Måndag morgon: Att minnas, att glömma
"Själv minns jag till exempel exakt vad jag gjorde när MFF mötte Umeå FC borta i Superettan år 2000, trots att jag inte var på plats, medan jag har få minnen från Häcken-MFF i fjor. Varför?"
Jag minns det tydligt. Min pappa, som var en vänlig man som sällan eller aldrig höjde rösten, pekade med hela handen på mina kalsonger som jag var i färd att ta på mig.
Jag kan ha varit sju år, eller 10; det är inte så noga egentligen. Och så bad han mig att omgående slänga dem eftersom det var hål i dem. När jag försökte argumentera med honom, för vilken unge bryr sig om slitage i något så oerhört oviktigt som kalsonger, var hans svar kort men allvarligt:
- Och om du råkar ut för en olycka, och du hamnar på sjukhuset – ska du då ligga där med trasiga kallingar?
Att läkare och sjuksköterskor knappast skulle lägga märke till vad en liten skadad pojke hade på sig, slog aldrig mig då. I dag låter argumentet helt vansinnigt, men inte då. Jag lydde säkert min pappa, även om jag inte kommer ihåg just det.
Jag antar att det var tidsandan. Man skulle vara ren och hel. Även om vi inte hade ett överflöd av pengar, så skulle ingen komma och tro att paret Johanssons barn kom ifrån en fattigfamilj. Vi hade så vi klarade oss och lite till. Som de allra flesta på 60- och 70-talet.
Barn var ute och lekte på gårdar och gator, vintrarna var aldrig snöfria och om sommaren sken solen vareviga dag. Det var en lycklig tid och den kommer aldrig tillbaka. Det gäller att vårda de där goda och/eller roliga minnena som utan någon som helst logisk ordning hakat sig fast i huvudet på en.
Ibland när jag läser de 80-åriga författarnas biografier över sina liv kan jag slås av deras detaljrikedom. Hur kan de minnas vad som hände en för utomstående helt ordinär grå tisdag när de var 12 år? Jag kan också fundera över varför ett hål i kalsonger koms ihåg, medan jag helt förträngt mängder med andra saker som enligt andra borde tillhöra mina absoluta höjdpunkter i det tidiga livet.
Säg det.
På onsdag fyller Malmö FF 106 år. Ständigt ung, ständigt vacker, ständigt levande – ändå 106 år gammal. Historien rymmer en sådan oerhörd mängd segrar att inte ens om någon mot alla odds hade fått leva så länge och fått uppleva dem alla, hade denna person kunnat komma ihåg varenda en. Det hör väl till saken att något måste glömmas bort för att annat ska ta plats.
Själv minns jag till exempel exakt vad jag gjorde när MFF mötte Umeå FC borta i Superettan år 2000, trots att jag inte var på plats, medan jag har få minnen från Häcken-MFF i fjor. Varför? Ingen av matcherna var några sprudlande hågkomster i den framgångsrika himmelsblå historien, så knappast är det därför. Jag vet inte, är det enkla svaret.
I lördags var säsongen så äntligen igång på riktigt. Seger mot Sirius med 2-1 och även om det var på det berömda håret att segern bärgades (Wilands räddning på slutet!), så var det ändå tre poäng. Som är viktigast alltid alltid alltid. Jag såg bara ytterst få delar av matchen, varför jag inte kommenterar kvaliteten mer än att det är tydligt att det finns mer att hämta hos hemmalaget.
Men hur kommer den här matchen att minnas i framtiden? Av många som en i mängden troligtvis, av ännu fler kanske den helt faller i glömska om X antal år. För några glömd redan i dag.
Fast kanske där var några förstagångare på plats, som aldrig upplevt en match med MFF på plats av olika anledningar. Möjligt är att MFF – Sirius i den första omgången av Svenska Cupens gruppspel år 2016 blir något att berätta för barn och barnbarn eller kusiner i Irak eller morbror i Sigtuna eller pojkvännen i Bara som försöker locka med dig för att se ishockey. Det går inte att förutse, minnen lever sina egna liv.
Matchen i lördags var den sista som MFF spelade på A-lagsnivå som 105:åring. Det känns bra att vi vann den, även om man som himmelsblå alltid ska ha som minimikrav att segrar ska tas mot lag från nedre serier. Jag tittar på matchsekvenser och ler nöjt åt Jo Inge Bergets mål, en del individuella prestationer och skakar på huvudet åt att nästan 2000 av 5500 köpte biljett men valde att stanna hemma av olika anledningar.
Om det bara går som det ska, att vi till slut tar hem cupen, kommer möjligtvis just det att bli det bestående minnet hos mig från lördagens tillställning. Och det är okey. MFF vann ju ändå matchen, och man väljer inte sina minnen. Vem vet, en dag ligger jag där på hemmet och har endast tre minnen kvar att berätta för sköterskorna medan de lägger mig på sidan och tvättar av mig: Ett par håliga kalsonger och en publik som inte kom. Samt guldet 2004 när jag stod på Gamla Stadion och grät och hoppade och skrattade och jublade och visste inte till mig av den lyckligaste lycka; det minnet får absolut inte försvinna.
Det får väl duga tänker jag.
För minnet med min pappa och de trasiga underbyxorna hänger också samman med att vi tillsammans skulle iväg till en fotbollsmatch. Jag minns inte vilken, men solen sken med största säkerhet, Bosse Larsson var Gud tillsammans med Johan Cruyff, och både MFF:s och min framtid var ett vitt ark att fyllas med nya händelser. Att glömmas bort, att minnas.