Måndag morgon: Skägg, avsked och sviter - en summering

Himmelrikets halvtidssummering är här.

Halva Allsvenskan plus en match är avklarad. En halv säsong är således gjord och detta på blott två månader. Malmö FF har spelat 19 matcher från och med den 15 juni då vi mötte Mjällby till och med igår kväll då samma lag stod för motståndet. I några punkter summeras här vad som hittills har varit säsongens…

Viktigaste mål: För såväl laget som för undertecknad är det Isaac Kieses Thelins 2-2 hemma mot Varbergs Bois den 21 juni. En förlust hemma mot ett nykomlingslag i den tredje omgången och jag hade fått höra det från många här i Varberg där jag bor. För MFF hade det inte bara varit pinsamt, det hade varit oacceptabelt och en förödande start på Jon Dahl Tomassons allsvenska sejour i MFF.

Kors i taket: I cupsemin mot Mjällby tilldömdes MFF en straff i förlängningens sista minut. Den missades, vilket inte förvånade någon himmelsblå sett till förra årets straffmissfyrverkeri. Så få trodde väl på himmelsblå seger i den efterföljande straffläggningen, men kors i taket – vi vann den efter att bara ha missat en.

Vidrigaste: I finalen i cupen fick vi IFK Göteborg som motstånd. Årets viktigaste match skrev jag inför. 31 års cupförbannelse skulle nu brytas och det mot laget som jag unnar framgångar allra minst av alla svenska lag, Östersund inkluderat. Vi förlorade efter ett individuellt misstag som för en utomstående kan ses som ett exempel på svart humor, men för oss som ett slag i ansiktet. Den värsta förlusten på många år som jag upplever det. Fullständigt vidrigt.

Vändning: Det såg i rätt många matcher ganska fattigt ut när Malmö spelade, i alla fall fram till straffområdet. Det blev någon seger här, någon oavgjord där och så årets hittills sämsta insats, 0-1 mot Elfsborg på Borås Arena. Vi som förespråkade fortsatt tålamod tycktes vara i minoritet. I nästa allsvenska match mötte vi IFK Norrköping. Spelet stämde plötsligt mycket bättre och trots ett sent mål från bortalaget som innebar delad poäng såg det ut som om bitarna började falla på plats. Här var vändningen. Därefter hade vi åtta raka segrar i Allsvenskan innan gårdagens kryss.

Inte lika saknad som befarat: Markus Rosenberg. Utanför planen och i omklädningsrummet kan nog ingen i dagsläget ersätta ikonen, men på planen har andra spelare klivit fram och visat samma kompromisslösa inställning. Som Anders Christiansen. Som Isaac Kiese Thelin. Men framför allt som Ola Toivonen. Jag trodde inte det inför säsongen.

Meste: Anel Ahmedhodzic blev alltså utlånad i fjor för han var placerad så långt in i Uwe Röslers kylskåp att han inte ens kunde skymtas. Nu: spelar varenda minut (förutom de sista två-tre igår då han fick kliva av efter att ha trampat fel) och gör det väldigt bra. Vad hade vi gjort utan Anel 2020?

Överraskning (1): Först Rasmus Bengtsson. Sen Lasse Nielsen. Därefter Oscar Lewicki. Och så snubblade Behrang Safari över sig själv i cupfinalen. Endast Anel Ahmedhodzic kvar. Vad göra? Den sistnämnde kunde ju knappast spela ensam i mittförsvaret, så goda råd var dyra. I väntan på något, som ett nödvändigt nyförvärv, fick Franz Brorsson, nyss åter från lån i Esbjerg där han inte fått någon speltid på länge, chansen i det allsvenska mötet med IFK Göteborg. Resultat: I stort sett bäst på plan i den matchen och följde upp det med jättefina prestationer därefter. Förra året låste Uwe Rösler bokstavligt talat in honom på toaletten, i år har Jon Dahl Tomasson bildligt talat släppt ut honom.

Fokus: Där har varit en hel del domarmisstag i årets allsvenska, men spelschemat är väldigt komprimerat även för dem. Det har funnits ett rätt läskigt och rätt orättvist fokus på domarna i årets allsvenska, där millimetersekvenser analyseras och där ansvar ska utkrävas. Fortsätter det så här har vi snart VAR här tyvärr. Errare humanum est.

Skönaste seger: Att vi besegrade IFK Göteborg med 3-0 dagarna efter cupfinalen. Jag vet inte åt vilket håll MFF hade gått vid en förlust, för att inte tala om det fruktansvärda trauma som två förluster mot IFK Göteborg inom loppet av tre dagar hade inneburit. Men skönt var det att vi vann.

Svit (1): Åtta raka segrar i Allsvenskan är maktspråk. Vi har inte bara närmat oss IFK Norrköping, som fick det allsvenska guldet redan i omgång sju, vi har inte bara gått upp jämsides, vi har passerat och dragit ifrån.

Överraskning (2): Amin Sarr. Det är bara att erkänna, följer man som jag inga träningar på plats eller de yngre när de spelar så var Amin mest ett namn i mängden. Den här sommaren har han passerat en hel del spelare i hierarkin om att få speltid, och det är alltid extra roligt när yngre gör så. Jag hoppas vi får behålla honom ett tag till så vi får fortsätta njuta av honom.

Tålamod som lönat sig: Fouad Bachirou har sen han kom från Östersund varit självskriven i startelvan. I år är det inte lika självklart att han får spela, utan tränare Tomasson alternerar mellan honom och Bonke Innocent. Av årets 16 matcher har Bonke spelat 11 matcher precis som Bachirou har gjort. 2 augusti var det tre år sen Bonke kom till MFF, och det har varit tal om lån, till och med om att ge bort honom, men själv har han sagt att han vill stanna och kämpa om en startplats. Tålamodet har lönat sig, nu får han spela kontinuerligt. Killen är bara 24 år. Jag bugar och applåderar, imponerad.

