Malmö FF - Kalmar FF 1-0: Vi vann igen!
Malmö FF har slagit Kalmar för tredje hemmamatchen i rad och di blåe jublar. Här kommer Himmelrikets matchrapport.
I ett Malmö som njuter av någonting som nog får betraktas som sommar vandrade i eftermiddags en ljusblå karavan genom Pildammsparken. Och jösses vad vacker den var. Det är verkligen en otrolig tid på året när de nyvakna boklövens ljusgröna näpenhet påminner om att inte bara denna dag är fin utan att det även ligger 3-4 månader av samma härliga tid framför oss. Eller ja, så hade man kanske kunnat resonera om man var en normal människa promenerande mot någon avslappande aktivitet, men eftersom jag var på väg till Stadion kände jag en ruggig nervositet. Som den uppmärksamme Malmöåskådaren säkert noterat har vi (vår fina resultatrad till trots) uppvisat en skakighet i vårt spel som gör varje dylik promenad till en potentiell Golgatavandring. En match som idag måste vi vinna och jag kände mig rejält otrygg.
Den motståndare som låg framför oss var ett Kalmar FF. 363 dagar om året betraktar jag Kalmar som ett trevligt och oförargligt lag. De har en gräsmatta, staden är trevlig och dessutom heter köpcentrumet i staden Giraffen. Detta faktum brukar jag ha i åtanke då jag ser KFF på TV. Vid mål kan jag då unna mig tankar såsom: ”Haha, skon som skickade in den bollen i mål är kanske handlad på Giraffen.”. Även jag förstår att de nog har sponsrade skor då kan jag tänka att någon sko kanske har gått sönder och de var tvungna att snabbt som ögat åka inom Giraffen. Ett tidsfördriv jag varmt rekommenderar.
Ok. Jag märker att vi kommer från ämnet.
Ovannämnda charmfulla karakteristiska är dock som bortglömda de två dagar på året när vi möter Kalmar FF. Då brukar jag starkt ogilla dem. De är alldeles för bra för spelarnamnen de har, de är långa, de kastar långa inkast, de maskar och deras klack har några röststarka filurer som gör att man hör dem ibland trots att de borde drunkna i den himmelsblå sången. De senaste hemmasäsongernas utskåpningar av de rödvita har inte gjort mig särskilt mycket lugnare. Tvärtom, det känns som en uppenbar krigslist för att lura in mig i en falsk förhoppning av trygghet.
Tro mig, detta lyckades de dock verkligen inte med.
Till detta kom såklart också våra fortsatta skadebekymmer i både backlinje och på vårt mittfält. Lasse Nielsen, Behrang Safari och Fouad Bachirou var alla fortsatt indisponibla.
På vägen genom parken såg jag startuppställningen som var enligt följande: Johan Dahlin – Eric Larsson, Rasmus Bengtsson, Oscar Lewicki – Jo Inge Berget, Anders Christiansen, Bonke Innocent, Arnór Ingvi Traustason, Søren Rieks – Marcus Antonsson, Markus Rosenberg.
Väl inne på Stadion kände jag en nerv på arenan som inte alltid finns i sådana här matcher mot provinslag. Jag tror inte bara att det var som kände att den här matchen, den måste vi vinna.
Och tro det eller ej så verkade det som att spelarna kände ungefär likadant. Vi spelade faktiskt riktigt bra under den första halvleken. Kalmar gjorde sitt bästa för att (såsom modus operandi för Stadions bortalag numera syns vara) hålla tempot nere, med såväl allmänt långsamt spel som skavningar och sena tacklingar. Bojan Pandzic var i mitt tycke lite väl sparsam med korten, men å andra sidan brukar jag alltid klaga när det viftas för mycket, så det må vara hänt.
Första halvlek gav ännu mer vatten till de kvarnar som önskar se honom som permanent mittback. Hans spelintelligens och lugn var guld värd idag. vilket hans skandinaviska vänsterkantskollegor Søren Rieks och Arnor Ingvi Traustason profiterade från. Dessutom såg vi tämligen stabila ut bakåt (den ende som kunde mäta sig i stabilitet på planen var förmodligen vår gamle nemesis El Kabir, men av helt andra orsaker) med Rasmus Bengtsson som självklar härförare.
Så värst många riktigt heta målchanser skapade vi inte. Möjligen skulle vi haft en eller kanske till och med två straffar, men eftersom vi ändå alltid missar dem tyckte jag det kändes fair med att de inte förverkligades. Mer tid för vanligt spel istället. Traustasson fyrade av något skott, Eric Larsson hade en halvvolley från straffområdeslinjen som slickade stolpens utsida och Marcus Antonsson slet till sig ett par hyggliga skottlägen. Men 0-0 stod det på tavlan när första halvlek var slut.
Andra halvlek var tydligen så nöjd med hur den första hade tett sig att den valde att se exakt likadan ut. Med det givna undantaget att vi började skapa målchanser. Marcus Antonsson hade en triad med riktigt bra lägen i straffområdet där Hägg-Johansson i Kalmarmålet verkligen fick visa upp sig. Men något mål blev det icke. Tills Søren Rieks slog en felpass i den 74 minuten. Denna felpass bröts av en kalmarit men inte bättre än att Marcus Antonsson fick tag på bollen och startade en vacker kombination där bollen via en fin prestation av Markus Rosenberg landade hos Christiansen. Fri i straffområdet.
AC har en förmåga att vilja ta i lite för mycket att glömma att målet tar slut 2,44 meter upp i luften. Om jag någongång träffar honom skall jag naturligtvis först berätta hur mycket jag uppskattar honom som spelare och person, men sedan skall jag informera om att man faktiskt inte kan skjuta under målet och att det därför kan vara klokare att inte ta i så jäkla mycket alltid.
Och visst, även denna gång gjorde han sitt bästa för att skjuta över men fick en liten felträff och bollen slog istället för att träffa Norra Läktaren i ribbans underkant som en bomb. Under en millisekund såg den ut att studsa på mållinjen men sen såg jag att den hamnade i målet. En underbar känsla 1-0 till Malmö.
Sista kvarten bjöd vi in Kalmar rejält i matchen. De skapade förvisso bara en riktigt högkaratig chans (när Eid fick nicka helt själv i straffområdet) men att vi, efter att de varit nedtryckta i 75 minuter, inte kan kontrollera matchen bättre är lite synd. När slutsignalen kom hörde man nästan hela Stadion dra en djup suck av längtan innan sången om att vi är bäst i serien fick eka över planen.
En smolk i den himmelsblå segerbägaren är att såväl Rasmus Bengtsson (kanske vår viktigaste spelare) och Jo Inge Berget skadade sig. Vi önskar dem en snabb konvalescens och att vi får se dem i spel redan på lördag då vi möter AFC hemma.
Framåt Malmö!
