Måndag morgon: Uppför och nerför och uppför igen och...?
Efter en säsong som gått alldeles för mycket upp och ned, så är det snart dags att stänga ner för året. Det ska bli skönt.
Redan som liten ogillade jag nöjesparker. Inte konstigt alls egentligen då jag blev åksjuk bara av att gunga i lekparken hemma på gården, varför berg- och dalbanor och sådana där olustiga saker där man snurrar runt, runt, runt uppe i luften, dessutom upp och ned, var totalt uteslutna. På sin höjd tog jag en tur med bilarna, och åt mig sen spyfärdig på spunnet socker och popcorn.
Jag hatar än idag attraktionerna som tar en upp och ner och uppför och nerför på Liseberg, Gröna Lund, Tivoli och allt vad de heter. Jag kan knappt stå på marken och titta på när andra människor utsätter sig för dessa så kallade upplevelser.
Jag mår nästan lika illa av att titta på vår säsong. Hopp förbyts mot uppgivenhet, glädje mot sorg. Jag brukar visserligen hävda att det kanske krävs dalar för att riktigt uppskatta höjderna. Men året 2018 har det gått till överdrift. Att vi inte vinner guldet har stått klart sen ett tag tillbaka, och den besvikelsen har faktiskt hunnit lägga sig till viss del. Klarar vi emellertid att ta en andra- eller tredjeplats så kan jag tänka mig att jag om ett par år kan se tillbaka på den här säsongen som minnesvärd.
Men där är vi nu inte. Kanske att vi inte hamnar där heller. Det går inte att veta förstås. Så jag tittar på nuet och mår illa. För likt en berg- och dalbana har vi åkt genom säsongen från match ett till nu. Seger mot Elfsborg, vem ska egentligen kunna ta oss i år? Några matcher framåt och 0-3-förlusterna kom tätare än skämten i en Monty Python-sketch, och för att riktigt gnugga in våren i vårt medvetande så åkte vi till Trelleborg och spelade hem noll poäng innan vi avslutade med att förödmjuka oss själva genom 1-1 på Stadion mot Dalkurd.
Lyckligtvis har det vänt, och ett tag i den eviga sommaren som besökte oss i år var vi planetens mest svårslagna lag, och fler skribenter än jag skrev om att AIK nu dallrar när maskinen MFF vaknat till liv. Vi åt oss närmare och närmare, förbi det ena motståndet efter det andra och i samma veva åkte vi till Danmark och visade deras mästare vilka som är de främsta i Norden. Bara så där.
Det fanns inget stopp. Vi började närma oss slutet efter en fruktansvärd tid som hållit på alldeles för länge, och hoppet om något mer än bara en mittenplacering levde allt starkare.
Jag kände mig ett tag där som jag minns att jag gjorde på Liseberg den där gången då jag var där med fotbollslaget och alla (ALLA!) skulle åka den klassiska berg- och dalbanan av trä, tingesten jag fruktade mest av allt, och grupptrycket gjorde att 12-årige Magnus Johansson inte kunde säga nej, utan fann sig i en vagn som började rulla längs spåret, uppåt som i slow motion och på krönet skrek jag långt innan alla andra och sen skrek jag ännu mer och när vi flög utför så försvann all luft ur lungorna, men jag spydde inte, jag ramlade inte ur vagnen och dog som jag hade trott att jag skulle göra, och plötsligt efter en hel evighet var vi på upploppet och vagnen stannade in så sakteliga och en känsla av frid och ”äntligen” infann sig; just så kände jag i somras ett tag när vi var oövervinnliga och vi klättrade allt högre upp i tabellen.
Men så fick vi stryk mot IFK Norrköping. Pang, utför igen. Och så bara 0-0 mot Sundsvall hemma trots 15-6 i målchanser (men bara 3-3 på mål), och på det två sent tappade poäng på Hisingen. Pang pang, och bakom kom plötsligt Häcken och Östersund allt närmare medan topp tre började försvinna bort.
Plötsligt satt jag uppe på toppen av banan igen och jag skrek inte, men jag ville så gärna. Vi var på väg utför på en bana som jag inte visste något om, mer än att den såg minst sagt skräckinjagande ut. Fast i lördags, seger hemma mot Hammarby och hoppsan sa, nu är vi med i striden igen.
Vi vet inte hur det här ska sluta. Innan nästa match, AIK borta, så har vi en resa till Norge att göra. Det är inte alla som kan säga att de kan skingra tankarna med lite spel i Europa, men som det är i år i Allsvenskan känns det skönt att inte behöva tänka enbart och hela tiden på vår inhemska serie. Dessutom, vi älskar Allsvenskan men vi tycker också väldigt, väldigt mycket om Europa/Champions League.
Stå i köer för att få biljetter till bortamatcher, leta billigaste flygen runt om Europa, resandet i sig, matcherna både hemma och borta. Man vänjer sig snart och vill ha det igen. Just därför är de där bägge placeringarna bakom troliga segrarna AIK så oerhört värdefulla att nå fram till.
Jag bryr mig föga om medaljerna och jag tror de flesta spelarna tänker likadant. Ett stort eller litet silver, vem minns det om några veckor? Jag ringde Daniel Andersson och gjorde en intervju med honom 2011, strax efter sista omgången. MFF hade inför den chansen på en tredjeplats vid egen vinst samtidigt som Elfsborg förlorade. Så skedde inte, å andra sidan hade vi kommit femma om vi förlorat.
Brons således och jag gratulerade Kapten Daniel till att det i alla fall blev medalj. Han kunde inte bry sig mindre. Guldet var det som räknades mest, och i brist på det kunde en plats i Europa kompensera till viss del. Nu blev det varken det ena eller det andra och Daniels besvikelse skar sönder luften i min telefon.
Samma upplägg i år, vi kan komma två eller trea, eller så kommer vi fyra, femma eller till och med sexa. Visst, en fjärdeplats kan ge en Europlats om rätt lag vinner Svenska Cupen nästa år (eller att vi själva gör det förstås). Men det är inget att räkna in. Så, med fyra allsvenska matcher kvar att spela; jag är trött på den här säsongen. Bli bara färdig någon gång, tänker jag, och ge oss ett silver av någon storlek.
Och låt oss sen stänga igen det här jävla nöjesfältet!
