Inför premiären: Halmstadsminnen
Förra gången vi mötte HBK i en allsvensk premiär var år 1972. Slutresultatet då var smakfullt: 5-2 till oss. Men man behöver ju inte blicka så långt tillbaks som till sjuttiotalet för att hitta minnesvärda möten med Halmstad.
Alla mörka moln har en guldkant, sägs det ju. Och omvänt, alltid finns det nåt som skaver, några skärvor av ångest som gör sig påminda, när man vaknar upp efter den gladaste av festkvällar.
Livet är sällan enbart svart eller vitt. Vilket följande lilla kavalkad av Halmstads BK-relaterade minnen hjälper till att illustrera.
Halmstadsminne 1
11 maj 1989: Lasses knä och John Allens enda mål
I slutet av 80-talet hade vi ett fantastiskt lag. På vänsterkanten befann sig Jocke Nilsson i den spelmässiga höjdpunkten av sin karriär. Jonas Thern var bra nog att inte enbart regera mittfältet i Malmö FF, utan också i landslaget (det kändes ganska logiskt att han försvann iväg till utlandet under sommaren). Årets bäste målskytt blev Leif Engqvist, som allt som oftast fick vikariera som anfallare bredvid den oförliknelige Håkan Lindman eller, ibland, Martin Dahlin. Vidare fanns landslagsmän som Stefan Schwarz, Niclas Nyhlén (då Larsson) och Roger Ljung i laget. Samt, inte att förglömma, en blott 18-årig Patrik Andersson.
Från finska Mikkelin Palloilijat hade också en bastant walesare vid namn John Allen hämtats. I en så excellent omgivning hade han naturligtvis svårt att platsa.
Men han satt på bänken mot HBK i maj. Och fick hoppa in per omgående. Lasse Larsson smällde redan i matchinledningen korsbandet – en händelse som dokumenterats i en klassiskt fasansfull bild (ett foto som för övrigt satt på väggen hos den knädoktor jag själv blivit korsbandsopererad av). I spelet gjorde Allen inget större avtryck i ett MFF som fortfarande sökte storformen - vi hade bara förmått spela hem fem poäng under de fyra första omgångarna. Men Engqvist lyckades göra 1-0 i slutet av första halvlek, och i början av andra kunde så en liggande John Allen sprattla in tvåan.
Efter 2-0-segern rullade det på. Vi mer eller mindre defilerade hem serien (slutspelet är en annan historia) det året. Allen hade det emellertid fortsatt trögt och såldes under sommaren till Västra Frölunda. Även där gjorde han endast ett enda mål: i 88:e minuten, mot oss, i allsvenskans sista omgång, när vi redan var klara seriesegrare. Ett obetydligt mål kan tyckas, men det fick vissa effekter. Länge såg det nämligen ut som att Jonnie Fedel det året skulle slå rekord i minst insläppta mål under en allsvensk säsong någonsin. Allen satte käppar i rekordhjulet – det var Fedels elfte insläppta för året, och därmed delas rekordet med Janne Möller och MFF-säsongen 1986.
Halmstadsminne 2
3 maj 2006: Jaris straff
Vi vandrade ut på Malmö Stadion med två raka 0-0-matcher i bagaget. Vår målkris var dock intet mot den som rådde i Halmstad. HBK hade ofattbart torftiga 0-1 i målskillnad efter allsvenskans inledande fem matcher. Matchbilden förklarade varför. Det var ett möte mellan två krampande lag, en match i princip kliniskt ren från målchanser. Så vi hade väl alla börjat notera ”0-0 igen” i våra små anteckningsböcker när Edward Ofere, där straffområdeslinjen är som närmast högerkanten, hakade fast i en Halmstadförsvarare och tumlade omkull. Gränslös förvåning och glädje följde, då Åke Andreasson beslutade sig för att blåsa. En mycket billig straff. Till Malmö FF. I 89:e minuten. Vi hade varken förr eller senare varit med om nåt liknande.
Fram stegade Jari Litmanen och slog utan vidare prut in bollen i mål. Tilläggsminuterna blev sedan lika händelselösa som matchen i stort varit, och tre härliga poäng var våra.
Halmstadsminne 3
17 juni 2003: Ijehs comeback
Nyheten slog ner i supporterleden som vore vi alla managementkonsulter drabbade av ett projektorhaveri mitt i vår strategiworkshop: våra teoretiska startelva-spekulationer sprack som såpbubblor i tät granskog; vi stod iskalla inombords, avklädda och handfallna inför verklighetens problem; vi flackade med blicken i futil förhoppning efter någon med kompetens nog att kunna stiga fram och ställa allt till rätta – eller åtminstone säga ”det var visst inte så farligt”. Men icke. Peter Ijeh, 2002 års suveräne skyttekung, hade halkat så olyckligt under träning att han ådragit sig en fraktur i mellanfotsbenet.
I mitten av juni var Ijeh tillbaks. Han inledde på bänken, och Halmstad gick till pausvila med en 1-0-ledning. Prahl tog ut Kristian Bergström och lät vår nigerian göra en bejublad comeback. Han hade varit på plan i en dryg kvart när han slog till. Han fick bollen en bit in på Halmstads planhalva, drev fram några steg och slog på ett flackt skott från strax utanför straffområdet. Bollen slank in vid Conny Johanssons högra stolpe.
Återkomsten var som en saga.
Stämningen var redan så euforisk att det närmast kändes som en formsak när Niklas Skoog rakade in en retur – segermålet - med tio minuter kvar att spela.
