Måndag morgon: Att lämna ångestdalen
"De flesta såg ut att vara inbjudna till världens fest. Skrattandes, sjungandes, skrålandes; de verkade så lyckliga, som om det inte fanns något annat än 3 poäng att åka hem till Malmö med. Jag avundades dem."
Jag ber redan nu om ursäkt för om den här texten blir en ostrukturerad röra; mitt huvud och min kropp har för vana att hamna i en sinnesstämning efter segrar mot IFK Göteborg som bäst kan beskrivas som ”på ytan lugn, i det inre kaos”.
Från början hade jag tänkt att skriva detta på måndag morgon (det vill säga, nu på morgonen när detta läses), efter en natts sömn, men så dök det i almanackan upp en jobbkurs som jag helt hade glömt bort. Så här sitter jag. Söndag kväll. Några timmar efter det att Jonas Eriksson blåst av 1-0 till Malmö FF och min glädje äntligen släppts fram.
Tidigare i dag (läs: i går) var det nästan så att jag bara hade velat ha matchen färdigspelad. Ställde frågan i bilen, skulle ni ta ett oavgjort resultat om ni blev erbjudna det? De andra sa nej, Malmö ska alltid vinna. Jag höll förstås med dem, men samtidigt; efter 0-0 mot AIK hade tvivlen börjat gro i mig. Jag kunde se Lasse Vibe göra några mål, jag kunde se hemmapubliken gå bananer, jag kunde se hur vi helt plötsligt tappade mark i tabellen och olyckskorparna kraxa så högt att öronen började svida.
Så frågan är om jag inte hade tagit ett oavgjort på förhand. Så rädd att förlora var jag. Inne på Gamla Ullevi såg jag en massa ansikten. Några kände jag igen, de flesta inte. Några hade druckit alldeles för många öl, de flesta inte. Några hade samma stenansikten som jag inbillar mig att jag själv hade, de flesta inte.
De flesta såg ut att vara inbjudna till världens fest. Skrattandes, sjungandes, skrålandes; de verkade så lyckliga, som om det inte fanns något annat än 3 poäng att åka hem till Malmö med. Jag avundades dem. Jag avundas er.
Sen började matchen. Yotun bombade in 1-0. Adu var bäst på planen. Markus Rosenberg, vilken fantastisk kämpainsats. MFF spelade som bäst i första, i andra tränade man försvar och fick tiden att gå. Det var, med ett enda undantag (nicken i sista sekunden), aldrig direkt farligt. Det var en match som alla himmelsblå med efternamnet Lagerbäck bara kan älska. Fel. Det är en seger som vi alla himmelsblå älskar.
För även om 1-0 inte är som 3-0 likt i fjor, så är 1-0 ett resultat jag inte har något som helst emot. Förstås. Dum vore jag väl annars, sett till min Munch-ångest på eftermiddagen innan matchstart.
I mitt huvud hör jag på repeat ”Mesta mästarna, shala la la la, mesta mästarna…” Den sjöngs otaliga gånger. Och ”Vi vann igen, Malmö vann igen” naturligtvis. I bilen hem nynnades det på dessa sånger. Vi försökte analysera matchen. Vem var bäst? Var någon dålig egentligen? Vad tänkte Sana när han blev inbytt, var han överladdad? Till slut satt vi mest tysta. Luften hade lite gått ur oss. Som det tenderar att bli efter en anhopning av känslor som fått utlopp.
Jag ser delar av mitt ansikte i skärmen här framför mig. Jag ser ett leende. Jag ser en lycklig man. Jag känner igen mig i alla de ansikten som jag avundades inför matchen, nere vid Gamla Ullevis bortaklacks-kiosk. Det är på sätt och vis, på väldigt många sätt och vis, för detta man lever; att lämna den där ångestridna dalen för att nu sitta på den där toppen där eufori är ett ord som inte är det minsta överdrivet för att beskriva känslorna. Det går inte att beskriva på annat sätt än som högst njutbart. Och varenda natt med sömnsvårigheter eller alla dystra tankar efter oavgjort hemma mot AIK – detta är värt det. Oj, som det är värt det.
Och för laget Malmö FF? Kanske var inte segern livsavgörande, men jag tror att många ledare och spelare drar lika många djupa suckar av lättnad som de brister ut i glädjerop. Det började finnas tvivel. Möjligt att där ännu finns spår av dem, men segern innebär arbetsro. Segern innebär också, tror jag, att ytterligare några tusen nu köper biljetter till nästa hemmamatch. Den mot Hammarby.
Media är förtjusta i att sätta krisstämpel på lag. Förlust mot Göteborg och det hade blivit några sådana. Nu är det mesta glatt och lugnt, som det ska vara. 1-0 mot IFK var viktig på så många plan alltså. Vi vann igen. Malmö vann igen. Det vore synd att klaga.
