Måndag morgon: Utmärkt, okej eller fiasko?
"Det skiljer en avgrund mellan vilken allsvensk placering vi kommer att hamna på."
Två allsvenska omgångar kvar att spela. Två allsvenska omgångar som kommer att berätta om det blir succé eller fiasko. Nuförtiden är det så snäva marginaler att en förstaplats eller en fjärdeplats är skillnaden mellan just succé och fiasko. I alla fall för oss himmelsblå.
Diskussionerna har gått rätt höga den senaste tiden huruvida Uwe Rösler är rätt person att leda Malmö FF även fortsättningsvis. Vi pratar här om en tränare som mirakelräddade klubben förra året, där han tog laget nästan från nedflyttningsplats upp till en tredjeplacering, och tillika den sista Europaplatsen. Därefter ledde han sina spelare vidare från EL-gruppen till en sextondelsfinal mot Chelsea, som vi faktiskt rubbade på hemmaplan. Och i år är vi på nytt inne i ett Europa League-gruppspel under Uwes ledning.
Detta går inte att ta ifrån honom, och hans ledarskap passade Malmö FF väldigt bra. Det är inte tu tal om annat än att han i framtiden kommer att betraktas som en av de större ledarna, tack vare dessa bägge Europa-år. Blir det ändå till slut ett allsvenskt guld i år så hamnar han i mina ögon på Åge Hareide-nivå, det vill säga uppe i den översta tränartoppen i MFF:s historia.
Men om vi inte kommer etta? Eller tvåa eller trea? Om vi hamnar fyra och missar Europa 2020? Kan vi vara nöjda då också? Där finns nog många olika svar beroende på vem man frågar, men mitt spontana är: Nej, det kan vi inte vara. Jag trodde aldrig att vi skulle springa hem Allsvenskan, typ avgöra den i mitten av maj, men att hamna utanför topp tre med våra resurser är inget annat än ett stort misslyckande.
Det skiljer alltså en avgrund mellan vilken allsvensk placering vi kommer att hamna på.
Det är klart att vi inte kan säga annat än att vi har blivit lite bortskämda med framgångar när man efter två sådana år ändå inte är nöjda utan blickar mot andra tränare. Å andra sidan kan man inte heller annat än säga att vi, Malmö FF vill säga, har nått en position där vi inte nöjer oss med framgångar som vi för bara några år sen låg hemma på kammaren och drömde om, någonstans medvetna om att drömmarna var rätt avlägsna mer än något enstaka år då och då. Vi vill ha mer, vi önskar mer, vi kräver mer, mer, mer.
Så här står vi nu, med två allsvenska omgångar kvar. Idag mot AIK. På lördag mot Örebro SK. Sex poäng garanterar en europlats till 2020, och kan innebära allsvenskt guld. I så fall, succé. En andra- eller tredjeplacering, okej men inte mer. En fjärdeplats, fiasko. Och så jämnt som det är i tabellen finns inga utrymmen till misstag nu. Tyvärr kanske det inte ens räcker med två riktigt bra insatser, vi kan ändå kanske hittas bakom två lag från Stockholm.
Och det är ju där det ligger. Allsvenskan är alltid prio ett. Inför säsongen svarar Himmelrikets redaktion på ett antal frågor om vad som ligger framför oss, och en av dem brukar vara om man föredrar allsvenskt guld eller gruppspel i Europa. Om man verkligen måste välja alltså. Det är alltid en stor majoritet som svarar det förstnämnda. Och det utan tveksamheter.
Så det hjälper bara lite att vi kommer ut i Europa om vi samtidigt inte går bra i Allsvenskan. Vi är inte som andra klubbar där det ena hade varit fantastiskt, även om det andra inte var som förväntat. Vi vill ha allt. Hybris och självförtroende stort nog att täcka hela Sverige? Det är möjligt, men det är så det är, det är dit vi kommit de senare åren.
De här två omgångarna kommer som sagt att berätta allt om hur vi recenserar säsongen 2019. Den europeiska får redan nu ett högt betyg; jag hoppas att vi kommer att kunna ge den allsvenska detsamma. Men en sak vet vi, det kan bli alltifrån underkänt till utmärkt. Så snävt är det, så mycket betyder två allsvenska matcher i slutet på den här säsongen.
