Längtan efter en hemmapremiär
Klockan ringer, måndagmorgon – ännu en lång arbetsvecka framför dig. Tills det att du kommer på att det här inte alls är någon vanlig måndag. Det är hemmapremiärsmåndag!
Vissa dagar på jobb eller i plugget kan kännas alldeles för långa. Framför allt måndagar. Framför allt hemmapremiärsmåndagar. Man sitter på något möte och chefen går igenom saker som säkert är viktiga men just där och då hoppas du bara att Franz ska vara i tillräcklig form för att kunna spela 90 min. Det var ändå ett tag sen han spelade 90, tänker du. Nädå, han spelade ju matcher i veckan med U21-landslaget. Gjorde mål och allt. Fina Frasse - Släggan! På lunchen sitter folk och snackar om vad de gjorde i helgen i det fina vårvädret. "Jasså du var på konstrunda i Österlen? Ja, jag satt och sydde en flagga på Supporterhuset..."
Ni som kan kommer att sätta er på Möllan direkt efter jobb och svepa några kalla. Ser hur fler och fler anländer till torget. Nickar igenkännande mot någon i halsduk. Lite längre bort sitter några polare som ropar ”Ni där borta är ni klara…” – ingen svarar, men du var sugen som bara den. Ställa dig upp och ropa tillbaka.
Vi som har barn kommer att följa våra rutiner, hämta på dagis och skola, snacka med pedagogerna: ”syns vi på läktaren?” Komma hem och fixa kvällsmat, vänta på barnvakten och hela tiden låta tankarna fly till kvällen. Barnen undrar om de får följa med. ”Inte idag… men kanske nästa hemmamatch.” Inte för att det skulle bli stökigt eller jobbigt, men de är för små för att stå i klacken när det är stormöte och fullpackat.
Klockan blir 18, men solen lyser fortfarande och dess strålar värmer när de som sitter på Möllan och vi som sitter hemma sätter oss på cykeln och börjar rulla mot Stadion. Känns som för en evighet det var både kallt och mörkt vid den här tiden, men det var faktiskt bara några veckor sen. Har jag med mig allt? Halsduk, check. Flagga, check. Årskort, check. Rullar nerför Skolgatan, förbi Ölkaféet, sitter fortfarande några som dricker upp. Svänger av mot Pildammsparken och ser ett ljusblått lämmeltåg. Cyklar genom parken. Än lyser inte träden gröna, men visst fan är det en Malmövår. Och våra hjärtan har under den långa vintern längtat.
Framme vid Stadion, inte hade man behövt trampa på så snabbt men adrenalinet pumpade på och nu är man alldeles svitt. Köerna till Norra känns långa, kommer man ens hinna in till avspark? Jodå, sakta men säkert flyter de fram. Man följer sina matchdagrutiner, låter alltid samma gubbe blippa årskortet, tittar mot Ligamästarmålningen. Där står de: Guille, Krister, Bosse, Danne och Mackan. Du får en liten klump i magen, sista hemmapremiären för en av de stora i Malmötröjan. Sen blir man tacksam. Tacksam att han kör ett år till… du skyndar upp för trapporna med alla årtalen. Du hör sången från Stadions innandöme ropa så som sirenerna lockade Odysseus med vacker sång.
Kommer upp på Supportertorget. Fortfarande en hel del folk, fortfarande spinner farfar Ultras skivor. Låter pulsen sjunka lite efter att ha skyndat in så snabbt, ska man ta en öl? Hela kroppen kliar, hela du vill upp på läktaren, blicka ut över planen. Ingen öl, du kikar istället snabbt på de olika Supportergrupperingarnas merch. Ny färg på Originalströjan? Den måste jag ju ha. Har Support kvar Mackan-tischan i din storlek? Boom! Nej, fokus. Har redan missat för mycket av allt det som sker på läktaren.
Du tar de sista trappstegen upp. Ljudnivån ökar, du öppnar ögonen. Alarmklockan ringer. Det är måndag – och du har en hel arbetsvecka framför dig. Men det är inte en helt vanlig måndag…
