Måndag morgon: Fantastiskt och något som liknar fiasko - det ena utesluter inte det andra
"Det är uppenbart att MFF:s trupp med svenska mått mätt är riktigt bra. Vi har ju sett vad laget gör mot Salzburg, Celtic, IFK Göteborg, Elfsborg, så kvaliteterna finns där. Det verkar bara så svårt att locka fram dem när den grå vardagen på en dålig gräsmatta inför endast 3-4000 åskådare väntar."
Senast jag besökte Örjans Vall var i november förra året. Då mötte MFF division 1-laget Halmia i Svenska Cupen. Förutom att det var så kallt att kaffet frös till is på vägen ut ur termosen, så var spelet från bortalaget av sådan kvalitet att det endast var kylan som höll oss vakna. Jag har sett några undermåliga prestationer genom åren, men den eftermiddagen stod ut som något alldeles extra.
Fast laget vann till slut, om än med möda och besvär, och så länge laget vinner ursäktas allt.
Lördagens insats är svårare att ursäkta, även om Örjans Valls gräsmatta var under all kritik; det såg ut som om ett gäng sorkar lekt hela havet stormar på förmiddagen. Man kan konstatera att det är besynnerligt att en sådan plan godkänns. Och alla plastunderlags-förespråkare fick här ännu ett ess att dra fram ur sina kortlekar.
Och det är möjligt att planen ställde till det så mycket att spelet såg så rent ut sagt för jävligt ut, och domare Lerjéus med sina assisterande borgar ju inte heller för en upplevelse där smilgroparna är djupa, och det är ett tätt matchande för MFF som säkert satt sina spår hos en del spelare, men… Men det hjälper liksom inte.
När spelare efter spelare och tränare Hareide inför varje allsvensk match bedyrar att det är just den kommande som är viktigast, och inte alls den europeiska framöver, så vill man ju tro dem. Man vill ju så gärna det. Men det blir allt svårare. För det låter likadant hela tiden, och sen ser man att munnen säger en sak och resten av kroppen gör något annat. Det är tydligt att det finns motivationsproblem i laget när resultaten mot bottenlagen (främst på bortaplan) är så klena. Men ingen erkänner det.
Efteråt är spelarna ilskna och säger sig inte förstå varför det blev som det blev. De förklarar att det är så oerhört synd att guldet är borta, det är synd om supportrarna som reser långt för att få se så dåligt spel. Det är synd. Det känns rätt mycket bla bla bla.
Det är uppenbart att MFF:s trupp med svenska mått mätt är riktigt bra. Vi har ju sett vad laget gör mot Salzburg, Celtic, IFK Göteborg, Elfsborg, så kvaliteterna finns där. Det verkar bara så svårt att locka fram dem när den grå vardagen på en dålig gräsmatta inför endast 3-4000 åskådare väntar. Här har sportchef Daniel Andersson något att fundera över.
Är det spelare som ska bort, spelare som inte tycker om att göra jobbet lika hårt mot Falkenberg och Åtvidaberg som mot PSG och Real Madrid? Är det Åge Hareide som inte har orken eller förmågan att plocka fram 100 procent av spelarna utan en ordentlig utskällning i halvtid? Är laget fel sammansatt? Är det för många som mest vill visa upp sig i Europa för fetare kontrakt?
Nästa år, om inte ett antal om uppfylls (om vi vinner Svenska Cupen eller om vi kommer fyra och något av topp 3-lagen vinner cupen eller om vi vinner resten och åtminstone något av AIK, Göteborg eller Norrköping börjar tappa ordentligt), är det bara Allsvenskan som gäller. Inget Europa. Inget som stör uppladdningen inför Kalmar borta, eller HBK om de mot förmodan klarar sig kvar. En massa pengar på banken, men också svårare att motivera spelare att komma till MFF endast med löftet om att det förhoppningsvis blir spel i Europa sommaren 2017.
Och den väldige Markus Rosenberg, som vi så tydligt är beroende av, blir inte yngre.
På grund av andra åtaganden sitter jag redan nu söndag förmiddag och skriver den här texten. Jag vet, det har gått för få timmar sedan matchen i lördags och min besvikelse, ilska och uppgivenhet (allt i ett) är ännu påtaglig. Om jag hade haft möjlighet att gå upp tidigt denna morgon som ni läser detta, så hade det kanske varit en annan ton i texten. Det är möjligt, men inte säkert.
Framför allt kan ju det ske att AIK förlorar mot Hammarby och vi nästa vecka vinner borta mot Solnalaget och då skiljer det bara tre poäng inför slutomgångarna. Eller om Norrköping oväntat åker på däng i Gävle i kväll (läs: igår kväll). Eller om... Då finns det där hoppet där igen, det som aldrig överger en och som man håller fast vid likt en pall under fötterna med snaran runt halsen.
Men det här året har varit så fyllt av allsvenska besvikelser att det nånstans inte längre går att tjoa och tjimma och tycka allt är så trevligt och glaset är halvfullt och inte halvtomt eller höra efteråt att det skapades nog med chanser för att vinna. Jag är överlycklig att vi spelar i Champions League, att det skrivs och pratas Malmö FF mer eller mindre varje dag och att vi har en massa pengar på banken (man hade ju kunnat vara HIF:are). Och jag längtar till onsdag. Men det ena utesluter inte det andra.
För där MFF:s Europaår har varit underbart så här långt, där har det allsvenska året inte varit annat än dåligt. Med de spelarna och den satsningen och med de möjligheter som den rymliga plånboken ger, så är det på gränsen till fiasko; inte att vi ligger fyra, för sådant kan hända de bästa, men att vi spelar så erbarmligt mot lag som ligger i det absoluta bottenskiktet.
Att skylla på otur och domslut och andra omständigheter är inte värdigt Malmö FF. Uppenbarligen är vi i år inte bättre än så här, i Allsvenskan.
***
Jag hoppas verkligen att Halmstad BK klarar sig kvar. Gör något åt gräsmattan och sätt igång hamburgergrillen innan matchen startar, men annars är det ett lag som jag unnar Allsvenskan. Det vilar något sympatiskt över den föreningen.
