Långsiktighet kontra kortsiktighet
Går det att jämföra Arsenal och Malmö FF? Johan Åkesson hittar likheter mellan sina bägge favoritklubbar.
”Långsiktighet är ideologin man vill eftersträva – kortsiktighet är verkligheten.”
Orden är Arsenals manager Arsène Wenger som i höst påbörjar sin sjuttonde säsong i klubben och är efter Alex Fergusons sista avslutade säsong tidigare i vår i Manchester United den europeiska tränare som tjänat sin arbetsgivare under längst tid.
Monsieur Wenger får vid flera tillfällen varje säsong svara på frågor angående hans situation och hur han som en av få ser på den europeiska fotbollens kortsiktiga filosofi. Allt som oftast rynkar Le Professeur på sin näsa och lämnar ett svar i stil med att såhär ser fotbollen ut idag och att han är väldigt privilegierad som har fått arbeta så länge för en klubb som Arsenal. Fast något år då och då kommer insiktsfullheten fram och den ärliga framtoning som först tog honom till framgångarna i slutet av 1990-talet. Långsiktighet är ideologin man vill eftersträva – kortsiktigheten är verkligheten.
Vilken väg väljer Malmö FF?
Som supporter vill man som i så många andra frågor både ha kakan och äta den. Det är svårt att i stunden tänka sig att tålamod med individer ens måste komma in i bilden men så är det. Enligt UEFA:s beräkningar är den genomsnittliga anställningstiden för huvudtränare i europeisk fotboll 18 månader, det gör för en fotbollsromantiker ont i själen att konstatera.
Som anhängare till både Arsenal och Malmö FF i över ett decennium finns det givetvis likheter emellan de båda klubbarna, Bob Houghton beskrev klubbarna närmast som identiska när han anlände på 70-talet. Malmö FF hade Eric Persson, Hövdingen, och Arsenal hade och har familjen Hill-Wood som i tre generationer hållit ordförandeposten i Arsenal.
Åren efter Hövdingen har MFF alltid velat utmärka sig genom att implementera en långsiktig tankestruktur där styrelse med ordförande, ledare och spelare ska växa tillsammans som en stark organisation. I Arsenal har filosofin praktiserats allra främst genom Wengers tidiga framgångar och förtroendekapital som vuxit sig oerhört starkt, trots åtta säsonger utan någon titel. Samma praxis har inte genomförts i Malmö FF.
Rikard Norling närmar sig 25 månader för MFF som huvudtränare, han anställdes i maj 2011. Som tillsvidareanställd. Per Ågren och övriga i klubbens ledning ville inte tråckla sig in i någon liknande kontraktssituation som med hans föregångare Roland Nilsson, den s.k. ”Rolle-gate”.
Norling är anmärkningsvärt nog under ett kontrakt som innebär att han har tillåtelse att föra diskussion med vilken annan klubb som han önskar, utan att behöva meddela MFF:s klubbledning om detta. Rikard Norling träffade representanter från den turkiska klubben Genclerbirligi under april månad där projektet till slut lades på is. Emellertid har klubben där Jimmy Durmaz huserar ännu inte presenterat någon ny tränare inför nästa säsong.
Förutom tränare Norlings möjliga övervakande från andra klubbar är det känt för oss alla och bekräftat från både honom och sportchef Per Ågren att schismer dem emellan har förekommit vid upprepade tillfällen; synen på fotbollsverksamheten skiljer sig på ett sådant sätt att jag har svårt att se dem arbeta tillsammans under en lång tid framöver.
VD Per Nilsson ska fatta ett beslut i sommar om han vill fortsätta eller lämna sin post till vintern tillsammans med chefsscout Vito Stavljanin som sitter på ett utgående kontrakt. Lägg till Pontus Jansson och Jiloan Hamad som båda har satt ett mentalt sikte mot äventyr och nya utmaningar söderut på kontinenten. Sammanlagt landar vi på sex stycken nyckelfigurer i Malmö FF som alla har ett frågetecken efter sig.
Att veta att jag som Arsenalsupporter inte kommer att få hoppa, skrika och skåla till en trofé när maj månad ska spelas ut, är det för jävligt? Ja, givetvis är det så. Men jag vet var jag har min klubb i Londons norra delar. Det finns en långsiktig tanke där Arsène Wenger aldrig kommer att få sparken - om han inte längre blir kvar är det för att han själv känner att han har gjort vad han kunnat med det här Arsenal.
Det är en klubb som följer sin filosofi och självklart gnäller, svär jag och oftare än jag vill erkänna så gråter jag över raden av missade cuper och ligor men varje dag är jag stolt över det sätt som Arsenal arbetar på.
Att inte vinna titlar när man står på Swedbank Stadions norra läktare och sjunger sönder sin hals på varje hemmamatch, är det jävligt? Absolut är det så. Och i Malmö är fallet så att det har hänt så mycket under de senaste tio åren i staden och regionen som har kommit upp i samma nivå och kanske även blivit större än fotbollen och Malmö FF. Som fotbollsromantiker och himmelsblå övertygar man sig själv dagligen att givetvis är MFF störst i Malmö och inget annat, en klubb man ska vara stolt över att omfamna sig av.
Många aktioner och händelser under de senaste åren har däremot gjort en förbryllad och ja, rent ut sagt förbannad. Tänker inte gå in på alla specifika fall som jag finner stor tveksamhet till, men att som supporter till en så välorganiserad förening som MFF i grund och botten är, och inte kunna kräva tydlighet ska inte vara för mycket begärt. I en situation där två ledande poster för den operativa verksamheten inte kommer överens sopas allt under mattan och alla går bara vidare? Så är det givetvis inte, Per Ågren och Rikard Norling rökte inte någon fredspipa på Norlings altan efter de där utspelen direkt. Utgående kontrakt på en nyckelfigur som en chefsscout kan sätta mycket huvudbry i en fotbollsverksamhet i ett klimat där deras roller blivit än mer exklusiva med åren.
Det är inte bara den något trevande första halvan av säsongen spelmässigt som oroar mig utan spelet bakom kulisserna. Hur länge dröjer det innan allt fler utspel når ytan? Spelargruppen måste påverkas? Sommarens aktiviteter må rätta ut en del frågetecken men jag fasar för att desto fler kommer att förbli just – frågetecken.
