Måndag morgon: 1-9
Från 1 till 9 med bland annat Knudsen, andra målskyttar och en saknad.
1. Placeringen där vi hittar Malmö FF när vi nu gått in i ett EM-uppehåll. Inga konstigheter säger nog många himmelsblå, vi är vana att komma etta. Ta bara 2014, då ledde vi från omgång 1 fram till 30. Överst i tabellen hela vägen alltså. Så har det emellertid inte varit i år. Efter att vi förlorade mot Djurgården med 1-3 kändes det inte det minsta säkert att vi efter färdigspelad vår skulle ligga etta.
Visserligen har vi en match mer spelad och vår ledning är tre poäng, så jag hör redan nu från huvudstadens Östermalmsområde att den där ledningen inte är helt adekvat. Fast faktum är ju att så länge Djurgården inte spelat sin match i omgång 13 (som är den vi spelade och vann mot Elfsborg för 11 dagar sen) kan de heller inte räkna in sina tre poäng. De kan lika gärna förlora den matchen. Alltså, Malmö FF ligger på plats 1. Överst. Först. Där kan vi gott bli kvar tycker jag. Finns liksom ingen anledning att titta bakåt, utan det är bättre att sitta här uppe och titta ner på de andra.
2. På tal om den fantastiska säsongen 2014, då hade MFF 22 poäng efter 9 spelade matcher. Nu har vi blott 2 färre, det vill säga 20. Men till skillnad från då har det i år gnällts och beklagats över icke hållna nollor, spelare som får chansen trots att de bevisligen inte håller måttet, spelare som inte får chansen trots att de borde, ungdomar som behöver speltid, hackande spel och en del annat.
Nu tror kanske någon att jag gnäller på gnället. Absolut inte. Jag håller inte med om allt, men jag tror att himmelsblå supportrar och media i Sverige är så vana vid ideliga framgångar att minsta motgång skrivs upp som kanske större än vad den är (nej, jag menar inte att årets cupsaga var något annat än just ett fiasko, men nu handlar den här texten uteslutande om Allsvenskan). Jag tror att gnäll och kritik håller vår förening på tårna, att det får spelare och ledare att bli ännu bättre.
Och kanske är det så att 2014 på våren, när det mest var en avlägsen dröm att ta oss till Champions League, var vi inte lika vana vid framgångar som vi är nu. Då hade vi de senaste åren guld 2010 och 2013 i närtid (och åren dessförinnan var i ärlighetens namn inget vidare), medan vi sen dess tagit guld ytterligare fyra gånger. Visst hade vi även då inställningen att det bara är guld som gäller, men nu kräver vi den finaste medaljen på ett annat sätt.
Eller så minns jag helt fel, kanske var det samma tongångar då som nu.
3. Både Sören Rieks och Antonio Colak har gjort 3 mål, vilket de leder vår interna skytteliga på. I alla fall från den sistnämnde är det en något blygsam utdelning, om man nu ser vårt lån från Grekland som den store målskytten allena. Nu bidrar han med så mycket mer, och är väl självskriven i startelvan. Förhoppningsvis släpper det snart, och ”Toni” blir den skyttekung vi så gärna vill ha.
Man kan också se det som ett styrkebesked från oss att våra 18 mål är uppdelade på 10 spelare, varav tre är försvarare. Det gör det, tänker jag, svårare att försvara sig mot MFF när man inte vet varifrån chanserna kommer.
4. Premiär, Hammarby hemma. En fantastisk förstahalvlek där vi borde avgjort matchen sett till chanser och övertag. Istället med bara 40 sekunder kvar av ordinarie tid var ställningen 2-2. Då: hörna. Slås av Anders Christiansen. Bortnick från hammarbyare, vunnen duell av vår danske vänsterback Jonas Knudsen, en kalasträff på halvvolley och bollen otagbart in. 3-2 till Malmö. Eufori förstås. Ut mot Norra och jubla ihop med ståplats som inte fick vara där.
Sen 4 minuters tillägg innan årets första allsvenska match blåstes av och MFF stod som segrare. Kan bli en match vi kommer prata om länge. Tack vare ett sent mål, tack vare ett snyggt mål signerat Jonas Knudsen. Som grädde på moset blev han senare i månaden framröstad av Himmelrikets redaktion till april månads bästa spelare.
5. Så många matcher är vi obesegrade sen den katastrofala insatsen mot Djurgården som slutade med en förlust som inte ens den mest enögda MFFare kan säga var orättvis. Där var det tungt, och det var pessimistiskt. Men efter det blev det seger mot Varberg, oavgjort mot AIK och segrar mot Kalmar, Elfsborg och Örebro. 5 raka utan förlust ingav hopp och framtidstro. Samt en förstaplats i tabellen.
6. Malmös nummer 6 är Oscar Lewicki. Han har inte spelat en sekund i årets allsvenska. Han är skadad, men ingen utomstående vet var skadan sitter, när han kommer tillbaka, hur allvarligt det är. MFF vill inte berätta. Blir det efter uppehållet? I år? Någonsin? Säg det.
Oscar är inte en spelare och person som gapar efter vare sig de stora eller små rubrikerna. Han gör sitt jobb. Han är duktig på det. Han är en spelare som inte märks så mycket förrän han saknas.
Och saknats har han den här våren. Hans lugn, hans trygghet, hans erfarenhet - fram till att tränare Tomasson äntligen vågade satsa på Pavle Vagic saknade laget Oscar något oerhört. Det var felbalanserat. Jag hoppas han snart är tillbaka, men fan vet.
7. I den allsvenska tabellen hittar vi en av nykomlingarna, Degerfors, på plats 7. Från den lilla värmländska bruksorten kommer Ola Toivonen. Han var förra året en av de viktigaste nycklarna till att det blev ett överlägset guld till slut, men har den här våren haft det svårare. Inte alls samma tekniska briljans, öppnande passningar och det har sett lite långsammare ut. Men vi vet vilken kapacitet han besitter, vilken fantastisk fotbollsspelare han är. Jag hoppas han får visa detta 2022. För innan dess lär det inte bli något spel för 34-åringen (35 i juli) efter att blivit allvarligt skadad i matchen mot Elfsborg. Kämpa, Ola! Vi saknar dig.
8. Så många personer tillät Folkhälsomyndigheten och Regeringen att det släpptes in på Stadion (och andra utomhusarenor). 8 personer är inte många. De syns knappt på läktaren. Men är det pandemi så är det. Fast, eller? Samtidigt sitter det väldigt många fler på en ofattbart mycket mindre yta som logerna och arenarestauranten är eftersom det är andra lagar och regler som styr. Jag förstår inte.
Men men, från och med imorgon ska det vara tillåtet med 500 sittande på en läktare. Bra förstås. Fast om jag tillåts fortsätta gnälla så är 500 personer på Påskbergsvallen i Varberg mycket, medan det på Friends, Stadion och Tele2 är väldigt lite. Man kanske hade kunnat använda procent av en stadions kapacitet i stället?
9. Och slutligen: i årets 9 matcher har vi gjort 18 mål, släppt in 13, vunnit 6, spelat 2 oavgjorda, förlorat 1, haft 5 hemmamatcher och 4 på bortaplan, tagit ledningen i alla matcher utom mot Hammarby och Djurgården, sett våra tre senaste mål komma från ungefär samma position strax utanför straffområdet och in i samma målvaktshörn, och de som har spelat alla dessa 9 matcher är Marko Johansson, Jonas Knudsen, Franz Brorsson, Jo Inge Berget och Adi Nalic.
1 till 9. En vårsäsong är till ända. Den 3 juli är det återstart.