Långläsning: En odyssé över våra egna produkter i A-laget genom tiderna och ett förslag till bättre utfall i nutid
Himmelrikets gamle skribent Jon Nordström bjuder på en gästkrönika om talanger och talangutveckling.
Sedan tidernas begynnelse har det varit säkert som amen i kyrkan att det i och kring Malmö årligen växer upp pågar med för riket osedvanlig fotbollstalang.
Under större delen av 1900-talet så var det Eric Persson själv och hans närmaste medarbetare som skötte talangscoutingen i relativ omnejd.
När den ratade centerhalven Inge Blomberg återbördades till fadershuset från kanariegula år och badmintonframgångar så var det han som skötte denna syssla så väl att våra värvningar talanger till och med kallades för ”Inge Blombergs gräddbullar” i Malmömun.
Fram till 70-talet så gick det nästan att räkna de utommalmöitiska förvärven i ett tjogtal och de utomskånska på ena handens fingrar. Mestadels värvade vi i närområdet som till exempel Bosse Larsson, Roy Andersson, Krister Kristersson och Robert Prytz från Kirseberg på stadsdelen Backarna.
Mer långväga importer kunde komma från Lund som Kajan Sandell, Roland Andersson och Kent Jönsson. Charles Gustafsson och Thomas Sjöberg hämtades från Kristianstad respektive Eskilsminne.
Bosse och Lasse Granström. Bosse från Backarna. Lasse från Helsingborg.
De riktigt långväga komna ifrån var Helge Zachrisson från Elfsborg i Borås på 30-talet, Ingvar Rydell från Billingsfors på 40-talet, Tore ”mannekängen” Svensson från Falkenberg via Elfsborg på 50-talet , Dag Szepanski från Bromölla och Curt Olsberg från Växjö BK på 60-talet samt Ingemar Erlandsson från Glimåkra på 70-talet.
Det fanns således gott om plats för egna talanger att både få och ta chanser; misslyckades en så stod det alltid en ny åter. Det funkade i princip hela tiden från 1931 ända fram till 1979 förutom den framgångslösa ökenvandringen 1953-1964 då det varken bärgades guld i serie eller cup.
I Europacupfinalen 1979 så var den mest utomsocknade spelaren i laget göingen Ingemar Erlandsson och de flesta andra spelarna var födda i Malmö stad eller dess omedelbara närhet.
Från München till degraderingen
I slutet av 70-talet, 80- och 90-talet tvingade en ny fotbollsrealitet oss till fler utsvävningar men aldrig att vi hade mer än 3-4 spelare utanför Malmö och Skåne i startelvan samtidigt.
Inköpta spelare utanför Skåne stannade på dryga tjoget spelare under en hel tjugoårsperiod och de mest kända och framgångsrika av dem var Micke Rönnberg, Pertti Alaja, Tomas Sunesson, Hasse Borg, Håkan Lindman, Jonas Thern, Jean-Paul von der Burg, Jens Fjellström och Niclas Kindvall. De största flopparna var brassen Esdron Rodriguez Monteiro och notoriskt skadade landslagscentern Sanny Åslund.
Håkan Lindman och Martin Dahlin - anfallspar på 80-talet. Från Göteborg och Lund.
I jämförelse med i synnerhet IFK Göteborg men även lag som Norrköping, Helsingborg, AIK och Djurgården så var vår satsning fortfarande extremt hemvävd.
Under denna period kom de allra största talangerna överlag att komma utanför Malmö stad men fortfarande inom Skåne som Lasse Larsson, Mats Magnusson, Roger Ljung, Leif Engqvist, Martin Dahlin, Joakim Nilsson, Anders Andersson. Jörgen Pettersson och Patrik och Daniel Andersson.
Men det fanns givetvis fortfarande plats för både egna produkter och spelare hämtade från Malmö-regionen som hade debuterat i A-laget redan i slutet av 70-talet och 80-talet som Jan-Olov Kinnvall, Mats Arvidsson, Anders Palmér, Björn Nilsson, Jonnie Fedel, Per Ågren, Niclas Nylén (f.d Larsson), Stefan Schwarz, Peter Jönsson, Deval Eminovski och Caspar Pauckstadt samt ett otal andra duktiga egna produkter som fick chansen men tyvärr inte kunde ta den i mördande konkurrens. De ej nämnda, absolut inte glömda.
Per Ågren - Inte bara sportchef.
På 90-talet var givetvis de stora Malmötalangerna som slog igenom Zlatan Ibrahimovic och Yksel Osmanovski och den mindre uppseendeväckande men vår kanske genomgående bäste och nyttigaste spelare över hela 90-talet: Jörgen Ohlsson.
