Måndag morgon: MFF är laget från inre Norrland
Chelsea ska förstås bara vinna den kommande 16-delsfinalen mot Malmö FF. Men om vi tillåter oss att drömma och hoppas, så kanske det finns en del som talar för en skräll.
Det är klart att om vi ska se realistiskt på chanserna på torsdag när Malmö FF ställs mot det engelska världslaget (i flera bemärkelser) Chelsea, så… låt oss säga som så, vi är inte favoriter. Ingen normalt funtad människa skulle komma på tanken att säga att rent realistiskt sett så vinner Malmö FF eftersom de är ett bättre lag.
Lägger vi alla parametrar i en korg, parametrar som löner, transfers, erfarenhet, spelarskicklighet och storlek på trupper och staber runt spelarna, då känns det nästan som att det kanske inte ens är någon idé att spela det här dubbelmötet.
Lyckligtvis består inte livet endast av realism, för om det hade gjort det så hade vi nog aldrig fått uppleva flygplan (hur realistiskt tänkte gemene man i början av 1900-talet det var att en tung maskin kom upp i luften, samt höll sig kvar där?), vi hade aldrig fått höra verk som Nessun Dorma och Enjoy the Silence (för är det verkligen realistiskt att en människa kan göra så bra musik?), Zlatan Ibrahimovic hade kanske inte befunnit sig i Los Angeles utan någon helt annanstans utan att vi vetat vem han är (hela hans liv och karriär är egentligen en saga och sagor är inte realistiska per definition) och vem vet om mänskligheten ens hade existerat om Alexander Fleming inte hade åkt på semester och glömt plocka undan stafylokockodlingarna han höll på att undersöka, vilket ledde fram till att penicillin ”uppfanns”.
Livet är alltså inte en rak väg där allt sker utan dramatik. Det skulle vara oerhört tråkigt om det vore så. Drömmar, hopp, tro; också ingredienser som vi bär med oss. Vi drömmer att det kan gå, vi hoppas att det kan fungera, vi tror att det är möjligt att rubba ett lag som Chelsea. Kanske inte över en serie av tio matcher, men nu är det två matcher det gäller. Eller rättare: en match. Till att börja med.
Sådant som underskattning finns också med i ekvationen. Det skulle aldrig erkännas av någon, fråga bara de MFF-spelare som varit med och åkt ur eller bara knappt tagit sig vidare i Svenska Cupen mot lag många divisioner längre ner i seriesystemet. Hur tänkte lagledningar där när vi hade att möta exempelvis AIK veckan innan och IFK Göteborg veckan efter och mitt däremellan så var det laget från inre Norrland (OBS, bara ett random landskap)?
Låt oss se hur Chelsea spelar den kommande tiden:
- I går, Manchester City borta
- På torsdag, MFF borta
- Nästa måndag, Manchester United hemma
- Torsdagen tre dagar senare, MFF hemma
- Ytterligare tre dagar efter den matchen, Ligacupfinal mot Manchester City
Vilka lag tror vi är deras AIK och IFK Göteborg? Och vilket lag är från inre Norrland i en division en bit ner i seriesystemet, vilket bara ska avverkas?
Jag satt och slötittade på MFF:s match mot Dynamo Kiev i fredags. Träningsmatcher är sällan något som får pulsen att skena, oftast höjs den bara marginellt vid tillfällen när nöden kallar och soffläget lämnas. Det var inte annorlunda nu. Men samtidigt gick det inte att undgå att bli imponerad av vårt spel.
Utan att gå in på några djupare analyser fick jag intrycket av att MFF är så redo och förberett man kan bli på så här kort tid, för att ta sig an ett lag som kanske, kanske har tankarna på annat håll på torsdag.
Jag vill också tro att en kokande gryta på torsdag kan göra skillnad. Naturligtvis är lag som Chelsea vana vid att spela på bortaplan mot lag vars supportrar för liv och gör allt för sitt eget hemmalag. Jag gör mig inga illusioner om annat. Däremot vet vi av erfarenhet och av vittnesmål från både spelare och tränare att laget kan åstadkomma så mycket mer när det är Hexenkessel-stämning. Det gör att Rosenberg, Safari och de andra orkar ta den där extra löpningen, att de känner att det går att utföra underverk.
Vi minns Atlético Madrid hemma den 14 november 2014. Vi behöver inte komma ihåg den knappa förlusten, vi minns i stället hur MFF faktiskt i långa stunder spelade ut ett lag som var och är på exakt samma nivå som Chelsea. Så vi vet att vi kan. Vi vet verkligen det.
Så låt oss drömma, låt oss hoppas, låt oss tro. Låt oss glömma realism och vardag. På torsdag är det kalas – och vi är inte där för att stå i hörnet och vara tysta och be om ursäkt för att vi har blivit bjudna.