Kenneth Folkesson om gulden, resorna och Jeffrey Aubynn

En epok har gått i graven: Malmö FF:s materialförvaltare har lämnat klubben. I en lång intervju pratar han framtid och, framför allt, minnen med Himmelriket.

Kenneth Folkesson kom till Malmö FF i september 2003. Efter drygt 11 år lämnar materialförvaltaren klubben. När jag ställer frågan varför, visar han att han har gått i samma skola som en del sportchefer. Han svarar: Inga kommentarer.

Så vi lämnar det. Kenneth ber mig att inte fråga mer om saken. I stället blickar han framåt. Han berättar att han har många järn i elden och att då han har tränat många lag vid sidan om sitt jobb, så funderar han på att byta inriktning. Andra föreningar har hört av sig till honom, men eftersom det för närvarande bara ligger på diskussionsstadiet så varken vill eller kan han prata om det.
– Men det är två klubbar i Allsvenskan, så mycket kan jag säga. Det handlar inte om att vara huvudtränare, utan på en något lägre nivå. Men det kan lika gärna bli i en klubb i division ett som jag hamnar.

Jag undrar om han skulle tacka ja även om Malmös största rivaler Helsingborg och IFK Göteborg skulle höra av sig, vilket Kenneth svarar ett bestämt ja på.
– Jobb är jobb och man måste ha mjölk i kylen.

Om jag får sammanfatta din tid i MFF, säger jag så här: Du har varit med om fyra guld, varit i en herrans massa städer och byar i Sverige, varit på läger på cirka 10 olika ställen runt om i världen, rest med laget på matcher i tre olika världsdelar, tvättat några ton kläder, pumpat några tusen bollar, sett spelare komma och gå, upplevt fem olika tränare samt intervjuat åt Himmelriket. Låter det som en korrekt beskrivning?
– Det låter som en mycket bra beskrivning. Du fick med allt (skratt).

Du kan väl börja med gulden. Går de att rangordna, och vilket var i så fall allra roligast att vara med och vinna?
– 2004 var förstås helt fantastiskt med tanke på att det då var 16 år sen det senaste. Det var ju magiskt det guldet, och på det sättet som blev att vi fick avgöra på hemmaplan. När vi vann hemma mot Elfsborg och Göteborg var tvunget att ta poäng mot Halmstad borta, och gjorde så. Det guldet ligger mig väldigt varmt om hjärtat.
– Efter det kommer nog 2010, som ju var ett helt makalöst år. Men inget slår 2004.

Kenneth lyfter bucklan 2010

Du har som sagt sett många spelare komma och gå, och en mängd lag ställas upp. Vilken årgång har varit bäst?
– Här säger jag 2004 igen. Inget snack om saken. När vi hade Afonso, Tobias Grahn, Majstorovic till viss del, Daniel Andersson kom hem, och Patrik Andersson var kapten. Vilket lag och vilka stjärnor, det vimlade ju av dem. Nej, det är 2004 utan tvekan som varit det bästa laget jag upplevt.

Minns du alla läger du varit på?
– Ja.

Jag får det till 13-14 på 10 olika ställen.
– Jag har i och för sig inte räknat dem, men det kan nog stämma.

Är det på läger du får arbeta som allra hårdast?
– Nej, det är det faktiskt inte. Eller, det beror lite på var det är någonstans. På de senaste Florida-lägren har det varit väldigt mycket jobb, och det beror på att där bor vi inte på hotell. Men när vi gör det, så finns det ofta inte möjligheter till tvätt, så då lämnar vi in kläder och handdukar med mera. Det har varit både och; på några läger har det varit väldigt lugnt och skönt för mig.

Något läger i mängden som sticker ut?
– Det häftigaste är när vi var i Sydafrika (2006, reds. anm.), då när Dan Olofsson bjöd ner laget. Vi bodde ute på savannen, vi var på safaris och såg en massa vilda djur. Det var ju inte så mycket träningsläger egentligen, utan där var det annat som gjorde det till något fint.
– Sen är ju Florida-lägren fantastiska. De har ju allt.