Ej heller att förglömma andra egna och närodlade produkter som Mattias Thylander, Fredrik Dahlström, Patrik Olsson, Hasse Mattisson, Goran Trpevski, Björn Enqvist och märkligt avyttrade Tommy Jönsson till HBK.
Jörgen Ohlsson plockar ner nån Häckensnubbe.
Från ”Zlatanmiljonerna” fram till våra dagar
Degraderingen 1999 och sedermera ”Zlatanmiljonerna” i par med alltfler satsande och professionaliserade klubbar i Sverige gjorde att Malmö FF från 2001 mer och mer kom att bli det som vi tidigare så förhatligt och riktigt hade kallat för en ”köbeklubb”.
Vi hade minsann alltid odlat och hittat våra egna guldklimpar och gräddbullar själva men nu var det dags för framgångar igen efter att varken ha vunnit serie- eller cupguld sedan 1989; vår längsta framgångslösa period genom tiderna sedan vi blev allsvenska 1931.
Det blev allt svårare att platsa i A-laget och malmöiterna och skåningarna blev allt färre i startelvorna även om nämnde Zlatan, Markus Rosenberg, Olof Persson, Jimmy Tamandi, Mattias Concha och i viss mån även Joakim Nilsson den yngre och Markus Pode visade att det var möjligt att ta plats i ett stjärnspäckat MFF.
Joakim Nilsson - En talang som kom långt, men inte hela vägen.
Efter de bistra åren 2005-2007 värvades Roland Nilsson in som tränare 2008 och detta kom att bli en renässans för en medveten satsning på yngre spelare som egna produkterna Agon Mehmeti, Jasmin Sudic, Alex Nilsson och Pontus Jansson.
Från närområdet togs Labinot Harbuzi, Guillermo Molins, Ivo Pekalski, Robin Nilsson och Dardan Rexhepi. Från BK Forward värvades jättetalangerna Jimmy Touma (Durmaz), Jiloan Hamad och Dejan Garaca. Det kom att bli en bra mix mellan unga egna talanger och inköpta sådana, dit även Daniel Larsson från Häcken och Johan Dahlin kan räknas.
Guille och Jimmy. Från Kävlinge och Örebro.
På 2010-talet har många fler talanger fått och delvis tagit chansen trots en med historiska mått mätt, kulminerat med 2019 års trupp, ytterst stjärnspäckad trupp och inte bara startelva.
Nålsögat har varit litet men Erdal Rakip, Robin Olsen, Simon Kroon, Pawel Cibicki, Franz Brorsson, Pa Konate och Mattias Svanberg har visat att det under längre perioder faktiskt har varit möjligt för en egen produkt, vissa i våra led sedan 5 års ålder!, att de kunde platsa i några av sveriges mest merittyngda trupper genom tiderna.
Vi har under denna tidsepok också haft otroligt namnkunniga hemvändare i truppen såsom Markus Rosenberg, Rasmus Bengtsson, Guillermo Molins, Behrang Safari och Mattias Concha.
Ett seriöst försök att verkligen ge unga spelare chansen med lite färre rutinerade spelare gjordes våren 2018 men tack vare stor och väldokumenterad skadebenägenhet på äldre, bärande spelare så blev utfallet inte det bästa.
Reaktionen på detta blev att ett allsvenskt revanschsuget och hårt europasatsande MFF istället har haft en av sina kanske minst ”talangvänliga” säsonger genom tiderna 2019.
Våra egna pågar har blivit äldre. Mackan, Safari och Bengtsson.
Hur går Malmö FF vidare?
Taktiken för att härda våra ungdomar har mer övergått till att låna ut spelare för att ta hem dem när de mognat till sig som till exempel Pa Konate till Östers IF 2014, Pawel Cibicki till Jönköping Södra 2016 och de vi har lånat ut i år.
Pawel i grön tröja.
MFF:s akademiverksamhet är i toppklass med både svenska och internationella mått mätt. A-laget har dock på slutet gått från att ha värvat spelare från många olika kategorier, åldrar och länder till att det på sistone blivit en uppdelning mellan att köpa in etablerade spelare som tidigare har presterat på hög nivå i Allsvenskan samt fylla ut truppen med lärlingar och låna ut dem som har kommit längst i utvecklingen och behöver mer speltid.
Om då alla vi som vill ha in fler talanger i A-laget av olika anledningar ska få våra drömmar uppfyllda så är frågan om dagens metoder räcker till även om ungdomssektionen själva har fått en alldeles egen ansvarig fystränare i Mark Read från England och att klubben har kommit fram till att lösningen kan vara att talangerna ska få mer speltid mot mycket äldre lag och till och med seniorlag för att bli mer härdade när de väl kommer upp i A-laget.
