Måndag morgon: Om Nikki, Zlatan och andra unga
"Här skiljer sig inte de här tjejerna och killarna mot de unga i Malmö FF. Att känna sig sidsteppad, att bli ledsen över det, är en högst mänsklig reaktion."
Låt mig få berätta lite om mina syskonbarn Nikki och Alvin, 16 respektive 11 år. Hon spelar innebandy, han ishockey.
Jag försöker vara en så bra morbror som möjligt genom att lyssna på dem, se dem, hålla kontakten med dem, ta med dem på utlandsresor; och jag älskar dem som vore de mina egna ungar.
Jag har emellertid varit hopplöst dålig på att följa dem i sina respektive sporter. Det är förstås helt och hållet mitt fel, fast till mitt försvar känns det som att de alltid spelar på söndagsmorgnar klockan 9 eller fredagskvällar klockan 20.30. Det är en lam ursäkt, jag vet, men i den ursäkten ligger sanningen: Tiden räcker inte alltid till, inte till allt man vill och ska göra. Fast det är ännu en lam ursäkt, det ser jag nu.
Nu har den yngste, Alvin, brutit ett nyckelben genom en vårdslös tackling bakifrån, vilket håller honom borta från sin sport ett bra tag. Den äldste, Nikki, spelade match med sitt innebandylag i torsdags. Jag tog mig i kragen och åkte till hallen, som var fylld av föräldrar, kompisar och sådana som jag. Matchen började 20.30, vilket är sent med tanke på att det är skola dagen efter för de här ungdomarna.
Nikki verkar dock inte bry sig. Hon lägger ner åtskilliga timmar varje vecka på träningar samt matcher med två olika lag i föreningen. Att hon får försaka mycket som andra i hennes ålder tycker är roligt, tycks inte påverka henne heller. Hon säger i alla fall inget; hon brinner för sin sport.
På det viset är hon inte alls annorlunda mot de unga i Malmö FF, AIK eller andra elitföreningar. De måste också avstå sena kvällar på stan, lördagsmys med kompisar eller pojk/flickvän, de måste också gå upp klockan 7 en söndagsmorgon för att sätta sig i en buss och åka iväg rätt många mil för att sen kanske inte ens få spela. Man måste onekligen brinna ordentligt för att prioritera sport framför andra nöjen i den åldern.
Hamnade på bänken var just vad Nikki gjorde i torsdags. Efter att ha spelat hela första perioden och en bit in i den andra valde tränaren att plocka av henne till förmån för en annan tjej. De mötte Pixbo från Göteborg som var dem totalt överlägsna. Det var tydligt hur mycket längre fram de låg i utvecklingen, i pressen på planen, i kvaliteterna på passningarna. Nikki berättade efteråt att Pixbo-tjejerna också är ett år äldre, så konstigt vore det kanske annars om de inte var bättre.
Eftersom Nikki betyder det hon gör för mig så är jag i allra högsta grad subjektiv. I mina ögon var hon bäst i sitt lag, i alla fall var hon en av de bättre. Fast kanske var jag inte bara subjektiv, jag hörde andra på läktaren kommentera hennes bänkning.
Efteråt när jag skjutsade hem henne gick hennes besvikelse att ta på. Hon förstod inte varför hon blivit bänkad. Hon hade inte fått någon förklaring tyckte hon. Hon kände att det var orättvist eftersom hon kände sig utpekad som en av de som var anledningen till att laget släppte in en del mål i den andra perioden.
Jag höll med henne. Kanske borde jag ha försökt säga saker som att ”tränaren gjorde det för laget” eller ”tränaren vet vad hon gör” eller ”hon var ju tvungen att testa”. Men det gjorde jag inte. Jag sa som jag tyckte, jag förstod inte vad tränaren sysslade med. Jag sa som jag tyckte, du var bäst i ditt lag, Nikki. Jag sa som jag tyckte, jag hoppas din tränare ger dig en vettig förklaring så att du vet vad du kan göra bättre.
Mitt jobb som morbror är inte att vara diplomatisk. Mitt jobb som morbror för Nikki (och hennes bror) är att få henne att må bra, känna sig älskad, berätta att man inte ger upp men att man visar nästa gång att tränaren hade tokfel som satte henne på bänken. Tala om att hon ska sova gott med vetskapen att hon är bra och att det inte är hennes fel att tränaren inte såg det.
Nu visar Nikki inga tecken på att sluta spela innebandy. Och möjligtvis var detta en engångshändelse, att hennes tränare verkligen ville prova något nytt. Men det gäller att gå varsamt fram med våra unga talanger, våra unga människor.
En vän, ledare i en annan förening, berättade nyligen för mig om en match med klubbens A-lag för inte så länge sedan. De ledde stort, mycket stort, matchen var avgjord och det var 10 minuter kvar. Hela laget hade fått spela, alla var lyckliga och nöjda. Det vill säga, alla utom en junior som satt längst ut på bänken. När matchen var slut hade han inte fått en minut.
Min vän frågade tränaren varför. Det hade inte blivit av, fick han som svar.
Min vän frågade tränaren om junioren missat någon träning eller betett sig illa. Nej inte alls, fick han som svar.
Min vän frågade tränaren om han verkligen trodde att laget skulle förlora om junioren fick några minuter speltid. Mot det laget, fick han skrattande till svar.