På tal om läger i Florida minns jag väl det i Orlando 2008. Då bodde vi från Himmelriket på samma hotell som ni, och hade oerhört stora friheter. Peter Lind, Nisse Byrfors och jag var rätt ofta nere hos dig i ditt rum och hälsade på. Det var mycket friare då än det är nu.
– Ja, så är det. Det var en väldigt rolig tid, det tyckte vi nog alla som var med. Och jag uppskattade den tiden mycket. Det här med att vara materialare… Man är lite som spindeln i nätet, men ändå rätt ensam. Man är mitt i spelartruppen och man är mitt i ledarstaben, men man är ändå trots allt bara mitt i mellan. Förstår du vad jag menar? Därför var det härligt att ha killar som ni att hänga med, gagga lite, snacka lite skit med.
– Sen dess har det ändrats en hel del. Avståndet till laget har blivit större och media kommer inte alls lika nära längre. Ni bor väl aldrig på samma hotell som laget längre, väl?

Isvattenattack i Bradenton 2013

Nej, det gör vi inte. Men trots att det har blivit lite större avstånd är vi som följer MFF bortskämda med hur bra det fungerar, jämfört med hur det ser ut i England, Spanien och Italien med flera länder. Fortfarande har vi en väldig närhet till både spelare och ledare och behöver inte skicka in frågor i förväg eller boka tid via en presstalesman.
– Jo, så är det ju. Men jag pratade med ”Mackan” Rosenberg om hans tid i England, och under det 1,5 året han var där gjorde han inte en enda intervju.

Under det lägret, när vi himmelrikare var på ditt rum, så kom det nästan konstant spelare som ville ha än det ena och än det andra. Har du skämt bort spelarna?
– Ja, det har jag nog gjort. Det ingår ju i jobbet också. Ibland kan man känna att man skämt bort dem lite för mycket, men de har trivts med det och vill gärna ha det så. De ska ju bara tänka på en enda sak, och det är fotbollen, och ingenting annat. Professionalismen har ökat där, precis som allt annat. Hos varje spelare och ledare alltså; de har blivit allt bättre på att fokusera på rätt saker, och att det har gått åt rätt håll är ju vårt deltagande i Champions League ett bevis på.

Bortsett från läger samt matcher i Norge och Danmark, vet du hur många olika städer du har varit i där MFF spelat matcher?
– Nej. Jag tänkte en gång att jag skulle göra en karta över alla ställen vi har varit på. På gamla Stadion fanns det en sån över alla länder de var i förr i tiden. Den tyckte jag var fräck, men det blev aldrig av tyvärr. Hur många är det? Har du räknat dem?

Ja, du har varit i 24 olika städer under de här drygt 11 åren. Och i några har du varit flera gånger.
– 24? Det är ju fantastiskt. Det var som fan.

Åren som det blev mest resande för Kenneth (och laget) är 2011 och 2014. Under åren 2007-2010 var det endast läger eller matcher i Norden som fick MFF att åka utomlands. Därefter har det dels blivit kontinuerligt Europaspel, men också en inriktning på att möta utländska lag i träningsmatcher. Både hemma och borta. Celtic och Lazio är två sådana där klubben åkt iväg som ett led i att förbereda spelarna för viktiga internationella tävlingsmatcher.

Inför Rangers borta 2011

För Kenneth står Champions League-matcherna under hösten 2014 ut. Precis som för alla supportrar var det en upplevelse som han för evigt kommer att bära med sig. Han berättar att han under åren, när han tränat sina lag, sett till att anpassa tiderna för att hinna hem till teven och se matcherna i den största klubblagsturneringen.
– Nu satt man där själv, mitt i smeten. Det var nästan så att man hade svårt att tro det, skrattar han.

När jag har pratat med Kenneth tidigare har han berättat hur väl de allsvenska lagens materialförvaltare kommer överens. De blir som en familj, oavsett lagtillhörighet. Detsamma gäller de han har träffat i samband med internationella matcher.
– Undantaget är Juventus kille. Honom hade jag inte jättemycket kontakt med; de låste in sig både här i Malmö och nere i Turin. Men de andra lagens materialare träffade jag innan, vi satt och fikade och snackade trots att vi inte alltid kunde språken. Men vi satt och viftade med händerna och hade roligt.

