Måndag morgon: Hajpen slog inte verkligheten
"Enstaka ögonblick av närmast magi, och Buffon är en förebild för hur man ska bete sig, och det är väl kul med Wales och Island, men… Det är många gäsp däremellan."
När jag skriver detta så har nästan 16 000 personer köpt biljett till matchen. För er som möjligtvis inte är MFF:are eller bara råkat landa i den här texten av misstag, och då kanske med rätta undrar vad jag menar med matchen; MFF möter Örebro hemma om exakt en vecka. Det är inte matchen med stort M sett till hela säsongen, men det är den enda matchen som just nu betyder något på riktigt.
För några veckor sen skrev jag veckans lista (Sex och Jävligt offside) och hade där med ”Fotboll som underhållning” som en av punkterna. Jag motiverade det på följande vis:
”Min kollega Henrik Zackrisson brukar hävda att ”se Malmö FF spela fotboll handlar inte om underhållning”. Jag håller med honom till fullo. Där finns ögonblick som när vi leder stort och minuterna fram till avblåsning är få, som jag kan känna att nervositeten släpper och segerns sötma är njutbar. Men aldrig att jag lägger mig i soffan med lämplig dryck och föda och tittar på en fotbollsmatch mellan Malmö FF mot valfritt lag och njuter. Nu däremot, ge mig en kudde och en soffa samt något att förtära, och jag njuter av snygga passningar, läckra klackar, hårda tacklingar, precisa glidtacklingar och Thomas Müller. Tack vare EM, som jag följer så mycket jag bara kan, är fotboll underhållning. Ibland är det inte så dumt faktiskt.”
Det blev inte riktigt så. Efter några dagars tittande kom jag på mig själv att boken jag höll på med för tillfället var att föredra framför Ungern mot något motstånd jag inte ens minns längre. Det vackra vädret fick mig också att hellre hänga över grillen än lägga mig raklång i soffan för att se Nordirland och Polen.
Efter ytterligare några dagar åkte jag till Palma de Mallorca och när jag kom hem därifrån 10 dygn senare hade jag inte sett mer än några få minuter av EM, trots att hotellets skybar både lockade med utsökt gin&tonic och en 60-tummare på ena väggen. Utsikten mot katedralen och solnedgången över bergen, tillsammans med den utsökta drinken, slog Ukraina mot Slovakien, eller om det nu var Sverige mot Belgien.
Jag fick aldrig upp intresset. För många 0-0-matcher, för många lag, för mycket Erik Hamrén och shajning… Framför allt var det nog det sistnämnda.
Jag har sen hemkomsten sett Tyskland vinna, Italien vinna och Island vinna. Missade naturligtvis inte Tyskland-Italien i lördags. Där har de här veckorna funnits enstaka ögonblick av spänning och underhållning. Enstaka ögonblick av närmast magi, och Buffon är en förebild för hur man ska bete sig, och det är väl kul med Wales och Island, men… Det är många gäsp däremellan. Det har varit väldigt mycket gäspande däremellan.
Hajpen slog inte verkligheten.
Inget fel på underhållning. Inte alls. Men EM som skulle bli en skön paus har blivit lite som ishockey-VM i, säg, Tjeckien, där bara några tusen klapphattar samt media orkar bry sig fram till finalen, och sen är det väl några till som engagerar sig.
Så har årets fotbolls-EM varit. En orgie i White Stripes, publik som vinkar och flinar när den ser sig själv i storbildsskärmen trots att det egna laget ligger under, och oftast har det varit rätt magert av det som var anledningen till att jag skulle titta: Underhållning. Ska jag bli uttråkad kan jag lika gärna lyssna på min kompis X utläggningar om varför IFK Göteborg faktiskt är Sveriges mest genuina förening.
Det är en vecka kvar. Jag kommer att se semifinalerna och finalen om inget oförutsett händer. Men dagen efter finalen, då börjar paradoxalt nog det roliga igen. Fotboll som underhållning? I don´t think so. Rent och skärt allvar. Svettiga handflator, olämpligt ringande telefoner, böcker lagda åt sidan, mil i bil. Det som betyder något.
Fotboll som helt avgörande för ens psykiska välbefinnande. Härligt. Jobbigt. På tiden. Roligt, men inte roligt på samma sätt. Ni vet precis vad jag menar.
Kanske uppemot 20 000 kommer att ta sig till Stadion. För de allra flesta är underhållningsvärdet sekundärt; vinner VI så är spelet på gräsmattan inget att gråta över. Det är samma sport för utövarna och för mig på läktaren. Ändå är det så väsensskilt. EM och Allsvenskan är som att jämföra Independence Day 2 med Gravity, Kontoret med The Office eller om man så vill, Sören Åkerby med Åge Hareide. Yta mot djup.