Kastare: Jonas Knudsen. Wow.

Svit (2): Hammarby, Sirius, IFK Göteborg och Helsingborg – i fyra raka allsvenska matcher vann MFF med tre måls marginal. Det är imponerande.

Skägg: Konkurrensen är minst sagt svag, så att Jo Inge Berget vinner skäggkampen överlägset råder det ingen tvekan om. Han gjorde ett försök att raka av sig och samtidigt spela fotboll i MFF, men det var ingen god idé. Nu är han tillbaka som skogshuggar-norrman och efter en försiktig start på säsongen vi är inne i nu, så tillhör han lagets absolut bästa spelare i match efter match. Och på tal om sviter, han gjorde mål i fem raka matcher. Inget konstigt med det säger någon. Tja, ingen annan har gjort det i MFF:s A-lag sen Niklas Skoog i början av 2000-talet.

Bortglömda (?) läktarsång: När spelet inte lossnade och det blev fler oavgjorda än vi önskat och till råga på allt en förlust borta mot Elfsborg var det många som ville ha förändringar, avgångar och nyförvärv. När vi får vara på plats sjunger vi emellanåt en uppmuntrande sång, men den hade många glömt bort eller missat innebörden av:
”Och om du trodde att allting var förlorat
Att Malmö skulle lägga sig och dö
Då kan du ingenting om vår historia
Vi är Malmö
Vi är Malmö – MFF”

Räddning: Vid ställningen 0-0 hemma mot Hammarby fick gästernas Alexander Kacaniklic i stort sett öppet mål. Hur Johan Dahlin lyckades rädda MFF från 0-1 där vet jag inte om han ens själv kan svara på. Jag vet inte heller hur han själv rankar den räddningen, men den måste komma högt upp. Den var, faktiskt, helt fantastisk.

Återkomst (1): Ola Toivonen. Verkade som att en del misströstade när värvningen av Ola var klar. Det hette att han var gammal, förbrukad och avslagen. Så säger ingen idag. Oerhört viktig för Malmö FF redan.

Återkomst (2): Isaac Kiese Thelin. Var inte länge i MFF 2014 innan han i januari 2015 såldes till Bordeaux efter det framgångsrika Champions League-spelet. Men trots bara ett halvår här fick han varma känslor för klubben, och är nu på lån från Anderlecht. Ligger högt i allsvenska skytteligan och är precis så bra som jag och många andra hade hoppats.

Återkomst (3): Marko Johansson har väntat länge på chansen och varit utlånad till Trelleborg, Gais och Mjällby innan han för några veckor sen blev återkallad till MFF (där han gjorde sin debut, i Champions League-kvalet mot litauiska Zalgiris Vilnius inte ens 17 år gammal). Fick mot Örebro äntligen göra sin första allsvenska match för klubben han började spela redan som ung pojke. Vackert.

Bästa match: På tal om mötet med Hammarby och Johan Dahlins räddning: Därefter var det inte tal om vilket lag som var bäst. MFF var något av en maskin som hade hackat och hostat ett tag, men här och nu fick det mesta att stämma. Det var en väldigt väl genomförd match, för att uttrycka sig i underkant.

Överraskande målskyttar: Att en mittback nickar in ett mål på en fast situation är inget ovanligt, men att två mittbackar som aldrig någonsin gjort mål i Allsvenskan gör varsitt i samma match (HIF hemma) måste ses som desto mer överraskande. Franz och Anel blev därmed målskyttar nummer 60 och 61 på Malmö Nya Stadion.

Tråkigaste: Vi är inte där.

Avsked: Häromdagen stod det klart att Guillermo Molins lämnar Malmö FF för tredje gången. Han vill ha mer speltid och verkar inte kunna finna sig i att vara någon som inte tillhör de 11 främsta. Jag vet inte hur hans relation med tränare Tomasson har varit eller om något sagts eller gjorts som fått dem att komma på kant med varandra. I de två sista matcherna innan han rev kontraktet fanns han inte ens med i truppen trots avstängningar och rotation i startelvan, vilket förvånade många. Vi utomstående vet som sagt inte vad som hänt, men det är sorgligt att en spelare som varit så viktig för gulden 2010 och 2013 (framför allt 2013, utan Guille vet jag inte ens om vi hade vunnit, så totalt överlägsen var han alla andra i Allsvenskan) lämnar med en väldigt bitter eftersmak hos både honom och oss. Guillermo Molins och Malmö FF har varit en saga med många vändningar och konstiga vägar, men det lyckliga slutet fick vi aldrig se. Som sagt, sorgligt.

Föredöme: Behrang Safari har sen återkomsten till MFF 2016 varit självklar i Malmö FF:s startelvor. I år har han fått se Jonas Knudsen ta vänsterbacksplatsen och speltiden har blivit ringa. Han gör sitt bästa och nog precis allt i hans makt för att återta startpositionen, men när det inte lyckas och han får nöja sig med inhopp, så gnäller och beklagar han sig inte utåt. ”Berra” är en glädjespridare, och sådana är oerhört nyttiga, samtidigt som han är professionell i sin inställning. Det var hans misstag som ledde till att vi förlorade cupfinalen, det var han som fick ta emot mycket hat och därefter ännu mer kärlek, och det var han som hanterade detta på ett sätt som är imponerande. Behrang Safari är ett föredöme för många att se och lära av. Vi är många som kommer att sakna honom den dagen han avslutar sin karriär.