Så om du har glömt att packa ner något så är det bara att gå och fråga exempelvis Sparta Prags materialförvaltare?
– Det är bara att fråga. Nu glömmer jag i och för sig aldrig att packa ner något. Skämt åsido, visst är det så att om något fattas, vad det nu skulle kunna vara, så är det bara att knacka på och så får man hjälp.

Jag vet inte hur många gånger jag har träffat dig under åren, och det har alltid varit väldigt trevligt. Men det är en gång som jag minns extra väl, och det är från det där regniga lägret utanför Malaga 2010. Vet du vad jag tänker på då?
(Lång paus) – Nää.

Roland Nilsson fick där för sig att göra laget mer svåråtkomligt. Himmelriket bodde, liksom 2008, på samma hotell som laget och vi stötte ju på varandra mest hela tiden. Men ”Rolle” införde där intervjuförbud dagen innan match samt på matchdagen. Vilket medförde att vi mest satt där i lobbyn och tittade på regnet och på spelarna som gick förbi, och vi fick ladda upp rejält med intervjuer under de så kallade fria dagarna för att sprida ut dessa. Jag förstod självfallet varför han gjorde så, men det kom ändå som en överraskning.
– Ja, just det. Det kommer jag ihåg. Ni satt där och stirrade på oss, och ni kunde inte ens ge er ut för det regnade så jävligt.

Kenneth i ett regnigt Spanien 2010

Precis. Men en dag kom du fram till mig, frågade vem jag ville ha en intervju med och så tog du min diktafon och snackade med Jiloan Hamad och Jasmin Sudic.
– Just det, ja. Det kommer jag ihåg nu när du säger det.

Det var snällt av dig.
– Äh, det var väl ingenting. Det tyckte jag bara var roligt.

Fick du någon skit av ”Rolle” för ditt tilltag?
– Nej, inte alls. Jag hörde ingenting om det efteråt.

Varför jag ställer frågan, är för att jag undrar om du genom åren stått spelarna eller ledarna närmast.
– Absolut spelarna. När de ska hitta på något, vad det än gäller utanför själva tränandet, så har de alltid frågat mig om jag vill följa med. De frågar ingen av de andra ledarna.

Har det varit ett medvetet val från din sida att ställa dig mer på spelarnas sida, om du förstår vad jag menar, eller har det bara blivit så?
– Det har nog varit ett medvetet val.

Då ska du lite senare få svara på några snabba frågor om spelare du har träffat. Men först vill jag fråga dig om tränarna. Du har haft Tom Prahl, Sören Åkeby, Roland Nilsson, Rikard Norling och Åge Hareide. Vem av dem har du trivts bäst med?
– Tom Prahl utan tvekan. Han är en fantastisk människa och har en räv bakom varje öra. Han är en otrolig kul människa att umgås med, och han hade roliga sidor som han aldrig visade utåt. Vare sig mot spelare eller press. Vi hade en fantastisk gemenskap på den tiden, med Tom, Bosse Nilsson, Mats Svensson som var målvaktstränare, och några till.

Vad kommer du att sakna mest från tiden i MFF?
– Såklart matchpulsen och fansen på Stadion, och få vara en del av en kultur som betytt så mycket för både mig och så många andra.

Är det något du inte kommer att sakna?
– Resorna egentligen. Alltså, Gefle borta, Åtvidaberg… Sitta på bussar, på flygplatser, bo borta på hotellrum långt från familjen. Man blir rätt mätt på det till slut. Det är ett fantastiskt jobb jag haft, men samtidigt är det rätt krävande. Och ibland blir det väldigt många timmar man är hemifrån.

Jag antar att det är mycket jobb även om MFF spelar hemma. Berätta, hur såg det ut för din del vid en match mot säg Åtvidaberg, med matchstart klockan 19.00?
– Då är jag vid Stadion vid 11-12 på dagen och börjar med att göra klart det som kanske blev över från dagen innan. Därefter är det matchförberedande: hänga upp all utrustning, se till att bortalaget får sina grejer och domarna sina. Det är klart att jag inte alltid hade behövt vara där så många timmar innan, men samtidigt är det ju ett helvete att gå hemma och titta på klockan och bara vänta på att få åka in. Då tycker jag det är skönare att sticka till jobbet, och gå och småpula i min ensamhet.

