Måndag morgon: Essensen av en supporters liv och lidande.
"Allt för en match som slutade precis som den började. Noll mål för hemmalaget, noll mål för bortalaget. Ingenting framåt, ingenting bakåt."
Stor match i torsdags. Bortamöte i Europa. Inte öppet mål men väl en avvägd lyra framme vid nät. Smashläge.
Av det blev… Inget. Eller nästan inget.
Plattmatcher kommer då och då. Det är okej.
Ihåliga förklaringar om det abstrakta ”det” som ingen kommer in i eller om dagar som är sådana dagar har vi hört många gånger. Vi kommer att få höra dem igen. Det är också okej.
Men när slutsignalen går efter en match som tycks ha pågått i en evighet och siffrorna på resultattavlan är fortsatt oförändrade, det är något alldeles extra.
0-0. Essensen av en fotbollssupporters liv och lidande.
Kvittot på att inte bara två poäng gått förlorade, utan också två timmar av ens annars så värdefulla tid. Fast två timmar räcker ju inte, hur många minuter och sekunder har inte lagts på förväntningar, fasor och drömmar? Hur många ansträngningar har det inte gjorts på att boka resor och få tag i biljetter eller att planera och rättfärdiga egentid mitt i familjeveckan?
Allt för en match som slutade precis som den började. Noll mål för hemmalaget, noll mål för bortalaget. Ingenting framåt, ingenting bakåt.
Spelar ingen roll om platsen heter St Gallen eller Strömvallen. Det är samma känslomässiga vakuum, om man bortser från förnimmelserna av igenkänning och deja vu.
Jag brukar tänka att varje måljubel på plats, varje spontan segerdans i tv-soffan eller valfri glädjetår är ett resultat av investeringar i intetsägande, mållösa kryss. Du måste ha varit med om att känna ingenting för att känna någonting, typ.
För jänkarna är det ofattbart. För publiken på handboll, innebandy och basket är det en utopi. För oss fotbollspuritaner är det ett nödvändigt stålbad, en återkommande påminnelsenotis om vilka vi är och varför.
I cupen slutade i alla fall en typisk 0-0-match till slut med 2-0 och avancemang med garanterade tävlingsmatcher innan påsk. Gott så.
Framåt Malmö!