En saga, skrev jag – men en utan lyckligt slut. Detta ljusa minne befläckas naturligtvis av det som hände fem månader senare. Peter Ijeh blev 'Den Girijeh' med en hel nation (eller nåja, med en hel stad i alla fall) när han i november skrev på för IFK Göteborg. Alltid lika sorgesamt när en hjälte tappar sin gloria ... och så småningom visade det sig att övergången till och med hade fler ledsamma dimensioner än vad vi då kunde ana, då det uppdagades att personer i IFK Göteborgs ledning trixat med Ijehs kontrakt av skatteskäl. Ijeh lämnade Sverige för spel i Danmark och Norge. Häromåret återvände han, men åren i Syrianska och GAIS blev inte särskilt framgångsrika.
Halmstadsminne 4
14 september 2004: Rosenbergs dubbel
Real Malmö kallades vi 2004. Och visst, vi hade värvat Afonso Alves från ÖIS och den inte helt stabile polacken Igor Sypniewski från just Halmstad. Patrik Andersson var hemkommen, hans bror och Yksel Osmanovski fyllde på under sommaren. Det var hursomhelst trångt i anfallsleden, varför den 22-årige Markus Rosenberg lånades ut till HBK. Det visade sig bli en utlåning som nästan tog en ände med förskräckelse. Rosenberg gjorde stor succé, framförallt under hösten, och var en bidragande orsak till att HBK stred om guldet hela vägen in till målsnöret.
Malmö och Halmstad möttes på Örjans vall i den 19:e omgången. En seriefinal i ordets renaste form: vi ledde då allsvenskan en poäng före HBK.
I halvlek var det mesta nattsvart. Rosenberg hade gjort två mål, det andra riktigt tjusigt: vänd från mål hade han i samma rörelse lyckats komma runt bollen och med ett vänsterskott krutat upp den i Aspers bortre kryss. Efter paus lyckades vi tugga oss in i matchen. Daniel Majstorovic hade just försvunnit till den holländska ligan, och som ersättare hade Peter Abelsson blixtvärvats från Trelleborg. Det var nu Abelsson som gav oss hoppet åter, när han gick upp på en hörna och nickade in reduceringen. Och med tio minuter kvar rann Afonso genom från högersidan och sköt ett halvhårt skott ur dålig vinkel mot närmsta stolpen. Conny Johansson försökte av outgrundlig anledning rädda bollen med benen först – vilket visade sig vara ett helt riktigt beslut, eftersom bollen slank in och en blytung bortapoäng var vår.
I guldracet, i vilket även IFK Göteborg var inblandade, turades sedan lagen om att bära ledartröjan. Vi såg ut att ha kladdat bort vår chans efter två raka 0-1-förluster mot Kalmar och Landskrona, men höll desperat fast vid den via den klassiska 2-1-vinsten mot Göteborg i näst sista omgången. Och sen, tack vare Höilands straffretur och Magnus ’Ölme’ Johanssons (av alla människor) kvittering mot Halmstad stod vi till sist som slutsegrare. Efter 16 år i förskingringen hade guldet äntligen kommit hem.
Halmstadminne 5
1 maj 1995: Den uteblivna straffsignalen
En solig förstamaj år 1995 blev det också 2-2 på Örjans vall. Men oavgjorda matcher kan som bekant lämna väldigt olika eftersmak.
Vi hade stora förväntningar på vårt anfallspar det året. Jörgen Pettersson och Greger Andrijevski gjorde det också besvärligt för hallänningarna, och matchen var inte stort mer än en kvart gammal innan Jörgen trixade in bollen mellan Håkan Svenssons ben. I början av andra halvlek lobbade Anders Andersson in tvåan, och allt såg kassaskåpssäkert ut. Robert Andersson lyckades emellertid få in en reducering. Sen blev Jörgen Pettersson nedriven i straffområdet. Solklar straff. Men … varför blåste inte domaren?
Jo, så här: 1995 var ett år då Hasse Eskilsson, en flängig anfallare huvudsakligen ihågkommen för att han stoltserade med exakt samma afroburrsfrisyr som Zac Efrons skönsteppande sidekick i High School Musical-filmerna, i en TV-intervju menat att Jörgen ”föll lätt”. Än obegripligare var det att domarkåren tycktes ha tagit till sig denna komplett ogrundade synpunkt som ett direktiv. Jörgen blev kluven i bitar i straffområdet åtskilliga gånger den säsongen, men några straffar fick han icke (det är alltså väldigt lätt, ja fullkomligt befogat, att betrakta Oferes billiga straff från 2006 som en måhända senkommen men helt rättmätig upprättelse).
Vi fick alltså klara oss utan straff den där majeftermiddagen. Och på plan darrade vi allt värre. Då vi nått den 87:e minuten kunde Halmstads arbetshäst Torbjörn Arvidsson knoppa in den, just då, tämligen logiska kvitteringen. På övertid var det sen riktigt nära ett HBK-segermål också, när ett skott från vänsterkanten knallades i burgaveln farligt nära krysset.
2-2 slutade det. Kanske jag bara svartmålar detta minne ytterligare, men jag undrar om inte TV-sporten kommenterade det hela med att bjuda på ännu en felaktighet: ”en match helt i publikens smak”, sades det.
Jo, gomiddag.
----
Med detta ser jag fram emot måndagen, och hoppas på att 2013 års premiär blir ett minne som tillåts välja en ljus skrud framför en nattsvart kappa.
Som vanligt när det gäller sånt härnt tillbakablickande: stort tack till Jon Nordströms statistiksida. Eventuella faktafel i ovanstående kan skyllas på att mina egna minnesbilder grumlats över tid.