En gång blev det till att hoppa in som linjedomare mot Bröndby.

Vad är det du gjorde för bortalaget och domarna?
– De ska ju ha handdukar, bollar, de ska ha frukt och dricka. Både domarna och det andra laget. Det är sån service jag ska stå för.

Hur såg det ut efter matchen, efter att MFF vunnit med 3-0?
– Då går vi in i omklädningsrummet och sjunger, och det är jag som håller i sången. Det har jag gjort i alla år. Jag vet inte hur vanligt det är i andra klubbar, men i MFF var det jag som höll i det. När spelarna gått hem och allt var tyst och lugnt, då plockade jag i ordning och tvättade och fixade så att det mesta var klart till dagen därpå, till träningen.
– Var matchen slut 20.45, så var jag hemma någon gång vid 2-3-snåret. Sen var jag på jobbet igen kvart över sju varje morgon. Så såg det ut. Dag ut och dag in nästan. Det var en bra tid.

***

Kenneth om…

… de fem bästa spelarna i MFF under hans drygt 11 år
– Afonso Alves, Niklas Skoog, Tobias Grahn, Emil Forsberg och ”Mackan” Rosenberg.

… de roligaste spelarna i omklädningsrummet
– Tobias Grahn var ju kul, men han var inte medvetet rolig. Det var hans jävla dumheter och snack om tränaren som fick en att skratta. Jon Inge Høiland däremot var en härlig kille.

… de mest ordningsamma
– Jonatan Johansson var genomsnäll och hade alltid ordning på alla sina grejer. Patrik Andersson var likadan. Där var det sjukt bra reda med alla hans prylar. De två är nog de mest professionella spelare jag någonsin stött på.

… de minst ordningsamma
– I särklass: Jeffrey Aubynn och Ivo Pekalski. Allting hängde så fint och snyggt när han kom in i omklädningsrummet, men Jeffrey slängde alltid ner det på golvet, och så skulle han ta på sig kläderna därifrån. Ivo Pekalski vet nog inte var han har en pryl tror jag.

… vem som haft bäst musiksmak i omklädningsrummet
– Magnus Eriksson hade riktigt bra smak. Yago Fernández musik gillade jag också.

… vem som haft sämst smak inom samma område
– Alla de unga lyssnar nuförtiden på sån där electro-musik. Den är helt vansinnig, det går ju inte att lyssna på.

… vilket tvättmedel han föredrar
– Jag vet inte vad det heter. Det är ett industritvättmedel som kommer i stora dunkar. Så det är inget Via eller liknande.

… det finaste omklädningsrummet, förutom Stadions, han sett
– Juventus var ju väldigt, väldigt fint. Där märktes det att det var nytt. Det var stort och rymligt och hade fina skåp och ordentliga utrymmen för spelarna. Men så här är det, omklädningsrummen för bortalag är annars aldrig fina oavsett vilken arena vi kommer till. Det är på sin höjd plåtskåp som står vid sidan av varandra och enkla träbänkar. Så det är ingen som helst lyx över några omklädningsrum som jag besökt, och det har inte vi i Malmö heller för bortalagen. Det är förstås medvetet.

… det värsta omklädningsrum han besökt
– Det är i Sverige och det handlar om Gefles och Brommapojkarnas. Det finns en elitmanual som ska följas efter hur allting ska se ut och fungera. Det kan jag säga, den manualen följer jävlar i mig varken BP eller Gefle. Man kan inte ens få in materialet i omklädningsrummet, så litet är det. Utomlands har jag inte sett några riktigt usla omklädningsrum. I Ventspils var det kanske inte så stort, men de hade åtminstone riktiga skåp och krokar. Det är i Sverige de värsta finns, i alla fall de som jag sett.

… Depeche Mode eller Dire Straits?
– Aha, den frågan! Då får jag säga… Dire Straits. Jag vet att det är fel svar, och jag ber om ursäkt, Magnus. Men jag är en dansbandskille, vet du, och då ligger Dire Straits närmast till hands.