Måndag morgon: MFF utan Uwe
Det är sällan tyst om Malmö FF. Är det inte avancemang till Europa Leagues sextondelsfinal så är det en framgångsrik tränare som får gå alternativt själv lämnar. Och detta bara sen i torsdag.
Jag läste att Elfsborg hade återsamling i veckan efter en tids ledighet sen det allsvenska avslutet. Nu börjar de, och andra, försäsongen till Allsvenskan 2020. Förvisso väntar snart en julledighet för spelarna men bortsett från det så är det nu träning, träning, träning och åter träning, uppblandat med några träningsmatcher, som ligger framför dem. Hur det låter, livet med det som sägs vara världens längsta försäsong?
Inte lika lockande som att gå på semester i torsdags kväll runt klockan 21 efter att ha besegrat FC Köpenhamn på bortaplan, efter en promenad i Parken, eller hur? För andra året i rad väntar för ledare och spelare inte en period av dagar, veckor, månader med gnuggande av taktiska detaljer tillsammans med löppass och bollövningar. I stället en månads semester, därefter fullt fokus på matcherna som ska spelas 20 respektive 27 februari.
Förberedelserna för detta har redan påbörjats är jag säker på. Erfarenheterna från den korta försäsongen inför dubbelmötet med Chelsea i år är oerhört värdefulla. Nu kan man förbättra detaljer, ändra på det som eventuellt inte fungerade eller avstå från något helt och hållet. Men det blir alltså utan Uwe Rösler.
Jag vet inte vad som ligger bakom avskedet (observera att jag inte skriver avskedandet). En del journalister skriver tämligen självklart om att det har varit för hårda nypor. Att han till och med gått för hårt åt medarbetare i ledarstaben, att det inte är en tillfällighet att Olof Persson och Jens Fjellström och/eller Andreas Georgsson slutat. Kanske är han en tränare sprungen ur 1980-talet, lite som de NHL-coacher som får sparken på löpande band för närvarande. Kanske är han en tränartyp som bränner ljuset i bägge ändar.
Som sagt, själv vet jag inte. Avstår därför från att spekulera. Däremot vet jag att det inte var länge sen jag satt och nästan färdigskrev en ”Avgå Uwe-krönika” efter förlusten borta mot Hammarby. Den landade i stället i en mildare kritik, vilket jag idag är glad för. Vi vann inte Allsvenskan, vilket alltjämt är ett misslyckande, men om man ska vara krass så beror det mer på Markus Rosenberg och Guillermo Molins bland andra, som ett tag hade en intern tävling i vem som kunde missa flest straffar utan att få skit för det. Hade det gjorts åtminstone några mål på alla de missade hade MFF troligtvis idag ståtat med 21 allsvenska guld. Just de misstagen är det svårt att lasta Uwe för.
Med ett allsvenskt guld 2019 hade han gett oss allt vi hade kunnat begära och fått sitt namn skrivet i historieböckerna därefter. Stämmer det att han inte precis tagit fångar för att nå framgång så färgar det möjligtvis av sig i en del personers historiebeskrivningar, men lägger man hans resultat på ett block, svart på vitt, så går det inte att klaga. Jag hör någon muttra om misslyckandet i cupen, men den turneringen verkar ha en förbannelse över sig och dåliga resultat är legio sen slutet av 80-talet. Ingen skugga må alltså falla över Uwe i just det här fallet.
För jämförelse i nutid: Åge Hareide tog oss till två Champions League, ett SM-guld och en femteplats på sina två år.
Uwe Rösler tog oss till två Europa League, två avancemang från gruppen, en tredje- och en andraplats på sina bägge.
Jag håller Åge högre trots allt. CL är ändå CL. Men det är inga avgrunder, det är nyanser som skiljer dem åt. Och nu, vem som än tar över som MFF-tränare gör det med en hyfsad press. Det är med en norrman och en tysk som alla jämförelser kommer att göras. Hur är man egentligen skapt för att vilja utsätta sig för detta?
Vem det blir? MFF har blivit väldigt mycket bättre på att inte släppa igenom information fram till ögonblicket då man vill ha ut den. Minns bara den fantastiska presskonferensen då Uwe presenterades, eller för den delen Magnus Wolff Eikrem. Det är sällan man ser media på plats bildgoogla så intensivt. Att det började läcka om Uwes avsked redan för någon vecka sen, tolkar jag mer som att någon av parterna ville ha ut informationen. Varför och vem det gynnade mest låter jag vara osagt.
Så en ny tränare kan vara klar redan innan den här texten kommer ut. Eller så dröjer det en vecka, kanske ett par. Jag hyser stort förtroende för vår sportsliga ledning och ligger inte sömnlös om nätterna av oro. Sen Daniel Andersson blev sportchef är det två misslyckanden som läggs i hans knä: anställningarna av Allan Kuhn och Magnus Pehrsson. Två tränare som fick sparken, men som också bidrog till fler guld än vad Hammarbys herr-fotboll har. Någonsin alltså. Jag tror jag överlever dylika misslyckanden.
Jag ligger heller inte sömnlös om nätterna av sorg över Uwe. Han är definitivt en av de stora, som sagt, och jag hade hoppats att han skulle vara kvar åtminstone över 2020. Det hade varit intressant att se vad han hade åstadkommit nästa år, upptill det faktum att MFF med honom hade den nödvändiga erfarenheten av en kort och intensiv försäsong inför en sextondelsfinal (som jag var inne på i början av den här texten). Men nu är han borta. Kanske är det sorgen efter Markus Rosenbergs avsked som gör att jag inte är kapabel att sörja mer. Kanske är det glädjen efter FCK – MFF 0-1 som överskuggar allt.
Oavsett, tack för allt, Uwe! Det är inte fel att säga att du räddade oss från ett gigantiskt fiasko 2019 och att du gett oss nästan mer än vad vi vågade tro på i Europa-spelet. För detta ska du alltid bli ihågkommen.
