Måndag morgon: En missad match, en annan att se fram emot
"Jag ser fram emot matchen, jag ser fram emot att åka till Malmö, jag ser fram emot att stå på ett förhoppningsvis nästintill fullsatt Stadion med halsdukar, sånger och målkramar i en salig röra."
Jag kom hem från Japan i torsdags kväll. Jodå, tackar som frågar, det var en alldeles utmärkt resa.
Märkvärdigt land, minst sagt, och maten vi åt; jisses, vi föll ut i halleluja-ramsor titt som tätt. Tempel, körsbärsträdsblomningar, artiga människor, T-shirt-väder, inga papperskorgar någonstans och ändå inget skräp på gatorna (och när jag skriver inget så menar jag verkligen inget alls), ålderdomliga trähus och nyuppslagna skyskrapor, den mäktiga Shinkansen mellan Tokyo och Kyoto…
… Och dagen efter hemkomsten köpte jag biljetten till hemmapremiären på måndag. Eller om man så vill, min årspremiär till Malmö FF i Allsvenskan.
Som många av er vet är det en märklig historia att följa sitt lag utomlands. Klockan 20.00 lokal Kyoto-tid började IFK Göteborg – Malmö FF. Internet funkade inte (hotellets internet funkade som allra bäst mellan 14.00 och 14.15 kändes det som), så min sambo och jag satte oss i god tid innan matchstart på en restaurang för att äta världens näst bästa yakitori, men inte heller deras internet gav mig någon hjälp. Hon, ”hur mår du”, ”hur ska du lösa detta”, ”är du nervös”?
Min redaktionskollega Pontus Kroon blev lösningen. Det blev en old school sms-rapportering. Första halvlek såg ut så här:
”1-0 efter 8 minuter. Boman målskytt. MFF oorganiserade så här långt” (20.13)
”1-1 Pawel! 34:e minuten. MFF börjar se lite bättre ut.” (20.39)
Och sen funkade nätet helt plötsligt alldeles förträffligt hela andra halvlek. Men vad hjälpte det, med rapporter om konstiga byten, slarvigt spel, Tobias Sanas armbåge, till synes farligt framåt mest för hemmalaget, och så: slut, 1-1.
Jag minns inte när jag senast missade en match mot IFK Göteborg i Göteborg. Jag hoppas att det dröjer länge till nästa gång. Den här gången gick det emellertid inte att undvika då Japan-resan var en present från min sambo och bokades långt innan det allsvenska spelschemat släpptes. Jag tänkte som så, att jag har 29 chanser av 30 att pricka in IFK Göteborg – Malmö FF eftersom det bara var premiären jag skulle missa. Det var riktigt bra odds för att få se den matchen.
Det sket sig rätt rejält.
Men jag beklagar mig inte, tro inte det. Jag sätter endast upp en förklarande vägg som jag nu kan tapetsera med känslorna inför hemmapremiären, min premiär 2107 med MFF i Allsvenskan.
Jag har som vanligt biljett till Stå. Det är där jag trivs bäst, av många anledningar. Vi blir i skrivande stund två bilar som kör ner från Varberg/Falkenberg, ansiktena i sällskapet är i de flesta fall välkända och jag har inte sett dem sen Hammarby hemma i sista matchen 2016. Jag tror att de alla var i Göteborg förra lördagen. Förstås. Det ska bli intressant att höra deras ord om hur matchen såg ut, vad som funkade och vad som inte funkade för MFF. Och så vidare.
Jag är nervös. Men det hör ju till. Som jag säkert har berättat ett tiotal gånger tidigare, vi satt rätt många på Ölkaféet inför matchen hemma mot Enköping år 2003 och sa till varandra att ”de har ju faktiskt Jonny Rödlund”.* På den nivån ligger det och som sagt, det hör till. Är man nervös inför Enköping hemma, då har man all rätt att vara nervös inför vilken match som helst.
Jag ser fram emot matchen, men jag önskar att domaren kunde blåsa av direkt om/när MFF gör mål och tar ledningen, samtidigt som jag vill att vi vinner stort; det är en paradoxal känsla jag aldrig riktigt fått att gå ihop.
Jag ser fram emot matchen, men det är egentligen bara resultatet som betyder något.
Jag ser fram emot matchen, jag ser fram emot att åka till Malmö, jag ser fram emot att stå på ett förhoppningsvis nästintill fullsatt Stadion med halsdukar, sånger och målkramar i en salig röra.
Jag ser fram emot hemfärder där vi ömsom sitter tysta och ömsom pratar glatt om segrar. Den känslan är underbar, när allt släpper, när lugnet återfinner sig, när man längtar till nästa match utan att nervositeten ännu har hunnit slå ett järngrepp runt en.
Det är helhetskänslan alltså. Inför, efteråt, och under match: förhoppningar, gemenskap, nervositet, jubel, ibland tandagnisslan, klaga på domaren, äckliga motståndare som maskar eller tar ledningen eller bara gör mål helt enkelt, eufori, lättnad.
Helhetskänslan jag aldrig får på annat vis än när Malmö FF spelar tävlingsmatcher. Den känslan fick jag aldrig igång förra lördagskvällen i ett Kyoto som ägnade sig åt annat än svensk fotboll.
Jag har längtat hela vintern hit. I morgon är det dags. Oj, vad jag har sett fram emot morgondagens match. Nu ska den bara vinnas också.
***
* När matchen började visade det sig att Jonny Rödlund inte ens spelade i den matchen och fanns heller inte med på avbytarbänken. MFF vann med 4-0 efter mål av Niklas Skoog (2), Erik Johansson och Jon Inge Höiland.
***
Våra tankar går till de mördade och skadade med familjer och vänner i Stockholm. Vårt tack går till hjältarna - poliser, sjukvårdare, privatpersoner - som hjälpte alla drabbade, och som samtidigt visade att samhällets vitala funktioner samt medmänskligheten fungerar och existerar. Hela Sverige tillsammans.
