Malmö FF - IFK Göteborg 1-2
Well, det är väl helt enkelt en sådan säsong. Fallet framåt mot Djurgården följdes med ytterligare än blytung förlust. Denna gång till råga på allt mot ärkerivalerna IFK Göteborg.
Malmö ställde upp med ett nästan identiskt lag jämfört med torsdagssegern mot Djurgården. Skillnaden var att Alexander Jeremejeff tog kapten Rosenbergs plats och vi ställde således upp på följande vis:
Dahlin - Larsson, Nielsen, Bengtsson, Safari - Svanberg, Lewicki, Bachirou, Rieks – Jeremejeff, Strandberg.
Med matchens avslutande trettio minuter färsk på näthinnan blir naturligtvis allting väldigt svart, men faktum är att den första halvleken var ganska bra. Visserligen var spelet knappast sprudlande, men det var stabilt bakåt ganska tilltalande cocktail av såväl tidiga djupledsbollar som uppställt spel mot IFK:s kompakta försvar. Alexander Jeremejeffs fina spelsinne lyste igenom vid ett par tillfällen, inte minst då han med ett välavvägt inlägg friställde Søren Rieks som dock lyckades missa ett nästan öppet mål.
Just innan paus kom så ett dråpslag. En till synes alldaglig långboll från IFK:s backlinje sökte sig mot Eric Larsson som på ett närmast dråpligt vis lyckades låra fram bollen till ex-malmöiten Victor Wernersson som placerade in bollen bakom Johan Dahlin.
Exakt vad som har skett med Eric Larsson förstår jag inte. Under vintern imponerades jag storligen av honom. Jag tyckte om hans touch, hans löpstyrka, hans avslut och hans kämpaanda. Hans självförtroende verkar dock vara alldeles kört i botten just nu och det taffliga ingripande vid 1-0 målet var snarare kulmen på en dålig halvlek än ett enstaka olycksfall i arbetet.
Logiskt nog ersattes han också i paus av Isak Ssewankambo och vi får hoppas att Eric bryter ihop och kommer igen. Potentialen finns där utan tvekan.
Andra halvlek började bra, med ett intensivt Malmöspel och seriens i mitt tycke bäste spelare Pontus Dahlberg fick verkligen visa varför Watford lagt upp sina miljoner för honom. Inte ens han lyckades dock stoppa Carlos Strandberg när han (efter att Fouad Bachirou stått för en enastående individuell prestation) kom fri och smällde in kvitteringen i nättaket.
Här var jag helt säker på att vi skulle vända. Vi hade, trots allt, varit den första halvlekens bättre lag och vårt momentum där och då kändes starkt. Stadion kokade och Göteborgarna kändes redan trötta.
Men säg den lycka som varav för evigt. Bara några minuter senare kom ytterligare en lång blåvit passning, denna gång mot vår tomma vänsterkant. Exakt var alla höll hus är för mig en gåta men bollen kom i alla fall till slut in framför mål där August Erlingmark kunde stöta in den bakom Dahlin.
Därefter kändes det tungt. Vi gjorde ett tappert försök till forcering men ett smart spelande Göteborg hade inga problem att nicka bort de lyror som inemellan allt klydd hamnade i deras straffområde.
Vad jag inte helt kan förstå är sättet vi väljer att sköta vår forcering på. Mot en så pass parkerad buss som IFK ställde upp med förutsätter jag att det viktigaste är att sätta sina kreativa spelare i så mycket rättvända positioner som möjligt. Vad som istället hände var att majoriteten av uppspelen fick ske via Nielsen och Ssewankambo, två spelare som näppeligen är de allra mest lämpliga.
Jag tror att vi utan vidare eftertanke nu kan förklara säsongen 2018 förlorad. Oavsett om vi får ytterligare ordning på spelet eller inte kommer vår ojämnhet att omöjliggöra någon serieseger. Därtill är vi både allt för långt efter och allt för dåliga.
Framåt Malmö!
