Måndag morgon: 60 timmar, 90 minuter. Plus tillägg.
Ny vecka, ny måndag och kanske också början på en ny era?
Måndag morgon… Tisdag… Snart är det onsdag kväll.
Det återstår tre dagar. Tre långa dagar. Dryga 60 timmar fram tills avsparken på ett utsålt stormande stadion. Vi vet, vi kan! Men vi måste vänta lite till.
Sådana här dagar var lättare när man var yngre. Då såg man bara möjligheterna och hade inga problem med att föreställa sig segergester och måljubel. Väntan bestod bara av en hoppfull längtan.
Idag tvingar jag mig själv gång på gång att tänka på Europa League som mer än ett tröstpris, Red Bulls tre ramträffar från förra veckan och Ricardinhos olyckliga knäskada. Allt för att undvika ett nytt besvikelsetrauma, likt resultaten mot FC Thun och Dinamo Zagreb. Idag laddar jag med lika delar djup ångest och cynisk realism.
Samtidigt är det ju så skönt att sväva iväg. Att unna sig att bli lurad av den statistik som visar att 51 % av de lag som inleder ett dubbelmöte med 1-2 borta står som segrare efter 180 minuter. Att tänka på Rosenbergs två missade jättelägen nere i Salzburg som borde bädda för en tredje gången gillt-fullträff på skånsk mark. Att segrarna mot varken Rangers eller Sparta Prag uppenbarligen inte var engångsföreteelser.
När mörkret lägger sig och temperaturen sjunker kan det faktiskt vara Niva och Lagerbäcks tur att matcha Tom Prahls analyser på bästa sändningstid. Stora lag som Ajax och Olympiakos blir motstånd i mängden. Det finns en liten möjlighet att se Zlatan på stadion redan i höst, och för Himmeriktes del… Camp Cava? Camp Oktoberfest? Camp Berlusconi?
Stopp. Först är det 60 timmar och 90 minuter plus tillägg som ska klaras av. Inte bara klaras av, det kommer att krävas allt och lite till från samtliga för att vinna, avancera och skriva ny historia.
Vi vet, vi kan… Framåt Malmö!
