Måndag morgon: Kom 2023 (och försvinn, sabotörer)
"De andra lagen gör verkligen sitt bästa för att leverera hopp genom att själva vägra vinna en massa matcher i rad, men det hjälper inte Malmö FF eftersom Malmö FF anno 2022 vägrar ta hem de enkla och självklara segrarna."
Man (eller jag rättare sagt, jag ska inte göra mig till talesperson för alla andra) vill ju bara att den här säsongen ska ta slut nån gång. Bara vara över så vi får slicka våra sår och blicka framåt. Samtidigt är det fullt upp, för matcherna duggar tätt och det är inte vilka matcher som helst. Göteborg i kväll till att börja med. Djurgården på torsdag. När ska vi få andas? Kvällen den 6 november är det enkla och korta svaret.
Den här säsongen har onekligen varit upp och ner. Vi vann Svenska cupen efter att ha varit titellösa där sen evigheter, och vi har tagit oss till Europa Leagues gruppspel. Ett facit som hade fått alla andra allsvenska föreningar att skriva epos om 2022. Vi har en annan ribbhöjd att hoppa över. Vi har, på gott och ont, vant oss vid att vi tar oss till europeiska gruppspel och jag tror att om vi får välja så tar vi hellre allsvenskt guld än cupditot.
Eller i alla fall en topp tre-placering för att få spela i Europa även nästkommande år.
I år ser det mörkt ut. Det har gjort det under större delen av den allsvenska säsongen. Ibland får vi en tro på att det har vänt, men så kommer örfilen som tar ner oss på jorden igen. De andra lagen gör verkligen sitt bästa för att leverera hopp genom att själva vägra vinna en massa matcher i rad, men det hjälper inte Malmö FF eftersom Malmö FF anno 2022 vägrar ta hem de enkla och självklara segrarna.
Marginaler har vi sen länge slutat prata om. Otur också. Det handlar inte om det. Vi har en trupp som trots tre olika tränare inte håller måttet för den allsvenska toppstriden. Inte den yppersta toppstriden i alla fall. Det ska ju påpekas att vi fortfarande har chansen att ta oss uppåt i tabellen, men för varje omgång krymper förutsättningarna som ger oss de möjligheterna.
En sån här säsong tar på en mentalt. Straffmål mot oss i torsdags. Vi kanske inte förtjänade att vinna i Berlin, men spelarna gjorde en tillräckligt bra prestation för att om inte annat få med sig 0-0. Fast då den här säsongen är som den är så klarade inte Oscar Lewicki att spela matchen ut.
Och då den här säsongen är som den är så är försvarsalternativen inte särskilt många eftersom det är och har varit ideliga skador samt ett och annat nyförvärv som inte håller måttet.
Då finns det heller ingen annan att byta in än en stackars spelare som värvades i somras men sen dess inte fått många minuter speltid. Orättvist mot honom kan jag tycka. Så han ställde till det.
Ännu en mental örfil. Tack så hemskt mycket. Vi börjar fatta nu. Det var som att hopplösheten kände att den måste markera ytterligare en gång för att riktigt säkerställa att vi himmelsblå ska förstå att 2022 är som den är.
Det är i motvind drakar lyfter sa Tom Prahl. Vi får se i kväll om vi lyfter. Till att börja med.
Det är 20 dagar och sju matcher kvar. Där är bara godbitar att se fram emot. IFK Göteborg, alltid ett möte som ska vinnas och nästan kan rädda en säsong som det heter. Matcher mot Djurgården och Häcken. Avslutningen hemma mot Degerfors. Två Europamatcher. Och givetvis, den 30 oktober, mot Varberg i Varberg. Min hemstad.
Som supporter är man ju så funtad att man inte ger upp förrän allt är slaget i spillror. Vi kan ju bli topp tre. Vi behöver inte bli helt nollade i gruppspelet. Vi kanske lyckas ta hem en seger för första gången i modern tid i Varberg. Vem vet, vi kanske till och med lyckas göra mål i någon av matcherna. Drömmar. Hopp. Och en seger mot IFK Göteborg skulle göra mig på väldigt gott humör. Nej, fel. Det skulle göra mig överlycklig för några timmar, några dagar. Som alltid.
Jag tittar på tabellen och leker med tanken på att vi vinner mot både IFK och Djurgården och helt plötsligt står vi på lika många poäng som det sistnämnda laget. Häng på toppen igen med tre omgångar kvar att spela alltså. Men det blir en kort tankelek. Vad talar för att vi på det yttersta ska resa oss som Fågel Fenix och vinna rubbet? Det enda den optimismen leder till är antagligen ytterligare mentala örfilar.
Ingen riktig supporter, säger någon, ger upp. Fast jag vet inte. Det måste ju var och en får bestämma hur man känner. Det är inte så att jag överger laget. Jag kommer se resterande matcher. Svära över förluster, glädjas åt segrar. Som vanligt.
Men jag ser på slutet och längtar till den 6 november. Tills det är över. För jag är trött på den här säsongen. Jag längtar efter att få ägna mitt liv åt annat än Malmö FF för ett tag. Kalla mig bortskämd, men just nu är det inte särskilt roligt.
***
Och ytterligare en bidragande orsak till att det här en säsong värd att lägga åt handlingarna så snart som möjligt:
Jag fattar verkligen inte grejen med att kasta saker på varandra.
Barn håller på med det men får snart lära sig att det inte är okey. Och gör man det ändå så blir man straffad på nåt vis. Sen växer de flesta av oss ifrån det beteendet.
Men inte alla tydligen.
Vuxna människor, senast igår i Stockholm, som leker tuffa mot varandra, maskerade förstås eftersom de ju vet att de blir straffade om de blir påkomna, är inget annat än fotbollssabotörer. Om/när det blir kraftiga nerdragningar av ståplats och eventuellt andra restriktioner så är det på dem skulden kommer att falla. Inga ACAB-rop kommer att lyssnas på, bara skrattas åt. Herregud, vad de inte kommer att vara saknade av många om/när de blir portade från allsvenska arenor.