Måndag morgon: Ett halvtomt glas
"I eftermiddag kommer vi att sitta i bilen norrut mot Borås. Stämningen kommer att vara tryckt, det kommer att vara spänt. Vi skrattar emellanåt men vad för slags skratt är det egentligen?"
Vi satt i bilen söderut mot Malmö. Det var Kim, hans son Viktor, Mikael och jag. Vi satt i bilen söderut mot Malmö och såg framför oss ett Brommapojkarna som i klass inte stod långt efter Manchester United eller Barcelona. Eller åtminstone Djurgården eller Helsingborg. En MFF-seger var verkligen inget vi tog för givet.
För rätt många år sen satt vi på Ölkaféet. Det var Jakob Kjelldén vill jag minnas, det var Jacob Melin är jag säker på och rätt många till. Om några timmar skulle MFF på Stadion möta Enköping. Vi satt på Ölkaféet och vi kunde inte förstå hur en sådan fantastisk spelare som Jonny Rödlund inte skulle göra mål på vårt lag. En MFF-seger var verkligen inget vi tog för givet.
Det är rätt sällan som jag åker på match och tänker att de tre poängen redan är hemma. Jag önskar ibland att jag hade tillhört de optimistiskas skara, men vad kan man göra annat än att acceptera sitt öde som någon som ser det där omtalade glaset som halvtomt.
I eftermiddag kommer vi att sitta i bilen norrut mot Borås. Stämningen kommer att vara tryckt, det kommer att vara spänt. Vi skrattar emellanåt men vad för slags skratt är det egentligen? Några kanske släpper på stressen genom att dricka öl. Vi kommer att prata om vad en seger innebär. Hur vi kommer att reagera. Vi minns när vi åkte till Malmö 2010 och Mjällby var laget som inte kunde besegras, men hur fel vi hade, hur pessimistiska vi hade varit, och hur vi åkte genom Pildammsparken efteråt, på väg mot E6:an norrut mot Halland, vi tutade, vi skrek, vi drack champagne, hur livet var en enda lång skrattfest.
Vi kommer att prata om det i eftermiddag. AIK:s seger mot BP kommer att diskuteras. Är de på väg i fatt oss? Hur reagerar spelarna på detta? Vilka ska spela för att besegra Elfsborg? I ärlighetens namn har vi bara varit nära att vinna en gång mot dem i Borås. 2010. 2-2. Vi ledde med 2-0 och missade en straff. Samtidigt kunde James Keane gjort 3-2 till Elfsborg i slutsekunderna.
2010 har det gemensamt med 2013 att det finns en stabilitet och säkerhet i laget som inte är alltid förekommande. Vi tar med oss det. Fast, säger den mörka rösten i mitt huvud, inser du inte hur fantastiskt bra Elfsborg är? Jo, säger jag, det gör jag. Det gör jag. Men är de inte lite bleka för tillfället, och deras form... Jag försöker.
Och AIK:s 6-0 imponerar och de är bara två poäng och ingen målskillnad att tala om bakom oss. Det säger rösten också.
Jag vet inte vad det är för fel på mig som hellre ser hur galet det kan gå framför hur vacker den här kvällen kan bli. Ligger det i en supporters natur att inte ta ut något i förskott för att mota den värsta besvikelsen redan i förväg? Kanske det. Jag är ju inte ensam om att tänka som jag gör. Att känna en närmast fysisk smärta dygn innan en viktig match.
Varför utsätta sig för detta? Har man något val? Jag tror inte det. Skulle jag vilja ha haft valet? Nej. Nej, det skulle jag inte. För samtidigt som den värsta smärtan i mina värsta mardrömsscenarion nästan är dödligt plågsam, så är det omvända, den där euforin vid vissa segrar, vid vissa mål, det är något att nästan döda för att få uppleva igen och igen.
Jag ska ta mig en kopp te nu. Dagen har börjat. Om sisådär 15 timmar kan vi ha förlorat eller spelat oavgjort och en vecka av tvivel och hundratusen känslor kommer att ligga framför oss. En vecka av spekulationer om hur MFF darrar medan AIK är världens bästa lag och hur svårt MFF kommer att få hemma mot Syrianska.
Eller. Om sisådär 15 timmar kan vi vara mästare. Jag inser det. Jag inser att om ett dygn kan jag och du och han och hon och vi vakna upp som mästare, bäst i Sverige. Tanken gör mig yr. Det är nästan så att jag fick ta till våld mot mig själv för att skriva det.
Nu har téet hunnit kallna. Jag dricker det ändå. Vi ses i Borås (om inte matchen blåser iväg)!