Måndag morgon: Har de unga en chans att få spela i år?
"Om man bara tittar på namnen jag räknat upp här ovan så slår mig två saker: 1) Det ser galet bra ut, och 2) Hur ska någon av de yngre ha en chans att slå sig in och göra skillnad?"
Trogna Himmelriket-läsare vet att vi har en allsvensk nedräkning varje år. Varje dag, med start måndagen en vecka innan MFF tar emot Häcken i vår allsvenska premiär, kommer vi att publicera en frågeställning som alla i redaktionen har att (kort och helst koncist) ta ställning till.
En av frågorna i år lyder: ”Förutom allsvenskt guld och ett lyckat Europaspel - vad hoppas du mer på?”
Jag behöver ju inte berätta mer om våra svar annat än att de skiljer sig rätt ordentligt åt. Men jag kan avslöja mitt eget i alla fall:
”Förutom att jag hoppas att Markus Rosenberg får att triumfartat sista år, så önskar jag verkligen att någon yngre får ett genombrott. Tyvärr verkar avståndet från U till A bli allt längre och svårare, och allt färre verkar klara av att ta stegen som krävs. Men tänk om exempelvis Samuel Adrian skulle klara det; jag skulle bli väldigt glad.”
När vi idag tittar på Malmö FF:s trupp så känns det som evigheter sen ledningen tog ett beslut att minska truppens storlek av etablerade spelare för att i stället lotsa in fler unga och/eller egna talanger.
Det är ett år sen.
Ett enda år sen när de yngre med Mattias Svanberg i spetsen skulle ta plats, synas, göra skillnad, vara del i ännu ett allsvenskt guld.
Det slutade inte så bra. Magnus Pehrsson fick sparken efter en vår av mindre bra resultat (för att uttrycka det snällt), men särskilt mycket speltid fick trots allt inte de unga förutom just nämnda Svanberg. I stället satt de på bänken och fyllde ut platser medan de etablerade i den tunnare truppen spelade ofta och mycket. Det var alltså framför allt bland de icke ordinarie som skillnaden syntes från året innan.
Experimentet lades ner när Uwe Rösler anlände; vid det laget hade de flesta förstått att för en allsvensk topplacering behövde det värvas. Framför allt som ett europeiskt kval väntade samtidigt med Allsvenskan. Och sen dess har klubben inte tittat tillbaka.
I stället har vi idag en truppbredd som kanske vare sig vi eller Allsvenskan sett maken till. Vi börjar med att titta på startelvan mot Kalmar i lördags:
Johan Dahlin
Lasse Nielsen, Rasmus Bengtsson, Behrang Safari
Eric Larsson, Oscar Lewicki, Erdal Rakip, Fouad Bachirou, Sören Rieks
Marcus Antonsson, Carlos Strandberg
Allsvenska konkurrenter, helt ärligt: Ni skulle gärna ha den elvan representerandes era lag, inte sant?
Under matchens lopp byttes Anders Christiansen, Romain Gall, Andreas Vindheim, Arnor Traustason och Adi Nalic in. Det är minst sagt hyfsade spelare att ha på bänken. Några som blev kvar på densamma var Bonke Innocent, Egzon Binaku och Samuel Adrian som alla visade förra året att de är kapabla att spela allsvensk fotboll och troligtvis hade tagit en startplats i rätt många konkurrenters lag.
På läktaren satt Markus Rosenberg, Jo Inge Berget och Guillermo Molins.
Om man bara tittar på namnen jag räknat upp här ovan så slår mig två saker:
1) Det ser galet bra ut
och
2) Hur ska någon av de yngre ha en chans att slå sig in och göra skillnad?
I Allsvenskan är där ett par omgångar som ligger med endast några dagars mellanrum, i övrigt är det en match i veckan som gäller. Fram till Europaspelet sätter igång i juli så finns det alltså ingen större anledning till rotation av anledningar som har med vila att göra. Skador och avstängningar kommer och formkurvor går upp och ner, men om inget oförutsett händer så kommer Uwe att ha bänken full med kvalitet att sätta in under matcherna.
Det var det Magnus Pehrsson inte hade förra våren. Det gick som det gick, och en repris vill vi inte se. Kvalitet är allt. Vinna är allt. Det är segrar vi vill åt. Tre poäng och etta i tabellen: större krav än så har jag inte på Malmö FF. Inte egentligen.
Men så finns den där extra lilla kryddan, den som höjer anrättningen från utomordentlig till fantastisk. Vi nämner det ofta före, under och efter matcher: spelarna som kommer från våra egna led.
Vi är med rätta stolta när vi ser MFF i en och samma match ställa upp med Markus Rosenberg, Behrang Safari, Oscar Lewicki, Rasmus Bengtsson, Erdal Rakip och Guillermo Molins i laget. Mer än en halv startelva kommer från de egna leden. De har alla varit utanför Sveriges gränser och spelat fotboll och i varierande åldrar kommit tillbaka till klubben.
Det är något speciellt. Det vet alla. Vi på läktarna vill se dem. MFF vill ha dem för bättre reklam går inte att få för sin egen ungdomsverksamhet, eller i kontakten med de lokala sponsorerna. De egna pågarna.
Jag hoppas att de yngre idag, de som nästan är där men inte riktigt når fram till antingen startelva eller matchtrupp, orkar ha tålamod. Det är ett stort steg att ta, att bli etablerad i Malmö FF. Kanske har de inte vad som krävs för att klara av de sista stegen, sådant kan man inte veta. Kanske är några av dem spelare som har det mesta i sin verktygslåda men inte riktigt allt; vi känner väl alla till rätt många namn genom åren som lovade så mycket men inte höll hela vägen.
Men de som har det, jag hoppas att de tittar på Rasmus Bengtsson till exempel. Som sågs som en talang men inte fick plats i MFF och som 20-åring först lånades ut och senare såldes till Trelleborg. Där slog han igenom stort och fick därefter några väldigt fina år i holländska Twente innan han 2015 kom tillbaka till sin moderklubb. Cirkeln var sluten, en egen produkt var hemma. Han tog bara en lite annan väg, precis som också Markus Rosenberg gjort.
Så kanske är min förhoppning för året både naiv och feltänkt. Kanske skulle jag i stället formulerat den som att jag hoppas få se Samuel Adrian, Laorent Shabani och ytterligare andra utlånade till klubbar där de i lugn och ro får chansen att gro och växa till spelare som senare kommer tillbaka till Malmö FF.
Som egna produkter och startspelare. Som de som en dag ska ta över efter Rosenberg, Safari och Bengtsson. Det hade verkligen varit väldigt roligt.
***
Med det sagt: Jag blev oerhört glad när det äntligen var klart att Jo Inge Berget är tillbaka. Han är en av mina favoritspelare sen senast och jag är övertygad om att han kommer att tillföra mycket. Faktum är att han, liksom exempelvis Markus Halsti, nästan känns som en av de våra.
Och som jag skrev tidigare, kvalitet är viktigast. Jo Inge har kvalitet. Välkommen hem!
