Måndag morgon: Match 61 inför match 62
Match nummer 61 i år spelas på Stadion på onsdag mot danska Odense. Det är en match som betyder väldigt mycket för den som kommer ytterligare åtta dagar senare.
Den här säsongens första match spelade mot IFK Malmö den 18 januari. Det är nästan på dagen 10 månader sen. Det var den första av hittills 60 matcher i år. Vare sig ni vill eller inte, här är de andra:
Lyngby, Krasnodar x 2, Dynamo Kiev, Chelsea, Degerfors, Chelsea igen, Öster, Falkenberg, Brentford, Kalmar, Norrköping, Alkmaar, de 30 allsvenska omgångarna, Sönderjyske, Gorica, Lyngby, Ballymena och Ballymena igen, Domzale x 2 och Mostar x 2, Bnei Yehuda också gånger två, Dynamo Kiev, FCK, Lugano och så då Lugano igen samt Värnamo i cupen förra helgen.
Några har varit viktigare än andra, men ingen har varit helt oviktig. Tävlingsmatcherna kommer alltid först. Givetvis. De har varit 50 till antalet så här långt. Där står poäng eller avancemang på spel, det som är själva kärnan i vår A-lagsverksamhet. Då glädje eller sorg är två ingredienser i alla berördas hjärtan beroende på utgång av matcher.
I de andra matcherna, de av träningskaraktär (vänskapsmatcher hette det förr, men säg den tränare på elitnivå som uppskattar den termen), ska det läggas grunder, spelare ska visa upp sig, former slipas och så vidare. Om än att det inte står poäng på spel, så är de viktiga. Inte för oss supportrar på kort sikt, det kommer sällan tiotusentals supportrar till en eftermiddagsmatch mot, säg, Odense.
Som i övermorgon. Som av en händelse spelar vi en eftermiddagsmatch (start klockan 13.00) mot just Odense, den danska ligafemman. För motståndarna är det en chans att få kvalificerat motstånd inför uppstarten av Superliga, för Malmös del är det en chans att få upp tempot efter någon veckas ledighet mot ett bra motstånd.
Jag antar att Uwe kommer låta sin förmodade startelva mot Dynamo Kiev nästa vecka få mycket speltid, eller i alla fall stora delar av den beroende på hur skade- och känningsläget ser ut. Det är en viktig match av den anledningen. Det var ett slitet MFF vi såg mot Lugano i Schweiz, och några dagar senare mot Värnamo i Svenska Cupen. Spelarna fick välbehövlig vila. Kanske är det inte så mycket kropparna som huvudena som behövde en paus, spelarna brukar säga att det är så i alla fall. Anspänning och uppladdning tar uppenbarligen mer än fälleben och rusher på våta (i den bästa av världar) gräsplaner.
Den vilan har de fått nu. Om en och en halv vecka, i skrivande stund, väntar en ödesmatch i Europa League. Vi är ju numera på den nivån att vi inte bara deltar utan också vill vinna. Ingen är nöjd med ett oavgjort resultat, nästan oavsett motstånd i Europa League, utan vi vill, vi närmast kräver, segrar. Dynamo Kiev hemma måste vinnas om vi vill vidare från gruppen och förlänga även årets Europa League. Det finns teoretiska chanser att kunna ta sig vidare även vid förlust eller oavgjort, men vill man tro på det scenariot då tror man också på att det alls inte är gamle farbror Allan bakom masken på julafton utan faktiskt den riktiga jultomten.
Resultatet på onsdag är av ingen som helst vikt. Allt handlar om att få till det optimalt åtta dagar senare. Det är en oerhört viktig match av den anledningen. Vi supportrar lär inte vallfärda till Stadion, vilket ingen räknar med heller för då hade man inte lagt matchen på den tiden. Men kan man och har tiden så tar man sig dit. Det är alltid trevligt att se vårt lag och det är dessutom tredje sista gången Markus Rosenberg lär spela match för MFF. Men allra viktigast är att Stadion fylls torsdagen den 28 november. Det är dit allt leder från och med onsdagens match mot Odense.
