Måndag morgon: Unnaryd, Malmö, Helsingborg - det är fotboll
"En äldre man bytte påsar i några papperskorgar. Han tittade nyfiket på mig, jag tror man kan utgå från att alla känner alla i Unnaryd och mig känner de inte. Jag sa som det var, att jag bara ville fotografera planen och läktaren och titta mig lite omkring eftersom detta var Marcus Antonssons hemmaplan en gång i tiden."
Det är väl inte så ofta man har vägarna förbi Unnaryd, så det gäller att passa på när man är i närheten. Unnaryd är en geografiskt krånglig historia, då samhället tillhör halländska Hylte kommun, men ligger i Småland. Ingen blir väl klokare av det, så vi lämnar det därhän. Marcus Antonsson kommer härifrån, så när vår bil ändå var ute på en liten roadtrip där dagens slutdestination var Bredaryds Wärdshus, tog vi vägen om Unnaryd.
Det må låta lite konstigt, men det är ju nu så våra hjärnor tenderar att fungera. Så här: Det slog mig att Bredaryd ligger i Värnamos kommun, och där i huvudorten spelar nu Marcus Antonsson. Sa jag till min sambo. Hon vet mycket väl vem Marcus är eftersom hon i sitt jobb hamnar i Unnaryd titt som tätt, och då har jag givetvis låtit henne höra om denne snabbspringande forward vi en gång hade i MFF. En spelare jag tyckte mycket om.
Nåväl. Efter att ha berättat om Marcus spelande i Värnamo berättade jag att han gjorde två mål mot Helsingborg härförleden, vilket som himmelsblå man inte annat kan än uppskatta. Och som av en ren slump möter vi Helsingborg i vår nästa match. Nästa vecka, sa jag till sambon. Ikväll, skriver jag här i texten.
Så låt oss åka till Unnaryd när vi ändå är i krokarna! Efter vindlande skogsvägar utan några till synes slut anlände vi till samhället som tillhör både Halland och Småland. Efter att ha passerat en el-affär, COOP-butiken och kyrkan på vänster sida svängde vi höger ner mot Strandvallen. Så heter Unnaryds GoIFs hemmaarena. Två intilliggande gräsplaner med en liten träläktare längs långsidan på den som ligger närmast sjön där några barn badade samt ett klubbhus.
En äldre man bytte påsar i några papperskorgar. Han tittade nyfiket på mig, jag tror man kan utgå från att alla känner alla i Unnaryd och mig känner de inte. Jag sa som det var, att jag bara ville fotografera planen och läktaren och titta mig lite omkring eftersom detta var Marcus Antonssons hemmaplan en gång i tiden.
En dryg halvtimme senare åkte min sambo och jag därifrån. Mannen, vars namn jag inte tog, är en av alla dessa ideella krafter varpå en stor del av den svenska idrotten vilar. Han berättade om laget idag, om föreningens 75-årsjubileum 2003. Han visade bilder på Marcus Antonsson inne i klubbhuset. Han berättade att Marcus far är ordförande för föreningen och att en lillebror spelar i laget. Marcus kommer till Strandvallen så ofta han kan för att se laget. Alla hoppas de att han avslutar karriären i Unnaryd.
Man kan väl inte annat än älska sådana möten. Det finns här en genuin kärlek till sporten och laget, där sportslig framgång förstås är viktig men ändå inte sitter i framsätet. I stället hoppas man att laget ska få ihop spelare till nästa säsong, för i år ser det redan nu klent ut. Ett enda ungdomslag är vad man har upptill A-laget. Ändå, berättade mannen, siktar man på att lägga om gräset på den ena fotbollsplanen, den där matcherna spelas.
- Du ser alla håligheter, det är inte kul att spela på den längre. Det är väldigt många år sen vi la om den senast, så det är nog hög tid.
Jag berättade att jag var i Istanbul och såg Marcus göra matchens enda mål mot Besiktas för några år sen. Och att jag träffade honom efteråt och att vi jublade i kapp. Det var en fin match enades den äldre mannen och jag om. Han mindes sen hur det hyrdes en buss 2019, innan pandemin, och att ett gäng åkte ner och såg MFF möta IFK Göteborg. Efteråt åts det middag på Stadion.
- Marcus hade ordnat det, sa mannen med både stolthet och tacksamhet i rösten.
Mannen frågade om Marcus känner mig, men jag sa att jag bara pratat med honom som supporterreporter, men han ville absolut ha mitt namn. Så jag sa: Magnus Johansson, Himmelriket. Och la till, det är ingen religiös sida för jag såg hans konfunderade blick. Jag ska hälsa att du har varit här, det tror jag han blir glad av att höra, sa han innan vi sa adjö till varandra.
När vi for därifrån åkte vi en stund med nerrullade rutor. Jag berättade för min sambo om mötet samtidigt som vi ville ta in den svenska sommarens dofter. Plötsligt drog den bästa av dem alla in över oss: schersminen. Ibland är livet fint.
I kväll tar vi emot Helsingborgs IF. Det blir fullsatt. Ett jävla tryck på läktarna. Somrigt och vackert. Det lär bli bengaler, rök, det kommer att sjungas och hoppas och jublas förhoppningsvis. Jag älskar det. Detta också.
Så långt från Strandvallen i Unnaryd. Ändå, gemensamma punkter. Det är ju fotboll. Och vi kommer alla någonstans ifrån.
Vi får se vem som kan bli matchhjälte ikväll. Vem som kan bli vår Marcus Antonsson och gör några mål. Oavsett, det ska bli roligt att få uppleva ett Skånederby igen. De senaste säsongerna har detta varit en ryckig historia eftersom HIF tycks trivas i Superettan.
Det finns de som tycker att där hör de hemma. Jag vet inte. Man säger så, jag vet inte, men i det här fallet vet jag verkligen inte. Jag har väl inga större känslor för den nordskånska klubben. Definitivt inga positiva, men så många negativa har jag väl inte heller. De låg för länge i division 1 för att jag skulle bygga upp något mot dem. Sen kom de upp, och då var det fullt ös på matcherna mot dem och det var ju roligt förstås.
Så åkte de ur igen. Kom upp. Ur. Herregud, kan de inte bestämma sig? Men de spelar på gräs: tumme upp för det. Landar väl någonstans i att de kan vara kvar i Allsvenskan, men förbli ett bottenlag. Som om man får bestämma sådant.
Ska vi hänga på toppen i Allsvenskan så är det bara seger som räknas i kväll. Vi kan inte tappa mer. Europa lockar, men vi får lägga det åt sidan för nu. Fram till resan till Island är det här och nu som gäller. Fullsatt mot HIF ska väl råda bot på eventuella tankar på annat håll. Det finns liksom inga alternativ.
Så vi hoppas och tror på seger. Man gör det som supporter oavsett lagtillhörighet. Vare sig man håller på Malmö FF eller Unnaryds GoIF. Lidandet kanske emellertid skiljer, fast: jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. När det är match är det ändå 22 spelare på planen, det är tre domare, en boll och man spelar på gräs. Det är fotboll.
