Måndag morgon: Ess
"Det är då jag tittar på laget igen, det med alla ess som gör skillnad. Tittar i tabellen."
Tänk vad ett ess kan göra skillnad. I svenska språket, jämför:
Han glömde bort
med
han glömdes bort.
Tänk vad många ess kan göra skillnad. I fotbollen, jämför:
Emil Forsberg, Enock Kofi Adu, Anton Tinnerholm, Isaac Kiese Thelin, Magnus Eriksson, Ricardinho, Filip Helander, Markus Halst, Erik Johansson, Robin Olsen, Simon Thern med flera
med
vilket annat lag som helst.
Och då utelämnade jag ändå långtidsskadade Guillermo Molins.
Jag inser att en sådan början av en text kommer att få en del supportrar till andra lag att kräkas över denna självgodhet eller önska att jag var ensam i en mörk allé tillsammans med dem och deras kompisar vid namn Bat och Ong. Må så vara.
Jag är rätt pessimistiskt lagd. Om jag vaknar upp en morgon och himlen är till hälften grå och till hälften blå, är min första tanke att det snart kommer att regna. Så när andra har glatt sig åt det stora avståndet på sex poäng ner till tvåan med 10 omgångar kvar, har jag funderat över hur lätt det är att förlora två matcher i rad och tappa det.
Men nu kan inte ens jag förneka hur bra det ser ut. Även jag måste nu ta av mig skygglapparna och se hur mycket kvalitet och klass det finns i Malmös trupp. Jag tittar igen på namnen jag skrev ovan och tänker på namnen som ingår i med flera, som Pawel, som Kroon, som Pa, som Erdal och Amin och Agon.
Tillsammans med en tränare vid namn Åge Hareide som inte bryr sig det allra minsta om jaget utan bara laget, och därför knappast ligger sömnlös över att ha bytt ut två unga killar i paus, trots att de spelat sina bästa halvlekar för året kanske.
Tillsammans med en fystränare vid namn Ben Rosen, som uppenbarligen besitter oerhörda kunskaper i hur spelarna ska återhämta sig i ett hårt och tätt matchande.
Tillsammans med en sportchef som var tänkt att vara assisterande tränare ett år till, men som utan till synes större åthävor och höga tonlägen, värvat nästintill perfekt denna Europasommar. Som visat genom åren vad som krävs av en spelare för att lyckas, han är även i kostym ett föredöme för de som inte är i kostym.
Tillsammans med alla andra i truppen, runt och i laget.
Ibland nyper jag mig i armen. Jag gjorde det kvällen då Champions League-signaturen spelades genom teve-rutan inför mötet mot Juventus, där Agon just kramat om Buffon och Super-Mackan senare bröstade upp sig mot de italienska backarna. Jag nyper mig i armen när jag inser att MFF haft en formsvacka och förlorat mot Djurgården och spelat oavgjort mot Häcken, och det liksom var det, det var den formsvackan. Jag nyper mig i armen när jag tittar på spelschemat och ser att vi ska spela hemma i Champions League på onsdag och andra lag i Allsvenskan då tänker, det är ju bra för då blir de trötta till matchen mot oss.
Det är då jag tittar på laget igen, det med alla ess som gör skillnad. Tittar i tabellen. Vi leder serien. Vi spelar i Champions League. Vi har mest pengar. Vi har flest ess. Vi har den bästa tränaren. Vi har Daniel Andersson.
Och vi har Markus Rosenberg. Han glömdes inte bort i uppräkningen tidigare - han sparades bara till sist: den stora stjärnan, det stora esset. Esset som gör skillnad.
***
Lika mycket skit som Malmös ultrasgrupperingar fick efter brännandet hemma mot Salzburg, lika mycket beröm ska de ha för detta initiativ. Rivalitet på fotbollsplanen och läktarna, solidaritet vid sidan om. Precis som det ska vara.
Jag registrerar dock att det inte tycks finnas något större nyhetsvärde i Supras insamling; tyvärr säljer väl positiva saker sämre än negativa rubriker. Det är bara att beklaga. Det hade dels kunnat ge en annan syn på oss supportrar, men det hade framför allt gett insamlingen till Mats och hans hustru Carina ännu mer uppmärksamhet. En uppmärksamhet som inte hade skadat.