Lagbanner
Måndag morgon: Erik och en påse

Måndag morgon: Erik och en påse

Erik, 12 år. Han är tillsammans med sin farmor huvudpersonen i veckans Måndag morgon.

Epidemien rasar. Många insjuknar, en hel del dör. Människor vi känner, eller kanske bara hört talas om, far illa. Mängden för oss okända som smittats är överväldigande. De flesta av oss fruktar att det ska hända någon närstående, att han eller hon ska bli svårt sjuk. Vi ser och hör dagligen, mer eller mindre timme för timme, varningar och råd.
 
Samtidigt ser vi inslag från nyhetsprogram där människor i Kungsträdgården i Stockholm skrattar bort faran där de sitter tätt, tätt på uteserveringar med öl, kaffe, mat. Idioter tänker de flesta av oss, för vi är väl medvetna hur sjuksköterskor, läkare och annan personal inte långt därifrån sliter hårt och mycket. Vi ser hur sjuksköterskorskor, läkare och annan personal utsätter sig för potentiell livsfara varje gång de vårdar någon svårt sjuk i den här sjukdomen som vi kallar Covid-19.
 
Jag har en god vän som arbetar som intensivvårdssköterska. Det hon berättar, det hon får berätta utan att bryta sekretessen, är så dystert att det är svårt att ta in. Trots att solen skiner där ute och att våren inte bryr sig om en sjukdom som först dök upp i Kina för några månader sen utan gör nu sin som alltid lika välkomna entré, så är vi inne i en tuff period. Så är det, det kan inga medelålders eller äldre ignoranta människor i exempelvis Kungsträdgården ändra på hur gärna de än tror sig vara odödliga.
 
När det som mörkast och jävligast behöver vi strimmor av ljus. Något positivt. En påminnelse om att livet trots allt är här och nu, att allt inte är dystert. En sådan heter Erik, är 12 år och fick en plastpåse i helgen. Det gjorde mig rörd och glad.
 
Min sambo, som är sjuksköterska på en psykiatrisk avdelning på Varbergs sjukhus, hade för någon vecka sen med sig en matlåda som hon alltid har. De var några stycken som satt och åt sina medhavda luncher tillsammans när en av dem plötsligt sa:
- Det är inte så att jag kan få din påse?
 
Den frågan hör man inte så ofta. Snart stod det emellertid klart att plastpåsen min sambo haft med sig maten i nu inte var vilken påse som helst. Det var en som jag fått med mig vid något tillfälle när jag handlat i MFF-shoppen, och då förstår ni alla att detta var något utöver det vanliga.
 
Min sambos kollega erbjöd sig till och med att betala för påsen, vilket förstås inte kom på tal. Men hon fick berätta varför hon skulle ha den, och det var som så att hennes barnbarn älskar Malmö FF och hon ville överraska honom med något MFF-aktigt.
 
Jag har levt stora delar av mitt liv i Varberg och här är folk historiskt sett mer intresserade av andra mer närliggande lag som IFK Göteborg och Elfsborg. Det är inte många himmelsblå genom åren jag har stött på, om än att det på senare år har tyckts mig som att vi blir allt fler. Fast när jag var 12 år var jag ensam om att hålla på Malmö FF. Att åka till Malmö var uteslutet. Erik delar stad och därmed svårighet med mig.
 
Jag bad min sambo fråga sin kollega, Eriks farmor alltså, vem som är hans favoritspelare i MFF genom tiderna, och föga förvånande är det Markus Rosenberg. Hur många andra i ungefär samma ålder skulle inte säga samma sak? Hur många oavsett ålder skulle inte säga samma sak? Vad Markus Rosenberg betytt inte bara för MFF utan också för många tjejers och killars fotbollsintresse går inte att räkna på. Han, samt förstås hela föreningens framgångar i Europa och dominans i Sverige, är den stora förklaringen till att jag ser några fler mössor och tröjor med MFF-tryck i min hemstad nu än för bara 10 år sen.
 
Men Erik lade till ett namn som också är en favoritspelare: Anders Christiansen. Inga konstigheter med det heller. AC är väldigt mycket MFF, han är väldigt bra, han har varit hos oss länge. Jag och många andra delar Eriks fäbless för vår superdansk.
 
Min sambo frågade några dagar senare hur Erik hade reagerat över MFF-påsen, men hans farmor svarade:
- Den får han till påsk. Det ska bli en rolig överraskning för honom.
 
Jag har aldrig träffat Erik. Jag vet att han har varit på en del matcher i närområdet när Malmö FF spelat men hans allra första allsvenska match överhuvudtaget var hemma på Stadion den 9 augusti 2015. Då vi vann med 2-1 mot IFK Göteborg inför 21 127 åskådare och målskyttar var Karí Árnason och Markus Rosenberg; får man en sådan vacker start på sitt fotbollsintresse är man som amerikanerna säger ”blessed”.
 
Jag har fått reda på att han är 12 år, som sagt. Jag tänker och hoppas innerligt att han en dag snart igen kommer att få stå på Norra eller sitta på Södra eller var som helst på Stadion, och sjunga tillsammans med så många andra iklädda de vackraste av färger. Jag antar att han har drömmar om framtiden, kanske önskar han att han en dag får spela i Malmö FF.
 
Och så vet jag att en påse inte alltid bara är en påse. En vanlig plastpåse med ett märke på kan också vara en symbol för något mycket mer: Om drömmar och om hopp och om ljus. Sådant som kan behövas i tider som dessa. Sådant som en klok farmor förstår.

Magnus Johansson2020-04-13 08:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF