Måndag morgon: Sen senast
"Har jag missat något från min tid i frivillig exil? Det är mycket möjligt. Det må så vara. En sak har jag emellertid full koll på – vi är serieledare."
Måndag igen. Det är fyra veckor sen det senast var min måndag att skriva veckokrönika. Under den tid som gått har jag varit bortrest till ett land vars värme är mer och större än vad en svensk sensommar kan åstadkomma. Det har förstås också inneburit att jag har missat att live se Malmö FF vinna med 1-0, 4-1 och 3-1. Jag antar att allt har en baksida, så också resande.
Måndag igen alltså. Senast skrev jag om imponerande MFF och trevliga Örjans Vall. Detta efter den fina segern mot HBK. Även om jag alltså inte sett några matcher sen dess finns det väl ingen anledning att revidera min uppfattning om laget. Trots gårdagens två förlorade poäng finns det inte mycket som talar för att formen eller kvaliteten är på nedåtgående.
Fast jag tror att uppehållet kommer lägligt här nu. Med Tokelo Ranties försäljning har Rikard Norling et al nu några veckor på sig att formera laget så som det förhoppningsvis ska se ut resten av hösten. Guillermo Molins är väl det uppenbara alternativet, åtminstone så länge Dardan Rexhepi går skadad (tar den rehabiliteringen inte väldigt lång tid förresten?). Men även om Guille var anfallare i sin ungdom så var det nu länge sedan. Han har därefter, framgångsrikt, var högermittfältare som bekant. Nu har han ytterligare två veckor på sig att komma in i anfallsrollen. Jag tror att det behövs.
Jag skrev förhoppningsvis ovan. Förhoppningsvis om hur laget ska formeras resten av hösten. För än kan vi tappa spelare. Idag stänger de flesta fönster som kan vara aktuella för en himmelsblå spelare att bli såld i, men Turkiet och Ryssland håller sina öppna till och med den 4 respektive 7 september. Därefter kan vi andas ut. Så jag kommer att sitta på helspänn i dag och ännu några dygn och hålla tummarna för att en klubb söder om Skåne inte kastar in ett monsterbud (eller åtminstone ett som är tillräckligt stort för Ågren att inte tacka nej till). Ännu kan vi inte andas ut och tro att Jiloan Hamad och Pontus Jansson blir kvar.
Men sen, i morgon, kan vi blicka framåt, se vilket lag (med reservation för skador och avstängningar) MFF ska jobba med för att guldet ska hem.
Vilket för mig in på Rikard Norling och Per Ågren igen. Det var ju också en braskande nyhet som fick mig att sätta morgonespresson i halsen – att MFF inte kommer att förlänga med vår nuvarande tränare. Det var Kvällsposten (eller om det var storebror Expressen) som fick ihop några hundratusen klick på några dagar, när de skrev om något som mest var gammal skåpmat. För det var det väl? Skåpmat alltså. När till och med MFF:s ordförande Håkan Jeppsson dementerade KvP:s ”nyheter” på den egna hemsidan, så tolkar jag det som att det inte finns någon sanning i vad som skrevs.
För sett till hur väl Per Ågren värvat och hur fantastiskt Rikard Norling förvaltat det, så känns det paret som a match made in heaven. Det är möjligt, fast inte troligt, att de bråkar som hund och katt, att de inte kan vara i samma rum. Att de skyr varandra så mycket som möjligt. Det får de gärna hålla på med så länge de bägge gör vad de ska så bra. Och jag har väldigt, väldigt svårt att se att Malmö FF:s högsta ledning ens kan fundera på att byta ut någon av dem (läs: Rikard Norling framför allt). Så länge de vill vara kvar, så länge blir de kvar. Det är vad jag tror. Det är vad jag hoppas.
Har jag missat något från min tid i frivillig exil? Det är mycket möjligt. Det må så vara. En sak har jag emellertid full koll på – vi är serieledare. Och vi är det för att laget spelar imponerande och självsäkert och just nu är bäst i Sverige. Det ska räcka hela vägen. Jag vill att det ska räcka hela vägen. Till en guldhöst.