Krönika: Dagen efter som en mästare
Dagen efter som en mästare. Himmelrikets Magnus Johansson skriver om känslan av att vara bäst.
Det här med guld, det är lätt att vänja sig. I går vann vi (bara deltagare skulle få för sig att säga ”fick vi”) klubbens tjugonde och glädjen är sådär sprittande och hoppande i bröstet som alltid. Egentligen spelar det ingen roll hur det går till när vi vinner guld eller enstaka matcher. Få poäng ner till tvåan skrattar jag inte åt, självmål av motståndarback i 89:e tackar jag för och tar emot med öppen famn.
Fast samtidigt är det något visst med sättet årets guld hämtades. Det går inte att förneka att överlägsenhet är något som känns lite, lite extra skönt. Och det manifesterades på ett synnerligen njutbart vis i går, måndagen den 16 oktober.
Underläge i halvtid med 1-0, och sen… Pang. Pang. Pang. Total dominans. Tre mål till oss, noll till Norrköping. Den där självklara sätta-ner-foten-för-nu-är-det-färdiglekt kan man inte annat än älska och beundra.
När motståndarna trodde de hade oss: pang. När AIK-supportrar började hoppas på förlust i går för MFF och vid bortaseger i Malmö nästa måndag så…: pang. När Norrköping jagade ett 2-2 och kom någorlunda nära vid några tillfällen, då var det som att Anders Christiansen bara bestämde sig för att nu räcker det, nu vill jag dricka Faxe Kondi i lugn och ro: pang.
Hela den här säsongen har det känts stabilt, med fåtaliga undantag, och vid ett av de få undantagen började en del andra lag få upp någon slags vittring på oss. Det var när vi ledde med 13 poäng men sen darrade några matcher i rad och Djurgården startade #Jakten.
Det omedelbara himmelsblå svaret fick ett annat Stockholmslag vara med om, 4-0 hemma mot Hammarby. Och därefter har ingen tvekan skymtat. Det var som att Rosenberg, AC, Tinnerholm… eller kanske inte Anton Tinnerholm för han har bara ett läge i sin kropp… Lewicki, Rakip och alla de andra behövde den där känslan av motstånd för att åter gå upp i varv.
Den där känslan som andra skulle beteckna som press, den där känslan som Malmö FF betecknar som stimulerande. Laget varvade upp, avfärdade sina motståndare, jagade målrekord, Anton (skriv på, skriv på) satte bollar i mål om han så satt på en bänk i Pildammsparken och #Jakten kom att handla om Europa mer än Champions.
Naturligtvis kunde ingen utanför Malmö ens i går låta bli att nämna Europas bästa lag Östersund, hur de har närmat sig MFF och snart kommer att ståta som seriesegrare. Och kanske blir det så någon gång. Inget går att förvissa sig om och ingen kan leva för evigt, men där finns också andra lag som i rätt många matcher har legat på en hög nivå i år.
Men där de lagen har legat på en hög nivå i rätt många matcher men inte haft jämnheten att göra det över en hel säsong, där har MFF inte behövt ligga på en hög nivå alltid för att vinna ändå. Även när laget haft dagar och kvällar då allt inte stämt har tre poäng bärgats. Det är den där jämnheten, den där bredden i truppen, den där höga lägstanivån, den där inneboende kvaliteten, som gör att jag och så många andra kan sitta dagen efter och bara njuta av livet som mästare.
Ibland får jag frågan vilket guld som betyder mest. Det är som att få frågan vilket barn man älskar mest. Så jag svarar 2004, och därefter betyder alla lika mycket. Varje vår och sommar står man där och hoppas och tror, men man kan förstås inte veta, men till slut när tårarna och glädjetjuten kommer på hösten så är allt just så bra som man minns från föregående guld.
Man vänjer sig aldrig. Det finns inget bättre och finare än detta. Jag är inte född i Malmö, jag är inte ens uppvuxen där, men jag är en malmöit. Och en mästare. Jag är så vansinnigt stolt över detta.
