Måndag morgon: Är en annandag
Julen vara fram till påska. Det är som tur är inte sant.
Tranås
Stilla natt. Allt är frid, men också lite obehagligt.
Det beror inte på att temperaturen rör sig kring den förrädiska nollpunkten eller att chauffören kör för fort på den slingriga landsvägen. Inte heller är det den Absolute Christmas-orginella spellistan som strömmar ut ur radion eller den återkommande absoluta proppmättheten som gör situationen obekväm.
Det är något annat.
Framför vårt ekipage kör en vit Nissan i jämn hastighet. Kanske sitter det en julfirande familj med antingen sockerstinna eller avsomnade tomtebarn i baksätet. Möjligen är det en stackare som fått i uppdrag att hämta och lämna hemvändande nattrumlare. Eller så är det en vansinnig yxmördare som närsomhelst kommer att tvärbromsa, blockera vägen och skrida till verket.
Nej, det är inte det heller.
Jag gäspar och känner en blandning av ansjovis, senap och halsbränna i svalget. Ögonlocken faller ner en kort stund men när de återgår till vakenläge ser jag den. Registreringsskylten framför, BKH 442. Där har vi det.
Så här kommer det vara nu. Mitt i ångesten över kontoutdraget och den egna matchvikten ska man dras med ständiga påminnelser om abstinensen.
Varje gång klockan visar tio minuter över sju på kvällen, varje gång busslinje 377 stannar till utanför jobbet. Varje gång man närmar sig sina vanliga informationskanaler men möts av hockey, vinterstudio och januariturnéer.
Det är tyvärr så det ska vara. Jag önskar alla likasinnade en god fortsättning på helgen.
Framåt Malmö!
