Måndag morgon: Om gung och Mange
Veckans Måndag morgon avhandlar för ovanlighetens skull två ämnen: Onsdagens match och gungande Stadion samt Magnus Eriksson.
På onsdag ska hela Stadion gunga. På onsdag ska 2-4 i Prag vändas till seger med minst två mål. Så är det tänkt. Så hoppas vi att det blir. Så ska det bara bli. Eller så här: Vi vet, ni kan!
I lördags, i Falkenberg innan krossen, stod jag och pratade med några himmelsblå kamrater. Vi pratade om den kommande matchen, och så mindes vi Glasgow Rangers och Dinamo Zagreb (den senare missade jag dessvärre på grund av resa). Jag kan av förklarliga skäl inte jämföra dem, men jag minns hur det lät, hur hela Stadion gungade innan och runt domaren blåste igång spelet mot skottarna. Och sen bara fortsatte det.
Herregud, vilket liv vi förde. Herregud, så mycket liv vi gav åt våra spelare. Vi, mina kamrater och jag, sa, får vi bara till det så kan det gå. Men det är upp till oss, sen får spelarna göra resten.
Några dagar efter Glasgowmatchen pratade jag med dåvarande tränare Rikard Norling, som berättade att det var det svettigaste han någonsin upplevt (så långt). Jiloan Hamad sa att det inte gick att prata nere i grytan på grund av oväsendet. Han log när han sa det. Det var även för hans vidkommande det häftigaste han hade varit med om, tillsammans med guldmatchen mot Mjällby året innan.
I lördags hade vi supportrar inte en av våra bästa klack-dagar. Det var överlag rätt lojt, folk visksjöng i stället för att gapa. Kanske inte så konstigt egentligen. Det hela hade mer av utflykt med klassen över sig än en viktig match som var tänkt att ge MFF nio poängs försprång i tabellen. Matchen rullade på, det var lite oroligt ett tag i första halvlek, men sen visade MFF vilka kvaliteter laget har. Det blev till slut hur lugnt som helst och det fanns folk som mer pratade om den stundande lördagkvällen än lade energi på spelet.
Och att stå på en läktare och få vara så lugn någon gång då och då är rätt skönt.
Och inte blev vår sånginsats bättre av att hemmalagets organisation försökte sätta nytt volymrekord i högtalarna. Jag tror att de lyckades. Musiken skvalade före och efter matchen, i pausen, och när FFF gjorde mål visade det sig att någon eller några gulvita har varit alldeles för mycket på ishockey och tagit intryck av hur det låter när hemmalag gör mål. Det var på det stora hela fruktansvärt.
Så kanske är vi ursäktade för att vi lät som vi gjorde sett till hur många vi ändå var.
Men så kommer det inte att bli på onsdag. Vi är nummer 12 av en anledning. Vi kan inte själva göra mål, eller ta ut laget, men vi kan ge hjälpande händer och strupar genom att vara där. Vara där och låta. Hela Stadion ska gunga. Vi har visat tidigare att det hjälper. Det är dags igen.
***
När Magnus Eriksson gjorde 5-1 i lördags jublade jag som allra högst den dagen. Det var rätt betydelselöst för matchens utgång, men för honom personligen var det med största säkerhet hur viktigt som helst. Och därmed också för laget. En Mange i förra höstens form är… fantastisk.
Jag gillar honom. Han har haft det tungt i vår, sett andra glänsa och få rubriker, medan han själv fått höra att han är ur form (av vissa fått veta att han är kass och borde säljas alternativt skänkas bort). Jag vet inte hur mycket han har tagit åt sig av detta. Det kan i vilket fall inte undgått honom. Men han har kämpat på, aldrig beklagat sig utåt när han har blivit tidigt utbytt eller fått sitta på bänken på slutet.
Det är ju en naturlag tycks det att vi som står bredvid ska hitta någon att hacka på. Allt kan eller får inte vara perfekt. Kritik är en sak. Det ska alla tåla. Men när det till slut blir så att vi blir blinda även för det som är bra, och fortsätter litanian… Vi själva är så jävla duktiga, men många av oss uppvisar mobbingtendenser – möjligtvis som en ursäkt för våra egna tillkortakommanden.
Vi har sett dem genom åren: Hasse Mattisson, Niklas Skoog och Markus Halsti med flera. Några som fått höra medan de spelar att de inte är vatten värda och att tränaren i stort sett måste vara mutad för att låta dem få vara iklädda himmelsblå tröjor. Historien visar lyckligtvis att dessa hackkycklingar allt som oftast får revansch, så länge de inte beklagar sig utan fortsätter att kämpa på. När det väl vänder får de närmast ikonstatus.
Om Magnus Eriksson får ikonstatus i MFF går inte att sia om. Han behöver vara kvar rätt länge till för det, men om man väljer att tolka det positivt att han under våren fått så mycket kritik, och elaka och orättvisa ord inte minst, från olika håll; ja, då har han startat väl på vägen mot en populär framtid.
Jag gillar honom mycket som sagt. Han sliter något oerhört, han ger alltid allt för laget, han har en uppoffrande spelstil och utanför planen är han alltid vänlig och trevlig. Därför gladdes jag något oerhört i lördags när han äntligen fick göra det där målet som han säkerligen har längtat efter så mycket.
Jag önskar att det lossnar för honom även där nu. Det är han värd. Det vore också mycket bra för Malmö FF.
