längs kanten. Mot Mjällby visade dock Ricardinho att gammal är äldst och verkade inte det minsta ringrostig, trots – eller kanske tack vare – tre veckors ofrivillig vila. Snarare tvärtom. Känns bra för oss med klena nerver. När Thelin suuuuger in bollen på pannbenet vet man också att man vågar andas. Inte ut, men andas. Ett varningens ord är dock på sin plats. Det må vara hänt att ”Essen” har lekstuga och försöka göra det där lilla eleganta extranumret när det står 4-1mot Mjällby. Om vi inte ska få kollektiv hjärtinfarkt på läktarna ber jag dock att vi slipper sånt mot Olympiacos. Tack.
Hur den rävsluge och smått genialiske Åge resonerar och formerar truppen är svårt att sia om. En inte helt otrolig startelva:
Olsen
Tinnerholm – Johansson – Helander – Ricardinho
Eriksson – Halsti – Adu – Forsberg
Thelin – Mackan
Till alla som inte fick biljetter: Ni är också med och skriver historia när ni slår på TV6 på onsdag 20.45. Vi sjunger för er också!
Framåååt hiiimmelsblååå!