Måndag morgon: Början på en symbios igen?
"Även om det var en förhållandevis dålig publiksiffra i lördags så kändes det som att något nytt, eller nygammalt, håller på att växa fram. Den där symbiosen som kommer sig av nerviga matcher mot bra lag och där segern bärgas."
Något har hänt. Något väldigt bra har hänt. Från att ha varit en räddhågsen kanin som förlorade mot Trelleborg och spelade oavgjort hemma mot usla Dalkurd (när historien om 2018 återberättas om sådär 20 år så kommer ingen tro på det, 1-1 hemma mot Dalkurd), så har Malmö FF nu blivit en bisonoxe som kämpar på och med såväl kraft som skönhet trycker tillbaka de andra djuren.
Tänk vad ett tränarbyte kan göra mycket. Några justeringar i laget, några nya ord på träningsplanen och i omklädningsrummet samt en bredare trupp och vips, helt plötsligt ser vi ut som de regerande mästare vi faktiskt är. Även om det har blivit nya roller på planen och en ökad tydlighet som gett segrar som i sin tur gett självförtroende vilket alltihop får tillskrivas Uwe Rösler (jag applåderar honom ljudligt och länge för detta), så kan jag ändå inte låta bli att skänka förre tränaren Magnus Pehrsson en tanke.
Inför den här säsongen gavs han uttryckliga order från den sportsliga ledningen att satsa på fler egna unga spelare, och försvann gjorde spelare som förra säsongen gjorde nytta genom startspelande eller via inhopp. I kombination med skador och avstängningar så var under våren MFF ett lag där de friska fick spela alltför mycket när matcherna stod som spön i backen, och de unga alltför sällan fick chansen. Om Magnus inte litade på dem eller ansåg att de inte häll måttet kan han bara själv svara på.
Magnus fick sparken, den sportsliga ledningen fattade att det här kommer att gå totalt åt helvete med både Allsvenskan och Europa (liksom det hade gjort med Svenska Cupen – igen!) så man påbörjade arbetet med att utvidga truppen.
Målet att släppa fram egna talanger som var så viktigt innan säsongen drog igång är idag mer avlägset än någonsin. På bänken i lördags hittade vi en (1), och det var Samuel Adrian. Rätt eller fel, det kan diskuteras och det bör diskuteras och analyseras efter säsongen.
Men så här, det är viss skillnad på att byta in Antonsson, Traustason och AC som i lördags, och Jeremejeff, Adrian och Konstandeliasz som mot ovan nämnda Dalkurd. Den bredden Uwe har nu, den hade Magnus Pehrsson i fjor men inte i år. Jag tar inte ifrån Uwe något, men jag misstänker att det är lättare att spela ett lag med många alternativ än att göra det med spelare som egentligen inte är riktigt färdiga för det.
Nu ser MFF ut som ett topplag på nytt. Och det märks. Även om det var en förhållandevis dålig publiksiffra i lördags så kändes det som att något nytt, eller nygammalt, håller på att växa fram. Den där symbiosen som kommer sig av nerviga matcher mot bra lag och där segern bärgas.
Man såg det efter matchen, hur en del av spelarna satte sig ner och bara njöt av klackens sång. Det var rätt mycket Ventspils 2014 över detta. Ni som var där, ni minns hur laget satte sig på löparbanorna medan ”Vi vann igen, Malmö vann igen, så jävla enkla tre poäng…” sjöngs om och om och om igen. Då när symbiosen tog fart och sen fortsatte i de andra matcherna i kvalet till Champions League, och om det inte hade varit för den så vete katten om vi besegrat Prag och Salzburg. Malmö blev ett ställe som det pratades om och som skrämde motståndare.
Nu är det dags igen. Dåliga publiksiffran hemma mot Drita får inte upprepas. Då kom bara 10 000 människor. På onsdag måste vi bli fler. Vi måste låta högre. Vi måste sjunga mer, klappa mer, pusha laget hårdare. För inget är klart bara för att vi vann övertygande med 1-0 nere i Rumänien, tro inte det. Vi på läktaren måste göra vårt, vårt allra bästa, och nere på planen så får spelare och ledare göra detsamma.
Uwe har satt igång något tillsammans med spelarna. Som jag skrev ovan så har han fått god hjälp av Daniel Andersson med flera genom kvalitetsnyförvärv, och nu ser vi början på något nytt. Möjligt är att säsongen inte går att rädda helt och hållet men som det ser ut på planen för tillfället så ger ingen upp förrän det sista halmstråt är uppätet.
Och efter några säsonger där vi på läktarna faktiskt tappat det lite, så kanske vi nu ser en vändning. Symbiosen; vi tillsammans, mot dem. Det hände något i lördags, och det kändes som något bra.
Och på läktaren i lördags lär Magnus Pehrsson tillsammans med sina barn ha suttit. Det är både vackert och tragiskt på något sätt, och en tydlig bild av hur fort det kan gå undan. Jag hoppas ändå att Magnus uppskattar det MFF han fick se, och jag hoppas att hans barn känner att de kan vara en del av symbiosen. Vi alla, tillsammans!