Måndag morgon: Dusty och Mackan
"Det var en uppenbarelse och för ett ögonblick förstod jag nästan känslan av att vara religiös. Det var som om någon högre makt ville berätta för mig att det snart sätter igång på nytt."
Varje år sedan 1927 utser den amerikanska tidskriften TIME Magazine årets person, grupp eller händelse. Då uppmärksammades flygaren Charles Lindbergh. Senare har bland annat Winston Churchill, Datorn, Lech Walesa och Bono utsetts till ett års mest inflytelserika.
Förra året, 2013, ansågs den nya påven Franciskus vara den som påverkat världen mest.
Även om jag till den här artikeln var tvungen att slå upp informationen ovan när jag kom hem, så var det detta jag satt och tänkte på när jag för en dryg vecka sedan var på väg hem från Landvetters flygplats efter att ha kört några vänner till ett plan som så småningom tog dem till Havanna. Klockan var strax efter 6 på morgonen, regnet öste ner i det becksvarta mörkret och trafiken låg redan tung av morgonmänniskor i sina bilar.
Jag satt och tänkte på den där tidningen, på årets person, och så som hjärnan emellanåt fungerar gjorde den kopplingen till Markus Rosenberg, som väl så här långt på säsongen har varit den som påverkat Malmö FF och alla oss runtomkring klubben mest.
Och som ytterligare ett utslag av tillfälligheternas spel ringde en verktygsmakare från Värnamo in till P3:s Morgonpasset och önskade en låt med Volbeat. När de distade gitarrerna i introt väl lugnat ner sig hördes en melodi, som jag så väl kände igen men inte genast kunde få in i sitt sammanhang. Men så kom refrängen. Min morgontrötta kropp vaknade till liv; jag började nynna med: I only want to be with you.
Det var som att göra en tidsresa bakåt i tiden och samtidigt en färd fram mot vad som komma skall. Då när vi sjöng tillsammans, då när vi ska sjunga ihop. När MFF spelar fotboll, och tre poäng står på spel, när vi kliver in på olika arenor som svenska mästare. Det var en uppenbarelse och för ett ögonblick förstod jag nästan känslan av att vara religiös. Det var som om någon högre makt ville berätta för mig att det snart sätter igång på nytt. Fotbollen. Allsvenskan. Adrenalinet. De ideliga blickarna på tabellen. Längtan. Ja, längtan mest av allt.
Nu, nio dagar senare, ser jag att det förstås var en slump. Men då, där i bilen, ensam med en kopp kaffe och radiomusik, kom det stora suget tillbaka. Det stora suget efter Malmö FF.
Jag har inga problem att erkänna att det har varit skönt med en längre paus, och även om försäsongsstarten kittlade lite grand, med Markus Rosenbergs hemkomst som extra ingrediens, så har jag haft svårt att få upp det riktiga intresset. Jag känner igen det från 2005 och 2011. Det är som att ett guld tar extra mycket must ur en, att nu kan det inte bli bättre och det gäller att suga på karamellen. Och som jag har sugit och gottat mig.
Men när danskarna i Volbeat klingat av, när den sista gitarrslingan tonat bort, och de tre programledarna i studion återvänt, då satt jag där i bilen och minns nu inte mycket mer av de återstående sju milen. Hem kom jag, det vet jag ju med bestämdhet, men jag var satt på autopilot. För hela min kropp, min själ om man så vill, var någon annanstans. Det var… skönt.
Ni vet hur man får en låt på hjärnan som vägrar släppa taget. Man går där och nynnar utan att vara medveten om det förrän någon i ens närhet påpekar att nu låter man igen. Har man tur är det en låt som man tycker om; jag är (Volbeat får ursäkta) väldigt förtjust i Dusty Springfields gamla slagdänga. Fast (och nu får Dusty ursäkta, som om hon bryr sig) jag är ännu mer förtjust i vår egen version, den vi sjunger tillsammans. Den som satte kanske störst avtryck på mig 2013. Det var den jag nynnade, det är den jag nynnat på sen dess, När träden lyser gröna i en Malmövår, och MFF-familjen upp på stadion går, ja, då sjunger hjärtat, jag e kääär.
Markus Rosenberg kommer inte att bli utnämnd till årets person av TIME Magazine. Han får nöja sig med all den kärlek som kastas mot några få utvalda spelare. Han får nöja sig med att vi kommer att sjunga för honom och laget. Jag är rätt säker på att han också så smått kommer att nynna på den låten. På Ingen annan plats kan va så bra som här, när himmelen e blå, jag älskar Malmö FF så, jag älskar Malmö FF så.
Det har vi gemensamt. Han och jag. Det behövs vare sig gudomliga ingripanden eller märkliga sammanträffanden för att förstå det. Det räcker för mig.