I en intervju i Fotbollskanalen i dagarna så uttrycker också Per Ågren att Malmö FF ringade in tydliga problem i samband med UEFA Youth League 2015 att våra spelare dels vägde för lätt mot fysiskt starkare spelare och hade väldigt svårt att få till mer än fyra passningar i rad mot dessa.
Markus Rosenberg har också belyst det faktum att de lärlingar som kommer upp i A-truppen nuförtiden är extremt väl skolade vad gäller den tekniska biten men att det kanske inte återspeglas helt i själva spelet mot de rutinerade spelarna och att de kanske inte riktigt räcker till vad gäller spelförståelse under hård fysiskt, mental och tempomässig press (min tolkning).
Hur komma över denna barriär? Då även våra allsvenska konkurrenters talanger får bättre och bättre träningsmöjligheter och Malmö FF själva och våra konkurrenter hela tiden vässar sina startelvor och trupper så blir det relativt sett hela tiden svårare för en talang att ta en permanent plats i vårt A-lag.
De allra största talangerna, som hade kunnat ta steget permanent, går dessutom utomlands väldigt tidigt. Mattias Svanberg var till exempel så pass bra utan att vara ordinarie i A-laget att han kort efter ankomsten till Bologna debuterade i serie A numer är firad A-landslagsman. Andra har gått utomlands betydligt tidigare än så.
Jag tror trots det goda och successiva arbetet att det nu behövs en extraordinär lösning. Liksom när Eric Persson gick i bräschen för vår egen och svensk fotbolls utveckling genom att ta in den unge Bob Houghton som huvudtränare till A-laget så föreslår jag att vi nu måste göra något liknande fast denna gång på ungdomssidan.
Även om en del fortfarande hävdar att Pep Clotet Ruiz inte var den felande pusselbiten när vi vann SM-guld 2010 så har han och hans landsman Ferran Sibila i GIF Sundsvall och Göteborg under långa perioder visat hur långt före den spanska tränarmodellen ligger före den svenska och förlöst inhemska tränare med progressiva idéer trots att de inte är stora tränare i Spanien.
Holländaren Franz Thijssen gjorde något fantastiskt med vårt A-lag 1997 med nästan enbart unga, egna produkter. Hur bra belgiska, tyska, franska och portugisiska tränare utbildar sina ungdomar har vi sett otaliga exempel på. Även engelska tränare av hög klass med hypermoderna metoder börjar slå sig fram som till exempel Graham Potter i Östersund och Swansea samt Eddie Howe i Bournemouth.
Jag skulle gissa att det finns en uppsjö unga, äregiriga och extremt välutbildade fotbollstränare runt om i Europa – passningsutvecklande motsvarigheter till våra engelska fystränare med Ben Rosen i spetsen - som till en skälig lön skulle se det som en fantastisk möjlighet att revolutionera vår ungdomssektion och bo och verka i en stad som Malmö.
Därmed inte sagt att vi ska överge vårt koncept med lokalt förankrade ungdomstränare, gärna med bakgrund i A-laget, men att dessa ska kompletteras med en eller två mycket kompetenta tränarkrafter från någon av de mest progressiva och utvecklade fotbollsländerna; både som mentorer, elever och bollplank till och för våra tränare ty även Malmö FF har mycket att lära ut till dem med vår rakare och fysiska approach till spelet.
Dessa tränare behöver inte nödvändigtvis komma från samma land utan varför inte ett team med en belgare och spanjor eller en engelsman och fransman tillsammans med våra egna tränare som tillsammans skapar en alldeles egen, originell spelstil?! Endast vår egen fantasi sätter gränserna.
Det är ingen skam att ta hjälp utifrån och att göra det genomgående i hela vår ungdomsverksamhet tror jag vore ett ypperligt komplement till vår nya giv med att härda våra ungdomar mot äldre motstånd och bättre fysträning.
Låt oss alltså inte kasta ut barnet med badvattnet utan ta tillvara allt som har gjort Malmö FF till vad det är idag och krydda detta med nya externa influenser på plats. Kan vi göra det på det fysiska området så förstår jag inte varför vi inte kan göra det på det spelförståelsemässiga och passningsrelaterade området.
På så vis kan faktiskt våra ungdomar få en konkurrensfördel mot de äldre spelarna i A-truppen och oddsen för att de ska kunna TA chansen när de väl får den öka dramatiskt.