Min vän frågade tränaren om han trodde att detta motiverade den unge killen att fortsätta att träna tre gånger i veckan på obskyra tider om han inte ens får chansen när laget leder totalt överlägset. Han fick inget svar.
För tränaren hade inget svar. Han kunde inte förklara för vare sig för min vän, som råkar vara ordförande i föreningen där tränaren håller till, eller för junioren.
Här skiljer sig inte de här tjejerna och killarna mot de unga i Malmö FF. Att känna sig sidsteppad, att bli ledsen över det, är en högst mänsklig reaktion.
De är nu i en ålder då agnarna ska skiljas från vetet. Här börjar en elitsatsning och kommer man på efterkälken nu, kan det vara för sent att längre fram komma ikapp. Det är ena sidan, att varje individ måste ta ett eget ansvar och träna på, äta rätt, sova tillräckligt; något som kan vara väl så svårt när man är runt 16 år.
På den andra sidan behövs det som sagt tränare som är kloka och förstående och lyckas mixa detta med elitsatsningen som är kravet från klubbledningen. Det ställer oerhört stora krav på dem. För alla är inte stjärnor när de är 16 år. Eller, en del kanske är lagets bästa spelare men med en ledare som inte vill eller kan se det.
Jag kan inte låta bli att tänka på Zlatan Ibrahimovic, utan andra jämförelser i övrigt med min systerdotter eller junioren i min väns lag. Hans tidiga karriär var inte sprikrak, där fanns en del ledare som inte klarade av honom. Inte alltid var han bäst även om där tydligen fanns tydliga tecken på en blivande stjärna.
Men om det inte hade funnits några andra ledare i MFF som uppmuntrat honom, talat med och uppmuntrat honom, gett honom råd (som han kanske, kanske inte lyssnade på), vem vet om vi alla här idag hade fått uppleva fenomenet Zlatan.
Våra ungdomsledare arbetar nästan uteslutande ideellt. Förenings-Sverige hade inte varit vad det är utan dem. Vi är många som ska tacka dem. De bär också ett gigantiskt ansvar på sina axlar: att inte favorisera vissa framför andra på andra grunder än den spelmässiga kvaliteten, de ska förklara och motivera, ge alla chansen. Det är inte det lättaste alla gånger. Det kan vara lätt att stirra sig blind på kortsiktiga vinster.
Med största säkerhet är det många talanger som vi aldrig sett blomma ut. De har ett eget ansvar, men de behöver också kloka ledare.
***
Matchen igår. Det blev något av revanschernas match. Såväl Eikrem som Yotun var mycket bra och visade upp mängder av kvalitet, det som vi vill se. Kul. Och den utsidan av Vargen till Berget som ledde fram till kvadrupel-chanserna i första halvlek; den leker man inte bort.
Dessutom roligt att se hur stabilt det verkar, över hela planen. Många imponerade, mycket imponerade, Allan Kuhns sätt att spela fotboll imponerar. Nu vanns matchen efter ett ursnyggt anfall plus klassmål, och det är alltid viktigast att vinna, men samtidigt ser det lite trubbigt ut när chanserna dyker upp. Vi säger att det beror på att det är försäsong och att det kommer att bli bättre. För jag vill inte verka negativ när det på det stora hela såg så bra ut.
***
Att MFF:s och FCK:s supportrar inte gillar varandra är välbekant. Men att ett gäng från Bröndby åkte över bron för att leka rövare trodde jag inte skulle ske. Men kanske får skulden läggas på den danska sjukvården som inte kan hantera idioter. Kanske var det bara för att uppsöka vård som en del Bröndby-folk tog sig till Malmö. Från Sydsvenskan:
”Ett sjuttiotal supportrar stoppades utanför intaget till psykakuten”.
***
Tyvärr släpptes de inte in utan tog sig till IP. Där fortsatte de att insistera på att vilja visa upp sig som människor i trängande behov av vård. Jag lider med dem. Den här nedmonteringen av psykvården måste få ett slut.
***
När jag ser teve-bilderna inser jag igen hur mycket jag saknar Magnus Eriksson, om än att han inte visade igår att Daniel Andersson bör värva honom tillbaka. För alltid en favoritspelare dock. Att den stackaren ska behöva springa omkring i den fulaste bortadräkt som någonsin skådats är ett hån mot allt vad värdighet heter.
***
Anders ”AC” Christiansen verkar lovande. Avdelning: Underdrift.
***
Jag hoppas att Guille har tålamodet. Samtidigt är han i behov av speltid för att tålamodet ska ha någon effekt. MFF skulle behöva spela fler träningsmatcher, med olika lag varannan match. Många får för lite tid som det är just nu.
***
På tal om Zlatan. Jag gillar ju, precis som alla andra, när spelare jag intervjuar säger annat än en match i taget och allt det där. Fast det är klart, det behöver inte gå till överdrift det här med att bjuda på sig själv. PSG:s Serge Aurier önskar nog att han hade haft någon som stoppade honom när han gjorde sig till ovän med större delen av sitt lag.
***
På lördag drar säsongen igång på allvar i och med cupmötet mot Sirius. 1989 var senaste gången MFF tog hem Gustav VI Adolfs pokal. Det är på tiden att den kommer hem igen. #FriaGustav
***
Anton till Rodic till Anton till Berget. Pang.
Fotnot: Nikki och Alvin är fingerade namn
