Livet är rättvist
Det går inte att summera en sån här kväll. Men Malmö FF är mästare igen. Det är gott så.
I morse satt jag och skrev en krönika om att aldrig ta ut något i förskott; det värsta finns runt hörnet och väntar. Jag kallade texten Ett halvtomt glas.
Nu många, många timmar senare sitter jag här vid samma dator, hemma igen efter en fotbollsmatch som kommer att gå till historien och det emotionella glaset är rågat. Vädret stoppade oss inte, Elfsborg gjorde det sannerligen inte och vi är mästare. I morgon när de gulsvarta spelarna kommer för sin träning kommer det fortfarande att eka på Borås Arena av ”Lätt bäst i serien – MFF!”. Det var en galen kväll, det var en fantastisk kväll. Det var en guldkväll.
Och ingenstans handlade det om tur eller otur. Vi dominerade den här måndagskvällen. På planen och på läktarna.
Det var en kväll då ingenting kunde stoppa oss. Regnet försökte tysta publiken. Jon Jönsson försökte stoppa Guillermo ”Den store” Molins. Hemmaklacken gjorde sitt bästa för att få fart på sitt lag. Gulsvarta yttrar anföll Ricardinho men den lille brasilianaren var fantastisk. Alla misslyckades. Det var kanske inte den perfekta matchen sett till historien, men jag undrar om Malmö FF gjort en bättre match i år. HIF borta säger någon. IFK Göteborg hemma säger en annan. Jag vidhåller att utifrån motstånd, yttre förutsättningar, vad som stod på spel och den historia som finns runt arenan och MFF, så var detta årets bästa match.
På bänkraderna framför mig, på sektion M1, och bakom mig och bredvid mig sjöngs det. Viftades med flaggor. Från ståplats sjöngs det. Den fåtaliga hemmapubliken lät sällan. Eller lät sällan högt. Dyskalkylikern på Elfsborgs kansli som kom fram till att där var drygt 12 000 på plats (det vill säga runt 8000 elfsborgare) trots att det gapade tomt på alla ställen där himmelsblått inte köpt biljetter måste undra varför det bara hördes skånska på arenan den här kvällen.
Vi satte oss i bilen efteråt. Regnvåta. Lyckliga. En flaska italiensk bubbelvin öppnades och skickades runt och halsades. Det hade börjat blåsa upp ordentligt. Det var som om ovädret avsiktligt tog en paus för att först när Jonas Eriksson blåste av matchen ta Borås med storm. Precis som MFF hade gjort under 90 minuter plus tillägg.
Det går inte att summera en sådan här match. Det går inte att summera en sådan här kväll. Vi försökte på hemvägen, över Göteborg eftersom träd ramlat ner på vägen ner mot Varberg, men vi kom aldrig längre än att vi är mästare. Vi är bäst. Vi är lätt bäst i serien. Vi har plus på alla topplagen. Det är mycket därför som Malmö FF med en omgång kvar av Allsvenskan är ohotad i toppen.
Jag var där. Vi var många som var där. Vi har alla det gemensamt att vi har minnen för livet. Detta var en episk kväll. Mitt glas med en svart öl vid min sida är halvtomt. Mitt inre glas, för att låta som en majarökande hippie, är fullt. Vi vann. Vi är bäst. Detta MFF är en kombination av skönhet och snabbhet och fräschhet och gav oss det sjuttonde guldet och den tjugonde seriesegern.
Ibland är livet rättvist.
