Måndag morgon: Det var väl inte så här det skulle se ut, men det gör nu inte så mycket
Jag älskar 1-0-segrar. Jag älskar ännu mer när vi vinner med 5-0 eller liknande, men det är en annan kärlek. Kärleken till 1-0 är djupt ingrodd och kommer från Bob Houghtons dagar, då vi gjorde ett mål och gjorde vi ett mål visste alla att i Allsvenskan skulle det räcka till seger.
Sen söndag kväll. Just hemkommen från Malmö. Trots att jag suttit mestadels tyst under resan bakom ratten och funderat på sakernas tillstånd så känner jag mig tveksam. Tveksam över vad jag tycker om. Å ena sidan väldigt glad och upprymd efter segern mot Djurgården, som följde på trepoängaren mot Elfsborg för en vecka sen. Å andra sidan lite som ett barn som blev utan glass på kompisens födelsedagskalas; glad att jag var där men känner att något fattas.
Jag ska inte hemfalla åt klagan. Det är inte det. Tre poäng är i min bok alltid huvudsaken, och jag förlåter väldigt mycket bara en seger bärgas. Nu har MFF två raka viktorior och efter debaclen mot Jönköping och Sundsvall, då tonläget var högt och en del redan började ropade efter huvuden att rulla, så har de senaste sex poängen om inte annat inneburit ett lugn för hela föreningen. Ett högst värdefullt lugn.
Vi ska sätta defensiven först, har det hetat från såväl spelare och ledare. Och den har sannerligen satts. Det har förvisso skapats en del framåt för motståndarlagen, men 180 minuter utan att Elfsborg eller Djurgården skulle skapa något endaste enda… Om man tror på det, om man tycker det är realistiskt, då tror man nog också på jultomten och tandfén.
Defensiven har verkligen stärkts. Den så tidigare utskällda har varit till stora delar klockren, och det trots att laget varit tvungen att använda fyra olika mittbackar i de här bägge matcherna. Och sen kan man säga vad man vill om Oscar Lewicki, och om hans passningar eller för tillfället något bristande förmåga att få igång ett snabbt anfallsspel; han har legat där framför Rasmus och Kari, och Rasmus och Franz och framför Franz och Felipe och rensat och stått rätt.
Jag älskar 1-0-segrar. Jag älskar ännu mer när vi vinner med 5-0 eller liknande, men det är en annan kärlek. Kärleken till 1-0 är djupt ingrodd och kommer från Bob Houghtons dagar, då vi gjorde ett mål och gjorde vi ett mål visste alla att i Allsvenskan skulle det räcka till seger. Det känns lite så idag också. Visst, både Elfsborg och Djurgården hade en del chanser, men på det stora hela så var känslan att gör vi ett mål så vinner vi.
Känslan var riktig.
Och den känslan är underbar.
Men så kommer vi då till det där å andra sidan. Det var väl inte så här det var tänkt. MFF anno 2016 skulle vara sprudlande, superoffensiva, typ hellre vinna med 4-2 än 1-0 (nej, det har mig veterligen ingen sagt, det är mer så jag har tolkat tränare Kuhn). När det kom två bakslag (tre om man räknar med den tidiga träningsmatchen mot Ålborg där vi blev avklädda), så såg sig Allan med benägen hjälp av spelarna tvungen att ändra på detta.
Med all rätt. Jag vill verkligen betona det. Som sagt, efter två segrar i rad, vill jag inte alls beklaga mig. Det är ju bara det att något sprudlande spel har vi inte sett av, inte heller nu mot Djurgården. Det går så oerhört långsamt i sidled, det är som om MFF försöker tråka ut sin motståndare och när denne har somnat av leda så skickar man fram en boll till anfallarna.
Jag gillar den taktiken när vi nu möter ärkerivalen på onsdag. Där är det bara tre poäng som gäller. Dit upp har vi väl aldrig åkt upp för att skönspela (om än att det några gånger har blivit både skönspel och klara vinster på både poäng och i antal mål). I dagsläget är IFK Göteborg borta det perfekta motståndet. De kommer att vilja ta sig framåt, likt Elfsborg, MFF kan ligga rätt i positionerna och sätta den där defensiven på nytt, och sen gör vi förhoppningsvis ett mål och vinner.
Att det är några på papperet svåra matcher på raken här är tror jag bara Allan Kuhn och spelarna ser som glädjande. Vi supportrar kommer överlag inte bry oss om hur matcherna ser ut, bara vi vinner. Under tiden kan laget fortsätta träna på presspelet som ska ge oss den där sprudlande fotbollen alla tycks vilja ha.
När/om den väl sätter sig, och defensiven fortsätter att vara stabil och laget sätter sina chanser, när bolltempot är högre – den dagen kan det komma att bli verkligt kul. I dag nöjer jag mig med att med ett fett leende glädjas över de sex poängen vi tagit den här veckan som gått. Det är inte illa det. Det är verkligen inte illa. Hur skulle det, när vi vinner och IFK Göteborg inte gör det?
