Måndag morgon: Om en VD att hålla i handen
"Så bortsett från detta snedsteg (errare humanum est), så har Per Nilsson varit en man att luta sig mot när det under en längre tid blåst hårt från olika håll. Han har, för att dra till med en sådan där kräkframkallande jämförelse igen, varit den person man velat hålla i handen när åskan gått."
Signaturen Blåvit kommenterade förra veckans Sex och Jävlig offside så här:
”om ni tycker att han fått sitt och att han ej ska straffas mer
Låt han föreläsa för er 14 åriga dotter eller syster
Äckliga svin e ni
När det handlar om en svensk dömd pedofil är de inte hela världen
Gå rösta på sd o snart lär miko kö skiten ur alla era barn o små syskon”
Innan jag plockade bort kommentaren kopierade jag den för dagens text. Förutom den rätt taffliga svenskan (jag tänker emellertid inte sätta mig på några höga hästar och kommentera den biten) är det i övrigt rätt rörigt och… argt. Det verkar vara en förvirrad man/kvinna bakom orden. Och varifrån kommer allt detta hat hos en del människor, som gör att man tycker det är helt okey att skriva om andra att de är svin? Ger det en kick för ett i övrigt sargat självförtroende, i en bristande självkänsla? Säg det.
Men att påstå att personen bakom signaturen verkar harmonisk är väl att ta i.
Harmoni råder det desto mer av i MFF. Efter de mentala holmgångarna för alla MFF:are i höstas, är det ytterst trevligt med de positiva artiklar och rubriker som nu kommer. De positiva tongångar som hörs från både spelare och ledare.
Man behöver inte vara vänner för att kunna samarbeta. Naturligtvis inte. Det räcker att gå till sig själv för att se den sanningen. Men samtidigt krävs det en förmåga att lägga de personliga åsikterna åt sidan för det gemensamma målets bästa. Att det gemensamma målet för MFF är allsvenskt guld 2013 är här självklart. Och till lycka för alla inblandade, och för oss utomstående, tycks alla ”oförrätter” vara begravda, meningsskiljaktigheter undanskuffade och bort mot den guldskimrande horisonten vandrar nu spelare, ledare och supportrar hand i hand. Det är så vackert så att man kan börja gråta.
Nu sitter en del och tror att jag är ironisk. Att jag är på väg att kräkas upp all positivism som råder. Inte alls. Jag tycker verkligen att det är vackert att vi håller samman. Att metaforen hand i hand mot den guldskimrande horisonten kanske är aningen Lilla huset på prärien-aktig, det får överses med. För jag tar hellre en sådan känsla än den som rådde när det stormade som värst i november. Nu tycks det mesta kunna läggas bakom oss, alla blickar framåt, och mannen som tillskrivs det mesta av detta heter Per Nilsson.
Per Nilsson efterträdde mannen med så svåra ögonproblem att han inte såg minustecknet framför de dryga 30 miljonerna. Sen dess, cirka två år, har han torrt och sakligt ägnat sig åt att få ekonomin i balans, att få alla de starka viljor som lever i MFF att kämpa tillsammans i stället för var och en, samt sett till att inte ytterligare syre blåser på den eld som heter Miiko Albornoz.
Per Nilsson är en torr kamrer. Eller det är fel av mig. Per Nilsson ger sken av att vara en torr kamrer, som vet vad han gör och som gör det bra. Mitt förtroende har för honom varit starkt från dag ett, med två undantag. Han har inte uttalat sig om allt mellan himmel och jord i pressen, han har sagt inga kommentarer där det har behövts, och jag som medlem i MFF har känt att jag har kunnat slappna av och veta att Per fixar detta (vad det än må vara).
De enda undantagen som jag skrev om ovan var dels det så kallade buss-gate och dels hur Per helt plötsligt började valsa runt i pressen för att besvara frågor om bengalers farlighet, ett område han minst sagt inte besatt tillräckligt med kunskaper om för att uttala sig. Ena dagen förklarade han att pyroteknik inte är att jämföra med bråk på stan, för att nästa förklara att det är mycket allvarliga grejer. Det sköts från höften på ett sätt som vi inte hade sett tidigare. Eller, som tur är, senare.
Så bortsett från dessa snedsteg (errare humanum est), så har Per Nilsson varit en man att luta sig mot när det under en längre tid blåst hårt från olika håll. Han har, för att dra till med en sådan där kräkframkallande jämförelse igen, varit den person man velat hålla i handen när åskan gått.
Nu aviserar han att han kanske börjar se slutet på sin tid i MFF. Jag hoppas att han låter det förbli en tanke och inte gå till en handling. För jag tror att med Per Nilsson som VD har MFF alla möjligheter att bli en klubb med inte bara stor ekonomi, utan också en stabilt positiv ekonomi. Och det är i dagsläget nästan lika viktigt som sportsliga framgångar. Nästan.