Måndag morgon: Att avsluta positivt
"Så allt är inte svart för oss. Det finns många ljus när man tittar sig över axeln, bakåt på året. Också när man blickar framåt."
Ännu en måndag. Kolsvart ute, antagligen regn i luften fast det går inte att se ännu. Om nån timme är det frukost och en helt ledig dag ligger framför mig. En helt ledig vecka väntar mig för att vara exakt. Visade sig att jag hade fem semesterdagar att ta ut innan årets slut, och nu passade det bra. Kontentan av alla resor som inte blivit av i år är att semesterdagar samlas på hög. Inte alls dumt faktiskt, om man nu ska hitta något positivt med den här pandemin som vi kallar för coronan och Covid-19.
Jag tänker emellanåt på alla dem som inte håller på Malmö FF. Vilket jävla 2020 det har varit. Vi kan åtminstone glädjas åt guldet och ett spel som oftast utklassade motståndarnas. Och ett vunnet guld är ju inte så bara, tvärtom är det lindring och glädje när mycket annat ser mörkt och förtvivlat ut.
På tal om positivt. Jag hade privilegiet att få se en allsvensk fotbollsmatch i år. Det var den första advent och Malmö FF spelade mot Varberg i Varberg, och till Påskbergsvallen har jag inte många minuter att cykla. Trots förlusten, trots det minst sagt undermåliga spelet och den lika usla inställningen och inte att förglömma det urjävligt kalla vädret, trots allt detta så var det en underbar eftermiddag. Man saknar inte kon förrän båset är tomt heter det. Mycket riktigt, kunde någon ens föreställa sig saknaden efter fotbollen med favoritlaget på plats på en stadion?
Som vanligt varje december publicerar vi på Himmelriket artiklar mest varje dag under temat Årets. I år är inget undantag. Vi skriver om något eller någon som gjort sig förtjänt av att skrivas lite extra om. Och på nyårsafton klockan 13 kommer som vanligt årets sista text från redaktionen, då vi listar vad var och en av oss skribenter och fotografer anser ha varit bäst respektive sämst under året. Vad tycker du? Hur lätt är det att bara välja en enskild sak?
Jag är rätt övertygad om att guldet rankas som allra högst av mer eller mindre alla. Men sen finns ju mängder med andra saker som inte får samma uppmärksamhet, för hur konkurrerar man med en allsvensk titel liksom? Det går ju inte tänker jag, det skulle vara ett långt avancemang i Champions eller Europa League möjligtvis.
Men det finns annat som är värt att lyfta fram. Jag nämnde tidigare att jag ibland tänker på hur andra lags supportrar har det ett sånt här år. Drottning Elizabeth i England utnämnde vid tillfälle det gångna året som ett annus horribilis, ett förskräckligt år. Det hade varit den ena rojalistiska motgången efter den andra och för regenten var det bara att hoppas att nästa år, 1993, skulle bli bättre. Lek med tanken på att du är supporter till Helsingborgs IF eller IFK Göteborg för att ta några exempel. Ligger annus horribilis fel i munnen där; degradering eller på väg att ramla ur Allsvenskan, förlorade inkomster till en redan sinande kassa och dessutom ingen möjlighet att hjälpa ditt lag på plats?
Man behöver inte vara alltför empatiskt lagd för att fatta att det hade varit lätt att hålla sig för skratt. Det är inte så att vi himmelsblå är helt opåverkade. Tvärtom, det rinner pengar även ur vår förening och hur länge som helst kan vi inte stå emot med så här förhållandevis få inkomster. Men å andra sidan är vi i ett läge alltjämt där vår klubb anser sig ha råd att tacka nej till ett bud på väldigt många miljoner på kapten Christiansen, eftersom man dels anser det för lite pengar med 30-40 miljoner och dels oroade sig för vad en försäljning skulle innebära för vår titeljakt.
Jag är övertygad om att vi är ensamma i Sverige om att kunna resonera så, att ha en sån kassa trots allt att vi kan vifta undan mångmiljonbud. Det är också positivt.
För att fortsätta med det positiva vill jag avslutningsvis nämna den påverkan på vårt spel tränare Jon Dahl Tomasson har haft. Det finns förbättringsområden, absolut. Konstigt vore annars. Få tränare skulle efter sitt första år i en klubb säga att ”nu blir det inte bättre”. Han har dessutom fått kritik för att han inte lät Rasmus Bengtsson spela alls, eller Behrang Safari inte mer än denne fick. Kanske är kritiken rätt, kanske är den det inte; vad vet väl vi utomstående?. Man ska vårda gamla hjältar, men inte till vilket pris som helst.
Och när Markus Rosenberg säger så här i den här intervjun med Kvällsposten så finner jag inga argument att protestera:
– Det är bara att respektera Tomassons stil. Sedan kanske man inte tycker lika. Jag tycker egentligen att Rasmus Bengtsson kvalitetsmässigt är tillräckligt bra för att spela och jag tror att Anel vuxit ännu mer med ”Ralle” bredvid sig. Men som tränare tar man alltid beslut som inte alla tycker om. Ser man till helheten tycker jag att Jon Dahl Tomasson har gjort ett fantastiskt jobb. Sedan finns det saker som är mindre bra, men överlag ett fantastiskt jobb. Men det värsta som fanns när jag spelade själv var gamla spelare som sa att det var bättre förr. Det blir bara patetiskt. Jag är mycket hellre på den sidan som hyllar Jon Dahl Tomasson, speciellt efter det här året som varit så komplicerat.
Så allt är inte svart för oss. Det finns många ljus när man tittar sig över axeln, bakåt på året. Också när man blickar framåt. Vi har fortfarande en stark ekonomi. En stark trupp. Viktiga spelare sitter på längre kontrakt. Och, inte minst: Vaccinering är på gång, och det är bara att hoppas och böna om att det fungerar och att den här pandemin snart får ett slut. Då kommer det inte dröja alltför länge innan vi åter är på plats runt fotbollsplaner någonstans i Sverige. När vi får träffa vänner. När vi får sjunga Hymnen. Gapa sönder våra halsar i ren eufori när det görs mål och segrar bärgas. Och framför allt, för att ingen ska tro något annat, att det vanliga livet återställs. Där få eller ingen dör av just den här sjukdomen i alla fall, eller ligger sjuka och får men. Vi vågar kramas, köpa våra skjortor och byxor och klänningar och böcker och allt vad det är i fysiska butiker igen. Normalitet. Återgång.
Och med det önskar jag er alla en riktigt god jul med förhoppning om att helgen som ligger en dryg vecka bort blir varm och fin. Vi får ta hand om varandra, om våra nära och kära, på sätt som är möjliga detta 2020. Och sen, det kommer en dag…