Måndag morgon: Hittills med Pontus, Isaac och Abba
12 omgångar spelade, etta i tabellen. Imponerande segrar, enstaka plumpar. Vi tittar tillbaka på några av säsongens höjdpunkter.
Årets (hittills):
Värvning
Markus Rosenberg. Förvisso missat en hel del frilägen, men: han ligger tvåa i den allsvenska poängligan, har har gjort fyra mål, han tar ett stort ansvar på planen och vid sidan om, han är en äkta MFF:are; Markus har inte gjort mig besviken. Tvärtom har han varit bättre än vad jag hade vågat hoppas på. Fantastisk värvning lagom till försäsongens första matcher.
Mål
Pawel Cibickis 2-2 mot AIK. Det har funnits snyggare mål (även om det inte var något större fel rent estetiskt på detta), och det går alltid att diskutera vilket mål som haft störst betydelse för en matchs utgång. Men så himlastormande glad som jag blev när Pawel hittade den lilla luckan som fanns, det finns ingen riktig konkurrens hittills i vår. Det är som med Erik Fribergs mål mot Mjällby eller Guillermo Molins mot BP förra hösten; man väntar och man väntar och tiden går och man väntar lite till och man ställer in sig på att ”jaha, det är en sådan här dag” och så plötsligt: Eufori. Och rättvisa.
Spelare
Guillermo Molins. Malmös bästa. Allsvenskans bästa. Utsedd till Himmelrikets Favorit två månader i rad. Själv undrar han när han ska komma in i en formtopp. Den dagen det sker… Ojojoj, vad jag inte skulle vilja vara en motståndarback då. Eller, då heller kanske är bättre uttryckt.
Match
IFK Göteborg borta. Min absolut främsta förhoppning inför varje säsong är förstås ett allsvenskt guld. Därefter, med lite rosa drömkant runt, en plats i Champions League. Men sen: Att Malmö FF slår IFK Göteborg borta. Redan i årets andra omgång slog förhoppningen in, och dessutom med så stora siffror som 3-0 och efter ett mycket imponerande spel. Årets match så här långt, årets match även när vi summerar hela 2014?
Senaste värvning
Isaac Kiese Thelin. Ryktades för ett tag sen vara nära en övergång till IFK Göteborg, men några veckor senare landade hans namnteckning (själv var han på Island för att spela U21-landskamp – där han för övrigt också gjorde mål) i Malmö i stället. En värvning för framtiden, enligt Daniel Andersson. En värvning som inte kan motiveras enligt några. En välkommen värvning enligt andra.
Det har pratats om hur han ska platsa i detta MFF med Magnus, Markus och Guillermo som en gyllene triangel. Personligen är jag imponerad av hans mod, att han tänker att han vill bli en del av Malmös anfallsspel trots den gyllene triangeln. Det lovar gott. Att han kommer som Bosman i december, eller för en mindre peng redan i sommar, leder oss fram till årets (hittills):
Mest omtalade
Pontus Jansson. Har slagit fast fler gånger än jag kan minnas att den dagen han lämnar MFF så ska hans klubb få pengar för honom. Att han vill sitta på ett längre kontrakt som gör att den köpande föreningen måste slanta upp för honom. Så blev det inte, Pontus fick kalla fötter, valde att skriva på för Torino i stället för att förlänga med MFF.
Hemska Pontus? Nja, jag vet inte det. En ung människas oförstånd parat med en vilja att hålla sig populär hos supportrarna var nog anledningen till hans uttalanden. Dessutom stod det nog allt mer klart för honom att skulle han komma utomlands så var ett långt MFF-kontrakt inte något som var ett plus för honom. Man kan ändå tycka att han borde ha tänkt efter före, det hade satt honom i en bättre sits hos många himmelsblå i dag.
Pontus är en av de stora i den senare MFF-historien, och i min värld kommer han så att förbli. Det är inget annat än hyckleri om man å ena sidan hyllar Daniel Andersson för att ha fyndat exempelvis Isaac Thelin som Bosman, och å andra sidan skriker fula ord efter Pontus för att Torino gjort det samma. Så, stort lycka till Pontus, och välkommen tillbaka! Och 4,5 miljoner som MFF får för honom är väl på ett ungefär vad man kan förvänta sig att en allsvensk mittback utan egentlig landslagserfarenhet är värd.
Sång
Lay all your love on me. Abba-låten gick rakt igenom teven när Malmö slog Mjällby på Strandvallen; det var första gången jag hörde den nya läktarsången. Det tog några minuter innan jag kände igen melodin, och sen dess har jag gått och nynnat på den. I mitt huvud hör jag emellertid den gamla fina synthgruppen Erasures version fast med den svenska texten: ”Heja, heja, heja Malmö, Vi är dom himmelsblå - Framåt, framåt, framåt Malmö, vi ska ta guld i år”. Enkelt, smittsamt, lätt att lära sig: en given hit således.
Lag
Malmö FF. Förstås. En förlust, två oavgjorda och nio segrar på tolv matcher. Lätt bäst i serien. Hittills. Och förhoppningsvis hela vägen fram.
