Måndag morgon: Dags att ta hem den där förbannade cupen
"Det är därför ytterst glädjande att se MFF i år gå in i varje match, oavsett motstånd, och verkligen visa både attityd och självklarhet. De nya spelarna visar klass, de ”gamla” spelarna vill inte vara sämre – allt andas kvalitet."
1989 låg Roxettes låt ”The Look” etta på Billboardlistan. 1989 hade Seinfeld premiär i amerikansk teve. 1989 öppnade Östtyskland äntligen upp muren som skiljer landet från väst. 1989 dog 94 personer i mötet mellan Liverpool och Nottingham i det som blev benämnt Hillsborough-katastrofen. 1989 var rätt många i Himmelrikets redaktion inte födda. Själv var jag 23 år och visste fortfarande inte vad jag ville göra av mitt liv.
1989 vann Malmö FF Svenska Cupen efter att ha besegrat Djurgården i finalen.
Sen dess har det gått 26 år. Och det har varit långa 26 år utan en enda titel i den där förbannade cupen som vi trots allt är mesta mästarna i.
Det är länge sen. Man kan tycka att det är på tiden att vi tar hem den igen. Man kan verkligen tycka det. För om cupen hade varit en unge, så skulle Malmö FF ha suttit i fängelse för barnmisshandel så som man har behandlat den näst finaste inhemska turneringen.
Men nu finns det hopp om ändring. Efter att imponerande och lekande lätt ha tagit hand om Assyriska (3-0), Hudiksvall (5-0) och Jönköping (4-0) är det nästa helg dags för kvartsfinal mot en ännu inte framlottad motståndare. Även om de tre lagen som MFF ställts mot i år inte är de mest namnkunniga (no kidding) så har det funnits en självklarhet i både spel och attityd som jag saknat under så många, många år. Vilket har imponerat mer än segersiffrorna.
Det är som att man bestämt sig för att inte titta på var Hudiksvall befinner sig i för någon serie, utan man tänker att det är lika bra att (åtminstone första 45) spela som vore det Allsvenskan och säg Elfsborg på den andra sidan. Borta är de där axelryckningarna efter förluster, borta är de där sorgligt utförda prestationerna med undanflykter efteråt. Det räcker att gå två år bakåt i tiden och se MFF – Öster 1-1 i resultatraden för att både hitta just axelryckningar och den ena undanflykten efter den andra.
Det är därför ytterst glädjande att se MFF i år gå in i varje match, oavsett motstånd, och verkligen visa både attityd och självklarhet. De nya spelarna visar klass, de ”gamla” spelarna vill inte vara sämre – allt andas kvalitet.
Nu har vi som sagt inte mött lag av riktigt bra kaliber ännu, och det vore idiotiskt att ta ut något i förskott, för bollen är väl fortfarande rund sen senast jag tittade och Gefle vet fortfarande hur man spelar 0-0 mot mycket bättre lag och både Djurgården och Häcken ska vi möta i år också, två gånger om dessutom (och möjligtvis tre gånger när det gäller det sistnämnda laget), och spelare kan bli skadade och/eller sålda… Men, med det sagt, om jag hade hållit på ett annat allsvenskt lag i år så hade jag varit livrädd. Som det ser ut just nu kan jag inte se annat än att 2015 blir ett framgångsrikt år.
För det har hittills sett så lekande lätt ut, så självklart i nästan varje moment, så enkelt i all sin svårighet och när jag ska berätta för någon annan vad jag menar så tänker jag mig att jag tar fram klippet från matchen i lördags och visar upp hela förloppet som leder fram till Malmös 2-0-mål. Till synes enkelt, till synes lekande lätt. Självklart.
Under mina år som supporter så tror jag aldrig att jag har sett mitt lag så här långt framme redan nu. Jag tror aldrig jag har sett så mycket kvalitet på planen som också visats sig.
Det är dags att ta hem den där förbannade cuptiteln i år. Den femtonde i ordningen. Det är 26 år sen senast. Det vore verkligen på tiden.
Det enda vi vet är att det inte blir Djurgården som vi i så fall ska besegra i finalen på Friends på Åge Hareides nationaldag den 17 maj.
***
En hjälte, en målskytt, en av de stora, en himmelsblå har gått bort, endast 52 år gammal. Vila i frid, Lasse Larsson!
