Måndag morgon: Om Jonnie Fedel
"Men Jonnie har alltid hängt med. (...) Han finns där som en trygg fyr i både ljus och mörker, och är en konstant i en fotbollsvärld som är föränderlig på ett sätt som lite annat i ens vardag."
Jonnie Fedel och jag är lika gamla. Ska man vara petnoga är han en månad yngre, men i vår ålder är det petitesser. Som spelare i MFF kändes det som han hade varit med för evigt när han slutade hos oss 2001, och de sista åren sa jag till folk som tyckte sånt var roligt att så länge Jonnie spelar är hoppet om en MFF-karriär inte ute för min del heller. Kan han i den åldern, så kan väl jag. Som skämt var det inte ens halvroligt, eftersom jag inte hade spelat fotboll aktivt sen jag slutade i Varbergs Gif som 15-åring.
Men Jonnie har alltid hängt med. Han skrev A-kontrakt med MFF 1984, han är fortfarande kvar; de senaste 15 åren som målvaktstränare. Mitt liv som MFF-supporter, är det inte fel att säga, går hand i hand med Jonnie Fedel. Han finns där som en trygg fyr i både ljus och mörker, och är en konstant i en fotbollsvärld som är föränderlig på ett sätt som lite annat i ens vardag.
Som målvakt hördes han, han visste hur man gav instruktioner om man säger så. Som målvaktstränare är det likadant, vilket har blivit ännu tydligare ett år som 2020 när utebliven publik gett hans röst allt utrymme att höras under matcher. Han har väloljade stämband.
Trots alla hans år i klubben syns han inte mycket i media. Googla Jonnie Fedel och det hittas inte mycket om och med honom. Själv har jag bara gjort en enda intervju med honom tror jag. Detta var i samband med att jag i ett samarbete mellan Svenska Fans och Svenskt Demenscentrum fick i uppdrag att skriva om när MFF 1987 mötte spanska Granada i en match med Maradona och hans bägge bröder. Då ringde jag upp Jonnie som vältaligt och så utförligt han mindes berättade om kvällen och mötet.
Varför det inte blivit fler intervjuer vet jag inte. Jag tror emellertid att det har med Jonnie som person att göra. Han har en aura av integritet och jag-är-inte-intresserad-av-skitsnack som skickar ut signaler om att hålla avstånd. Samtidigt har jag förstås mött och hälsat på honom på läger och runt Europamatcher, och då har han alltid nickat och sagt något kort. Samtidigt har det funnits en känsla av att han borrar ner blicken i backen och ber en lämna honom i fred. Säkerligen är det hos mig det ligger, men det har å andra sidan gjort att jag hyser stor respekt för honom. Jag har alltid haft svårt för högljudda och snacksaliga pellejönsar, och Jonnie är deras totala motsats.
Så för att inga missförstånd ska uppstå, jag är väldigt förtjust i Jonnie Fedel. Eller rättare, eftersom jag ju faktiskt inte känner honom, jag är väldigt förtjust i bilden jag har av honom. Och som målvaktstränare för Malmö FF.
För om jag inte gjort så många intervjuer med honom så har jag gjort desto fler med Johan Dahlin och han tar varje tillfälle i akt att hylla Jonnie. I och med att jag rankar Johan som Allsvenskans bäste väger hans ord och åsikter tungt. När han alltså säger att utan Jonnie vore han inte den målvakt han är, då tror jag på honom.
När vi himmelsblå pratar om Malmö FF säger vi gärna att det sitter i väggarna: alla våra segrar, framgångar, guld, legendariska spelare. För att det ska finnas en grund för sådana påståenden krävs det substans. Vi har vunnit mycket, vi har tagit våra guld, vi har spelat framgångsrikt i Europa, vi har spelare som det talas och skrivs om.
Men det krävs också att det finns folk inom föreningen som kan berätta och visa genom att föregå med gott exempel, för annars blir det bara legender utan innehåll till slut. Daniel Andersson är själva typexemplet på en sådan person som tar historien vidare, som är historien. Jonnie Fedel är det också. Dessa ska vi vara rädda om, de som fortfarande finns kvar i klubben och som träffar spelare och andra ledare dagligen. De för arvet vidare.
Häromdagen stod det klart att MFF förlängt med Jonnie i ytterligare tre år, till och med 2023 alltså. Det var fantastiska nyheter. Jag har inte sett mycket om det i media. Jag har inte läst någon intervju med Jonnie utanför den korta på mff.se där han berättar om sina känslor. Allt är som vanligt vill säga.
Detsamma kan sägas om mitt förhållande till MFF: Allt är som vanligt. Jonnie finns ju där.
