Måndag morgon: Det blir inget idag
Ibland kommer annat emellan.
Livet kommer emellan ibland. Fotbollen kommer i andra hand. Så när jag sitter här på kvällen söndagen den 13 november är det inte så att jag sprudlar av skrivarglädje eller -inspiration. En till mig och familjen närstående gick bort tidigare idag (igår för er som läser detta när det publiceras). Alldeles för tidigt, alldeles för ung. Cancer. Långvarigt sjuk, så en dos av lättnad finns med såklart (även om slutet kom oerhört hastigt). Men man tänker på hans son, hans bror. De allra närmaste.
Jag lämnar den här texten utan kommentarsfunktionen på. Jag suktar inte efter några ”tänker på dig”, ”beklagar sorgen” eller dylikt; det är inte därför jag berättar om I:s bortgång här ovan. Utan att jag svårligen får ihop en text med någon slags mening rörande Malmö FF just denna dag.
Jag känner mig själv, jag skulle med rätt lätt hand få ner några tusen tecken om att det nu är skönt med semester från laget, eller kommentera spekulationerna om ny tränare. Eller varför inte ösa ur mig en text om att min gode vän elfsborgaren är nöjd med sjätteplatsen medan jag är oerhört besviken över sjundeplatsen, och att det bottnar en del i att hans klubb avslutade säsongen i dur medan vår mest hela tiden var i moll.
Jag skulle kunna skriva mycket och länge om min beundran för alla de, inklusive nyss avgångne capon, som åker till Varberg i stor skara trots att säsongen är piss och vi bara förlorar och förlorar, och de gör det med glädje och de sjunger och tänder bengaler och de får mig att känna mig delaktig och jag hoppar och sjunger ihop med dem. Jag hyllar er härmed, om än kort.
Men just idag orkar jag inte det. Jag är ledsen för det, fast ännu mer ledsen är jag över att en person jag tyckte om gått bort. Så, det blir inte mer än så här. Idag blir det ingen egentlig Måndag morgon-krönika. Det blir bara så här, det här lilla, den här förklaringen.
Livet, det utanför fotbollen, kom emellan.
